Florence Foster Jenkins (2016)

Snart dags för den 90:e Oscarsgalan i ordningen. Och Meryls nomineringar ligger numera inte kvar på 20 utan har hoppat upp till 21 tack vare The Post.

***

Ni vet de där som ställer sig framför Idol-juryn och sedan blir ett YouTube-fenomen? Eftersom mamma alltid försäkrat dem att de sjunger som små änglar medan de i själva verket skulle kunna tävla med Hesa Fredrik i högljuddhet men knappast tonsäkerhet?

Florence Foster Jenkins tillhör New Yorks sociala 40-tals-elit och behöver ingen mamma som talar om för henne att hon sjunger bra. Hela hennes omgivning snubblar nämligen över varandra i sin iver att se till att Florence aldrig får en aning om att hon inte har en riktigt lika bra sångröst som hon själv tycks tro. Hon behöver aldrig oroa sig för att komma i kontakt med den där Idol-juryn.

I centrum för denna cirkus står St. Clair Bayfield, make till den rika arvtagerskan. En man med skådespelarambitioner som sträcker sig till att deklamera högtravande Shakespeare och teatraliskt sätta handen för pannan i en klassisk ack-och-ve-gest. Inga hinder som ligger i vägen för Florence självkänsla som sångerska är för stora för att inte försvinna genom ett mer eller mindre prasslande handslag från hans sida. Biljetter till Florence konserter delas ut med en noggrannhet som får planeringen av landstigningen i Normandie att framstå som ett go-fika på jobbet i jämförelse. Samtidigt som han var kväll åker hem till en lägenhet som han delar med en viss Kathleen.

Vid mitten av 00-talet verkar regissören Stephen Frears ha bestämt sig för att det här med äldre kvinnor i huvudrollen, det är hans grej. Han och Judi Dench tycks ha hittat en alldeles särskild vänskap men i The Queen var det ju Helen Mirren som briljerade och som Florence ser vi Meryl Streep. En roll som landade hennes Oscarsnomineringar på jämna (och imponerande!) 20.

Florence Foster Jenkins är ingen storslagen film på något sätt men jag tycker det är synd om man avfärdar den för att man är less på Streep eller för att den verkar vara en lättviktig måbra-film. Ja, till en början tycks den driva med det självbedrägliga liv som filmens namne lever. Hon skiner som en nyputsad silverbricka av allt fjäskande beröm över hennes ”insatser” i musikaliska sammanhang från folk som står på hennes avlöningslista. Inget får gå henne emot och hon får närmast ett nervöst anfall vid tanken på att festens potatissallad saknar den livsviktiga gräslöken. Skitsamma att soldater dör i drivor borta i Europa, lite gräslök måste man väl ändå kunna få tag på?!

Men efter kanske en tredjedel fördjupas historien och plötsligt ser vi inte bara det löjliga och fjantiga hos Streeps Florence utan också en stor portion värdighet och stolthet. Allas vår Hugh Grant har i rollen som St. Clair skaffat sig silvertinningar samt rynkor och visar sig också vara något mer än den samvetslöse playboy som man från början kanske trodde. Relationen mellan Grant och Streep överraskade mig med sin innerliga ömhet och omsorg på ett sätt som gör att det hela inte blir riktigt så sliskigt som det hade kunnat bli.

Mer renodlad komedi serveras i fallet Simon Helberg som i form av pianisten Cosmé McMoon repriserar sin allra gällaste och stissigaste Howard Wolowitz. Men det är ju samtidigt en roll han gör ganska bra och som jag själv tycker funkar i kontrasten mot de lite mer allvarliga stråken i filmen. Andra tycker säkert annorlunda.

På det hela taget var Florence Foster Jenkins en rätt trivsam bekantskap. Att filmen är en BOATS gör varken till eller från i sammanhanget kan jag tycka.

Om du själv vill leka Idol-jury och racka ned på Florence framför TV:n är det plättlätt tack vare streamingtjänsten C More som dessutom bjuder på en gratismånad. Bara att börja häckla!