You are currently browsing the tag archive for the ‘Found footage’ tag.
David Poe, i likhet med vilken amerikansk familjefar som helst, älskar att föreviga det välsignade familjelivet med filmkameran. Särskilt när han själv får spexa loss framför den i Halloweenkostymer eller tomtedräkt. Hustrun Clare är något mindre trakterad, även det i likhet med alla filmande familjefäders överseende partners. Det vill säga att hon först håller emot och låtsas vara generad inför det sökande kameraögat men sedan spexar loss nästan lika mycket som sin ungdomlige och spontane make.
Två som däremot inte alls uppskattar kamerans fokus är tvillingarna Jack och Emily. De spenderar dagarna med att vara tysta och se surmulna ut när pappa förgäves uppmanar dem att agera framför kameran. Kanske har de, vid tio års ålder, en gång för alla bestämt sig för att de här filmande dumheterna måste upphöra? För utan antydan om tidigare problem börjar Jack och Emily bete sig…ondsint. Emily gömmer saker för sin mamma och när Jack ska kasta en baseball till sin pappa kommer istället en sten flygande.
Istället för att bättra sig, efter att lämpliga straff som lövräfsning utdelats, eskalerar tvillingarnas problematiska beteenden vilket i sin tur gör David och Clare allt mer oroliga. De har dock olika sätt att hantera slitningarna i familjen (alldeles oavsett det faktum att David verkar tycka att det är en bra idé att oavbrutet dokumentera det hela).
David är präst och trots att han inte är katolik börjar han bli allt mer övertygad om att det är huset självt som innehåller någon slags ondska och att hans barn blivit besatta av demoner. It’s exorcism time! Clare är å sin sida barnpsykiatriker och kommer inte bara på den utmärkta idén att hon ska försöka psykoanalysera sina egna barn utan också skriva ut psykofarmaka nog för att hålla kidsen i ett konstant lyckorus.
Denna beskrivning av handlingen i Home Movie får kanske det hela att låta helt crazy banans men det är snarare en film som mumlar på i stadig takt. Regissör och manusförfattare Christopher Denham har gjort ett par smarta val med sin lilla lågbudgetfilm som ändå tycks ha gått ganska bra på festivalmarknaden, med pris för ”Citizen Kane Award for Best Directorial Revelation” på Sitges som kronan på verket.
Det kanske viktigaste är att han instruerat Amber Joy och Austin Williams som spelar Emily och Jack att de under större delen av filmens gång ska se nollställda eller trumpna ut och inte säga något. Det innebär att vi besparas potentiellt dåliga barnskådisprestationer och det hela vilar istället på de vuxnas axlar. Denham är själv skådis och sannolikt är det därför han lyckats locka till sig två fullt funktionsdugliga TV-serieskådisar – Adrian Pasdar och Cady McClain – som faktiskt tycks veta vad de gör. Ni som redan är bekanta med lågbudgetskräck och found footage-greppet vet att så allt för sällan är fallet.
Rent manusmässigt funkar också eskaleringen i obehaget som ska strömma ut från tvillingarna. Deras handlingar blir allt mer utstuderade och grymma medan föräldrarna blir allt mer förtvivlade över att inte förmå sina barn att förstå hur illa det är att vittja familjens akvarium för att göra en guldfiskmacka.
Vi vet ju sedan tidigare att found footage är en teknik som ofta används för att spara cash och jag tror att Home Movies historia hade vunnit på att göras som en ”vanlig” film. I händerna på ett team som är ena jävlar på att skapa atmosfär har filmen i alla fall potential att bli ganska obehaglig. Men found footage-stilen gör det hela prosaiskt och deskriptivt, snarare än att framkalla en känsla av oåterkallelighet och lurande katastrof. Eftersom David och Clare dessutom bara är ett par vanliga föräldrar uppstår efter ett tag dessutom den allt för vanliga frågan i de här sammanhangen: varför i helvete fortsätter de att filma? Det gäller särskilt Clare som å ena sidan inte alls tycks gilla hur David ständigt släpar på kameran men å den andra plötsligt sätter sig för att spela in en videodagbok.
Har man en faiblesse för lågbudgetskräck eller found footage är Home Movie sannolikt inte ett oävet val, under förutsättning att man inte är ute efter de där skrattretande dåliga filmerna. Men det var heller inte en oväntad överraskning som lämnade mig andlös.
Så många frågor… Hur kan Five Across the Eyes ha fått en DVD-release? Hur kan det finnas en artikel på Wikipedia? Vilket geni kom på att dra ut på det hela i i 94 jävla minuter? Hur i hela helvete kan filmen ha EN EGEN HEMSIDA?! Men ska man nu gå direkt på pudelns kärna är väl den mest grundläggande av frågor: varför existerar eländet överhuvudtaget?
alt. titel: Caltiki, the Immortal Monster
Ni vet pirayor, sådana där ilskna små firrar med vassa tänder som sägs kunna äta en ko in till skelettet på minuter? They ain’t got nothin’ on Caltiki!
Mitt intryck är att man (lite slarvigt) hänvisar till de franska Lumière-bröderna Louis och Auguste när det gäller filmmediets födelse. Men ska det vara lite noggrannare visar det sig att det ”första” som förevisades i Paris 1895 var (1) projicerade, (2) rörliga och (3) fotografiska (4) bilder för (5) mer än en person åt gången. Detta var möjligt genom uppfinningen cinématograph som alltså kunde fungera som både en kamera och en projektor.
alt. titel: Instängd, The Descent: Nedstigningen, The Descent – Nedstigning til helvede
Ett år har förlupit sedan den tragiska olycka som berövade Sarah både make och dotter. Livet har börjat återgå till någon slags normalitet och hon har blivit övertalad av kompisgänget att hänga med på en enkel grottforskningstripp i Appalacherna.
Det är Halloween, en kväll som gjord för spökhistorier och andra läskigheter. Kanske det till och med regnar ute, viner lite runt knuten? Du sätter dig tillrätta för kvällens TV-underhållning där den välbekante värden försäkrar att det publiken ska få ta del av är en ”live investigation of the supernatural”. Han gör det emellertid med ett småleende och i studion sprakar en härlig brasa. All is well… Men hur känns det om du undan för undan börjar misstänka att det du ser faktiskt händer på riktigt, hur osannolikt det än kan tyckas? Riktiga hemsökelser, som till och med verkar göra studions paranormala expert konsternerad.
10. Iron Sky
En film som svingar vilt och kanske inte alltid träffar målet men jag kan inte bortse från att den är ett gigantiskt kärleksprojekt med en massa galna idéer som sannolikt inte kunnat genomföras på något annat sätt.
”You are Neil Armstrong after the sex change operation. Is that correct?”
9. The Hunger Games
Jag har sett filmen flera gånger sedan premiären och tycker fortfarande både att historien är stark och utförandet är bra. Möjligen lite väl barntillåten men Jennifer Lawrence gör fortfarande en av sina bästa prestationer. Katniss är Kool! Läs hela inlägget här »
10. Albert Nobbs
En film som gav en välförtjänt Oscarsnominering till Glenn Close (vann gjorde förstås Meryl) och som hade kunnat vara sann även om den inte är det. Blott byxorna gör inte mannen.
”You are the strangest man I have ever met.”
9. Gränsen
En trevlig svensk överraskning i klass med Den blomstertid… Kallt som fan, grymt spännande och vettiga effekter.
”Det känns viktigt att berätta den här historien. De som var med finns inte så länge till.” (Regissören Richard Holm om Gränsen)
En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…
10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.
”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”
9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman. Läs hela inlägget här »
Bjällerklang, bjällerklang hör dess dingel-i-dång…
En vanlig regel i skräckfilm är att enskilda företeelser är hanterbara medan massor och myller är obehagliga och skrämmande. En zombie (särskilt om den är av den långsamma sorten) går att runda utan allt för mycket ansträngning medan en zombielavin kan knäcka den starkaste av murar.
That’s what HE said!