Mike har bestämt sig. Han tänker inte låta sin bästa kompis Chris självdestruera utan att en sista gång försöka övertala honom att lägga in sig för avgiftning. Men samtidigt känner Mike Chris så pass väl att han tänkt ut en backup-plan. Så när Chris, förutsägbart, vägrar göra det som vore bäst för honom tar Mike i med hårdhandskarna. En elpistolschock senare är Chris handklovad till ett exponerat rör för lite cold turkey-terapi.
Men en abstinent och självmordsbenägen crackpundare är inte det mest oroande som Mike måste handskas med under de sju dagar han bestämt sig för att det ska få ta för Chris att bli ren.
Jag ramlade över filmskaparduon Justin Benson och Aaron Moorheads The Endless från 2017 mest av en slump, efter att den snackades upp av podden The Evolution of Horror. Efter lite påläsning förstod jag att The Endless knöt an ganska tajt till duons debut, Resolution. Och nu har jag som synes kommit fram till den också (tack för det, Cineasterna!).
Det som naturligtvis är lite synd med att ta filmerna i fel ordning är att jag i någon mån är spoilad på Resolutions upplösning. Samtidigt är Benson & Moorheads universum så pass flytande att det räcker med känslan av överhängande bävan för att det ändå ska bli ganska obehagligt. Jag gillade greppet att lite nu och då lägga in missfärgningar och skrap på filmen för att på så sätt skapa en antydan till både found footage och metaberättande. Vem eller vad är det egentligen som iakttar Mike och Chris?
Men den frågan ställs inte bara så subtilt – det är också något som Mike och Chris undan för undan måste fundera över. I likhet med The Endless skulle jag vilja påstå att Resolution visar att man kan komma jäkligt långt med ett smart manus och vettigt tempo. För det räcker ju med att Chris ställer sig helt oförstående inför den film av honom (som var anledningen till Mike sökte upp sin kompis till att börja med) för att det ska isa längs ryggraden. Om inte Chris skickade filmen och en hjälpsam karta för att hitta fram till huset som en slags rop på hjälp till Mikes e-mail, vem eller vad gjorde det då?
The Endless hade sin kultstämning som skapade skrämseleffekt och brödrarelationen för känslomässig anknytning. Resolution väljer istället iakttagandet för det förra och kompisrelationen för det senare. Enbart baserat på dessa två filmexempel skulle jag säga att Benson & Moorhead är väldigt bra på bägge delarna. I The Endless var det ju de själva som spelade bröderna Justin och Aaron, i Resolution får vi istället möta Peter Cilella och Vinny Curran i rollerna som Mike och Chris.
Ingen av dem tycks ha någon större filmkarriär att skryta med, vilket synes märkligt i mina ögon. Eller också är Benson & Moorhead fenomenala på personregi, för dynamiken mellan de gamla high school-kompisarna är otroligt bra. Lättsam, naturlig och trovärdig. Jag har inga problem att uppfatta en vänskap som sträcker sig långt bakåt i tiden. I likhet med The Endless har vi också en obalans i relationen där den ene börjar historien som bossig och självsäker medan den andre är skörare och mer osäker.
Relationen utgör emellertid en solid och välbehövlig grund även för skrämseleffekterna och skapar ett välbehövligt djup, framförallt med Chris önskan att ta sitt eget liv. Utan den bakgrunden hade de underliga ledtrådarna som Mike hittar här och var sannolikt upplevts som enbart ”weird for the sake of weird”.
Det finns säkert fler exempel på historier där skrämseleffekterna förhöjts av en labil knarkare som ska försöka avgifta på egen hand – det är ju ett så självklart sätt att lägga in både osäkerhet och paranoia kring vad som händer. Alternativt inte händer. Samtidigt är det lockande att tänka sig Resolution som en föregångare eller inspirationskälla till Evil Dead-remaken som kom året efter. Det var ingen usel film, men använde inte just den vinkeln lika bra som Resolution lyckas göra.
Förutom att slå ett slag för Resolution kan jag dessutom verkligen rekommendera att se den och The Endless back-to-back, det gav bägge filmerna ett klart mervärde (så pass att jag nog måste höja betyget i alla fall ett halvt snäpp för The Endless). Bägge filmerna är emellertid lite för långdragna och tvetydiga för att jag ska vilja klämma i med de där riktiga toppbetygen. Men det känns samtidigt inte som en anledning till att inte bara att kötta på och klippa Benson & Moorheads övriga filmer – Spring och Synchronic.
Resolution (2012)
The Endless (2017, reviderat)
Det händer märkliga och oförklarliga saker runt den unga Jane Harper. Spöken, säger ni? Kanske till och med en demon, ute efter att besätta lammköttet? Ingalunda, säger Joseph Coupland, professor i abnormal psykologi. Ett forskningsfält han mer eller mindre tycks ha övergett för att istället ge sig in på det paranormala området.
Än en gång välkomna till Haddonfield, staden som plötsligt utrustats med ett helt eget universitet men som fortfarande torde ha USA:s sämsta polisutryckningsrespons (när manuset så kräver).
David Poe, i likhet med vilken amerikansk familjefar som helst, älskar att föreviga det välsignade familjelivet med filmkameran. Särskilt när han själv får spexa loss framför den i Halloweenkostymer eller tomtedräkt. Hustrun Clare är något mindre trakterad, även det i likhet med alla filmande familjefäders överseende partners. Det vill säga att hon först håller emot och låtsas vara generad inför det sökande kameraögat men sedan spexar loss nästan lika mycket som sin ungdomlige och spontane make.
Så många frågor… Hur kan 
alt. titel: 
Mitt intryck är att man (lite slarvigt) hänvisar till de franska Lumière-bröderna Louis och Auguste när det gäller filmmediets födelse. Men ska det vara lite noggrannare visar det sig att det ”första” som förevisades i Paris 1895 var (1) projicerade, (2) rörliga och (3) fotografiska (4) bilder för (5) mer än en person åt gången. Detta var möjligt genom uppfinningen cinématograph som alltså kunde fungera som både en kamera och en projektor.
Rörliga bilder och tryckta ord 