You are currently browsing the tag archive for the ‘Found footage’ tag.
En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…
10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.
”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”
9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman.
”Jag tyckte om multikaraktärsapproachen, i svensk film har vi varit ganska en-karaktärsinriktade.” (Regissör Daniel Espinosa om Snabba Cash)
8. Never Let Me Go (NY)
Science fiction behöver inte vara rymdopera, aliens och främmande planeter. Den kan också vara lågmält melankolisk. Carey Mulligan, Andrew Garfield och Kiera Knightly ställer frågor på ett sätt som inte är uppenbart men som ändå får en att fundera.
”Do you know what happens to children when they grow up?”
7. The Fighter (NY)
En nykomling på en gammal lista som främst har birollsinnehavarna Christian Bale och Melissa Leo att tacka för den saken.
”All we ever wanted for you was to be world champion.”
6. Trolljegeren
I likhet med Tucker and Dale… en underhållande film som vilar mer på humor än på spänning. Ett bra utnyttjande av found-footage-genren och en tidig nordisk film om klassiska folktrokritter.
”Trolls love to gnaw on old car tires.”
5. The Social Network
Ok, vi fattar, Mark Zuckerberg är ett arsle. Men ett smart arsle som det tack vare teamet David Fincher och Aaron Sorkin blivit en både snygg och slagfärdig film av. Årets enda BOATS om vi inte räknar Bill Cunningham.
”You know, you really don’t need a forensics team to get to the bottom of this. If you guys were the inventors of Facebook, you’d have invented Facebook.”
4. Inception
Leonardo Wilhelm DiCaprio är en energisk typ som hinner med huvudroller i två filmer det här året. Eftersom jag till skillnad från Shutter Island inte har någon litterär förlaga att jämföra mot i Inception går DiCaprio-Nolan segrande ur striden.
”They say we only use a fraction of our brain’s true potential. Now that’s when we’re awake. When we’re asleep, we can do almost anything.”
3. Bill Cunningham New York
Till dags dato Filmspanarnas enda gemensamt sedda dokumentär, men vilken dokumentär sedan! Kärleksfullt och ödmjukt om en modefotograf som satt sin prägel på branschen under en stor del av sina modiga 83 år (och han hänger fortfarande med vad jag kan se).
”We all get dressed for Bill!”
1,5. Black Swan
Delat kvinnligt i toppen! Natalie Portman är pressad från alla håll, inte minst inifrån. Vem hade kunnat tro att Darren Aronofsky skulle följa upp hyllade The Wrestler med en minst lika hyllad dans-film? Eller att balett kunde vara så mardrömslikt för den delen…
”He picked me, mommy! I’m the new swan queen!”
1,5. Winter’s Bone
Natalie snattade Oscarsstatyetten från Jennifer Lawrence och även om jag verkligen gillar Jennifers Ree Dolly var hon i det här läget ett oprövat kort. White trash-misär är bara förnamnet och Natalies mentala press har ersatts av en högst pragmatisk sådan. Med en borttappad pappa måste det skrapas ihop borgenspengar där inga sådana finns.
”Shootin’ him likely settled it.”
Hedersomnämnanden: Toy Story 3, Shrek goes Fourth, Monsters, The Crazies, Temple Grandin, Paranormal Activity 2, I Spit on Your Grave, Shutter Island, The Ghost Writer, Devil, I Saw the Devil, Catfish, The Kids Are All Right, Stake Land, True Grit
Andra som tyckt till om filmåret 2010:
Flmr
Fiffis filmtajm
Filmitch
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Annonser
Bjällerklang, bjällerklang hör dess dingel-i-dång…
En vanlig regel i skräckfilm är att enskilda företeelser är hanterbara medan massor och myller är obehagliga och skrämmande. En zombie (särskilt om den är av den långsamma sorten) går att runda utan allt för mycket ansträngning medan en zombielavin kan knäcka den starkaste av murar.
När nu överrasknings-regissören grandeluxe M. Night Shyamalan faktiskt drämde till med en riktigt bra film i form av Split vågade jag mig äntligen på att se hans tidigare The Visit. En film som jag ditills undvikit med tanke på att regissören stadigt tappat minst ett IMDb-poäng per produktion sedan The Sixth Sense.
Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).
Istället för att knoppa av sig och följa andra personer än de vi lärde känna i originalfilmerna, vad återstår för skräckfilmsuppföljare? En prequel förstås! (Nå, nu vet vi ju att exempelvis Sinister 2 lyckades hitta ytterligare en lösning på den problematiken.)
When, oh when, will they ever learn…? Jules, Sam, Donnie och Bryan är så jävla peppade på att åka till ett genuine bona fide spökhus ute på Louisianas landsbygd. Nu ska de äntligen kunna fånga spökerier med både kamera och allehanda andra instrument för att en gång för alla kunna bevisa att det övernaturliga existerar! En icke föraktlig bonus för Bryans del med resan är att han dessutom får goda möjligheter att psyka ex-flickvännen Michelles nya kille John.
Ellie har förlorat en mamma och Michael en hustru. Av de välkända fem stegen i sorgebearbetning har Michael bara hunnit till nummer två: ilska. Han är fly förbannad på vem som än kan sägas vara skyldig för Samanthas död och han väljer att rikta sin ilska i andliga riktningar. Detta trots att Michael är övertygad om att det inte finns vare sig någon gud eller djävul. Ännu, vill säga.
När vi lämnade familjen Lambert i Insidious var det med en återerövrad son men också ett oroväckande foto i digitalkameran samt en strypt gammal dam i fåtöljen. I Insidious 2 har det hunnit gå kanske 12 timmar sedan dess och Renai sitter i polisförhör där hon med emfas hävdar att hennes Josh minsann inte är kapabel till några mediummord. Men är verkligen mannen som befinner sig mitt ibland dem Josh?
Frikyrkopastorn Cotton Marcus växte upp med en pastorspappa vilken gärna använde sonen för att säkerställa en rejäl församling i kyrkbänkarna. Marcus har alltså under större delen av sitt liv andats uteslutande predikantluft, vilket ska visa sig vara ett problem. Hade han förslösat sin ungdom med att se lite skräckfilm istället hade han kanske varit mer medveten om att det inte finns något så ödesdigert som en skeptiker vilken ska bevisa att det inte finns några övernaturligheter.
Flera händelser på det politisk-samhälleliga planet. Prinsessan Viktoria blir efter en förändring i Sveriges successionsordningen kronprinsessa. Lite högre smäller kanske Islands val av Vigdís Finnbogadóttir, världens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Åter på den svenska spelplanen utnämns den förste JämO och sommartid återinförs efter att ha varit förvisad till avbytarbänken sedan 1916.
That’s what HE said!