You are currently browsing the tag archive for the ‘Tom Hanks’ tag.

Efter en avklarad titt på The Right Stuff passade det alldeles utmärkt att kasta sig över Apollo 13. Förvisso har det hunnit gå sju år mellan slutet på Kaufmans rymdepos och Ron Howards BOATS-thriller men jag blev faktiskt förvånad över hur väl de två filmerna hängde ihop.

Flera namn återkommer, vilket förstås är föga förvånande. Mercury-astronauten Deke Slayton porträtteras nu exempelvis av Chris Ellis istället för Scott Paulin men står alltså fortfarande på NASA.s lönelista. The Right Stuff och Kaufman fick en del kritik för antydningarna att Gus Grissom skulle ha orsakat förlusten av kapseln Liberty Bell 7. I det perspektivet skulle inledningen till Apollo 13 kunna ses som en slags botgöring eftersom den med en enda ruggig bild påminner om de tre astronauter som dog i explosionen av Apollo 1967, varav Grissom var en.

Den mest övertydliga vändningen torde dock vara det sätt på vilket filmen håller på ”överraskningen” att det är Ed Harris som spelar flygledaren (eller vad det nu heter i rymdsammanhang) Gene Krantz. Harris, som i den dryga tjugo år äldre filmen porträtterade helylleamerikanen John Glenn.

Och det må vara en långsökt koppling men det blev svårt att inte notera hur mycket utsläppet av astronauturin från Apollo 13 påminde om gnistregnet från John Glenns rymdkapsel Mercury-Atlas 7. Rent visuellt alltså…

Nå, själva historien är kanske rätt välbekant för de flesta. Om inte annat frasen ”Huston, we have a problem”, vilken förstås aldrig yttrades i verkligheten. Trots att det bara gått ett år sedan Neil Armstrong gick på månen har den lynniga amerikanska publiken redan lessnat på månlandningar. Så uppskjutningen av Apollo 13 för att släpa hem lite måndamm är mest en stor grej för astronauterna Jim Lovell, Fred Haise och Ken Mattingly samt deras familjer.

Men när saker och ting börjar gå rejält åt helsike på väg till månen blir uppmärksamheten till slut intensiv. Både inom skål och vägg hos NASA, bland fruar och barn framför TV-apparaterna och hos den amerikanska befolkningen.

Hmm, som alltid är det farligt att återvända till gamla favoriter. Första gången jag såg Apollo 13 tyckte jag att den var ohyggligt spännande och har sedan dess inte haft någon anledning att ändra på den åsikten. Jag vet inte om problemet var att jag redan var rymdmätt från The Right Stuff eller om Hidden Figures fortfarande låg i bakgrunden och skavde. För visst hade det oförlikneliga mattegeniet Katherine Johnson ett finger med i spelet även här det gällde att få hem denna trio. Gissa tre gånger hur många svarta kvinnor som förekommer i Apollo 13.

Just det, återigen är alla kvinnoroller vikta åt oroliga astronautfruar. Jag inser att det naturligtvis är svårt att ändra på historien allt för flagrant men man hade ju exempelvis kunnat tänka sig att Tom Hanks Jim Lovell fått prata rymdfärder med sin dotter i stället för sonen (i form av den lätt igenkännlige Miko Hughes).

Jag upptäcker också att jag den här gången verkligen stör mig på den ödesmättade övertydligheten i scenerna där Kathleen Quinlans Marilyn Lovell får drömma mardrömmar och tappa bort sin vigselring vid en kritisk tidpunkt. Detsamma gäller klippningen mellan händelseutvecklingen i rymdkapseln och den nere hos NASA där fiffiga glasögonbärare måste lösa en massa problem med koldioxidförgiftning och strömtillförsel. I det här perspektivet blir också James Horners triumfatoriskt bombastiska toner allt för påträngande. Jag känner mig direkt vallad in i diverse känslomässiga fållor vare sig jag är med på det eller inte.

Det jag däremot inte kan ifrågasätta är skådespelarprestationerna och själva filmhantverket. Som vanligt när det gäller Ron Howard är Apollo 13 en solid film. Lägg till det supersolide Tom Hanks och vi har en film som ändå fortfarande förmår att underhålla. Bara inte lika mycket som när det begav sig 1995.

Annonser

Till en början känner jag mig lite småtrött när Captain Phillips drar igång. Visst, den var en av 2013 års mest hyllade filmer (kanske till viss del beroende på att den hade premiär sent på året?) och kammade hem sex Oscars-nomineringar.

Läs hela inlägget här »

A Hologram for the Kingalt. titel: Kungens hologram

Alla som läst Stephen Kings tegelstensklassiker It har en relation till det amerikanska cykelföretaget Schwinn, märket på Bill Denboroughs trogne springare Silver. Så affärsmannen Alan Clay är alltså inte bara delvis ansvarig för den nuvarande ekonomiska lågkonjunkturen utan också för ödeläggelsen av en idyllisk 50-talsbarndom när han lägger ned Schwinns cykelproduktionen i USA för att flytta den till Kina. ”It seemed like a good idea at the time”.

Läs hela inlägget här »

Bridge of Spiesalt. titel: Spionernas bro

I den klassiska barnboken Raska på, Alfons Åberg blir pappa irriterad på att Alfons segar sig igenom alla morgonmåsten med hänvisning till att han ”ska bara”. Jag undrar om inte Bridge of Spies är ett exempel på konsekvenserna när en vuxen resonerar på samma sätt.

Läs hela inlägget här »

Mazes and MonstersDaniel pressas av sina föräldrar att sluta vid Grant University för att börja läsa datorvetenskap på MIT. De är övertygade om att sonens intresse för programmering av datorspel aldrig kommer att leda någonvart (way to look into that crystal ball, guys…). JayJays mor tycker att det är roligare att gå på ambassadpartyn än att umgås med sin son. Kates far stack från henne och modern när Kate var liten. Och Robbies föräldrar bråkar öppet om moderns alkoholvanor med sonen i baksätet.

Det är alltså fyra traumatiserade ungdomar som samlas på Grant University för att köra ”just one campaign” av fantasyspelet Dungeons and Dragons Mazes and Monsters. Det Robbie inte berättat för sina nya vänner är att han redan blivit utkastad från ett tidigare lärosäte på grund av överdrivet spelande. Plus att han inte kan sluta tänka på sin mystiskt försvunne bror.

Läs hela inlägget här »

dragnetOm du växte upp på 40- eller 50-talet i USA är sannolikheten stor att du med en gång kunde identifiera musikslingan som heter ”Danger Ahead”, kände en liten rush varje gång någon yttrade orden ”Just the facts, ma’am” och var tjenis med den rakryggade polisen Joe Friday som spelades av Jack Webb. Om du inte tillhörde gänget som satt ordentligt klistrad framför radio- eller TV-apparater för veckans Dragnet kanske du i alla fall tillhörde gänget som gladeligen rökte cigarettmärket Fatima, showens huvudsponsor (”Best of all king-size cigarettes”).

Som vanligt tvingas man konstatera att halvdana remakes på gamla TV-serier inte är något nytt påfund. I Dragnet är det Dan Ackroyd som spelar Joe Fridays brorson med samma namn och i princip samma inställning till poliskåren och dess arbete. Men eftersom tiderna är annorlunda blir han hopparad med Tom Hanks okonventionelle och märkligt romantiskt framgångsrike Pep Streebek.

Läs hela inlägget här »

Den här veckan blir det ett litet minitema i form av Toy Story-filmerna. Det är så litet att det inte ens får en egen header (japp, det finns hierarkier även i detta). Jag inleder överraskande nog med ettan och följer upp på onsdag med den recension jag skrev om samma film när den hade Sverige-premiär på biograferna. Tyckte jag likadant då som jag tycker nu (och som jag uppenbarligen tycker mig minnas att jag tyckte), med ett oräkneligt antal omtittar innanför bältet? Den som lever får se. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Stone Monkey
Stephen King, Bag of Bones
Elizabeth Gaskell, Sylvia’s Lovers
Kristina Sandberg, Liv till varje pris

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg