Romeo + Juliet (1996)

Guldläge för en uppvärmning inför Baz Luhrmanns senaste produktion, Elvis. Den texten kommer på måndag den 4 juli.

***

Den enda formulering som skulle ha uppdaterat titeln på Shakespeares klassiska tragedi mer än den nuvarande hade möjligen varit Romeo+Julia=Sant. Men det är inte bara titeln som signalerar att australiensaren Baz Luhrmann bjussar publiken på en Romeo och Julia för 90-talet. Vi möts omedelbart av en berättare i form av en nyhetsuppläsare och kastas rakt in i gäng-/maffiakriget som utspelas i ”Verona Beach” mellan familjerna Montague och Capulet.

Sedd så här i backspegeln simmar Romeo + Juliet omkring i så mycket orimlighet att den knappt borde existera. Nog för att regissören Luhrmanns debutfilm Strictly Ballroom blivit en oväntad hit, inte bara i Australien, men det är inte alla regissörer som tar sig vidare till bigger ’n better things efter ett one-hit-wonder. Särskilt inte om de befinner sig utanför Hollywood.

Luhrmann lyckades dock på något sätt inte bara få 20th Century Fox att pynta upp några dollars för lite brainstormande och testfilmningar, utan också övertala Leonardo DiCaprio att på egen bekostnad flyga till Australien och delta i spektaklet. Resultatet av de här testballongerna ledde till att Fox gick med på att pröjsa för hela kalaset.

DiCaprio var vid det här laget dryga 20 men ser ut som om han är närmare 12 eller möjligen 15. Vacker som en dag, oavsett vad. Luhrmann lyckades också fånga den uppåtstigande stjärnan i exakt rätt ögonblick – innan dagens film hade han gjort uppmärksammade prestationer i framförallt Lasse Hallströms What’s Eating Gilbert Grape och möjligen också Sam Raimis The Quick and the Dead. Året efter Romeo + Juliet kom Titanic

Leo var alltså på banan relativt tidigt, men man verkar ha famlat lite mer efter den rätta Julia. Först var Natalie Portman på plats men med sina blott 14 år fick hon dels Leo att se äldre ut än vad han egentligen var, dels ge intrycket av att det som utspelades inte var så mycket en ömsesidig kärlekshistoria, som något som gränsade till övergrepp. Sarah Michelle Gellar förekom i snacket men lyckades inte få ihop schemat. Och med tanke på hur perfekt Claire Danes passar i rollen undrar jag om inte Gellar framstått som en väl vuxen och jämbördig Julia i förhållande till Leos Romeo.

För i just den här versionen av pjäsen tycker jag att det funkar så otroligt bra med en något oskyldigare och naivare Julia, ett flickebarn på gränsen till kvinna som blir blixtförälskad i den vackre pojken som kraschat hennes pappas extravaganta fest. Claire Danes är söt som socker och vän utan att bli våpig. Både hon och Leo lyckas övertyga med en himlastormande fjortisförälskelse, vilkeni sann 15-1600-talsanda resulterar i bröllop inom 24 timmar efter att de träffats för första gången.

Men dessa två huvudrollsinnehavare är inte de enda, närmast osannolika, fullträffarna på filmens rollista. I den lilla rollen som Julias andre friare, Dave Paris, ser vi supersympatiske Paul Rudd i sin tredje filmroll någonsin. En viktigare del i historien utgörs av Romeos BFF Mercutio, formidabelt over-the-top-spelad av Harold Perrineau som på 00-talet skulle gå vidare till att bli Link med hela Matrix-publiken. Lika mycket over-the-top, men med en helt annan stil får vi från John Leguizamo i rollen som Julias kusin och Mercutios baneman Tybalt. De två familjernas överhuvuden får inget enormt utrymme (pjäsen heter ju trots allt Romeo och Julia, inte Romeo och Julias fäder) men länder en icke oviktig atmosfär av gravitas i form av Paul Sorvino som Fulgencio Capulet och Brian Dennehy som Ted Montague.

Det finns dock mer att hämta från Romeo + Juliet än bara rollistan. ”Over the top” skulle faktiskt kunna användas för att beskriva hela produktionen – Luhrmann startar sin film i 110 knyck och fortsätter sedan att gasa på för fullt och jag kan inte låta bli att charmas av det fullkomligt skamlösa överdådet. Det är skrik och gråt och tandagnisslan och tonårsångest och känslomässiga utrop till höger och vänster. Fyrverkerier och änglavingar. Av någon outgrundlig anledning får filmen Shakespeares ålderdomliga engelska, späckad med ”thy” och ”thee”, att samspela oväntat sömlöst med 90-tals-gäng-jargong och poserande.

Romeo + Juliet står konstant och vinglar på gränsen till det skrattretande och löjliga men Luhrmann, tillsammans med sina skådisar, lyckas hela tiden räta upp produktionen precis lagom mycket. Det är en film jag tjusas av och skrattar med, istället för åt.

Omtitten: The Other Boleyn Girl (2008)

The Other Boleyn Girl

Texten publicerades för första gången på bloggen i februari 2016.

alt. titel: Den andra systern Boleyn

Det lilla jag vet om brittisk 1500-talhistoria har jag primärt fått mig till livs genom film. Ramarna för The Other Boleyn Girl var hyfsat givna tack vare Shekhar Kapurs Elizabeth från 1998. Där får ju den paddlika Mary I skräna om att hon vägrar lämna över kungadömet till flickan vars mor var ”that whore Anne Boleyn”.

Fortsätt läsa ”Omtitten: The Other Boleyn Girl (2008)”

2010 års tio bästa filmer — the remake

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”

Tucker and Dale pic

9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman. Fortsätt läsa ”2010 års tio bästa filmer — the remake”

Knight of Cups (2015)

Christian Bale är på jakt efter livet mening. Han hittar den inte i Knight of Cups. Jag är dessutom rätt övertygad om att han skulle hitta den ännu mindre om han SÅG Knight of Cups för maken till obegripligt dravel var det länge sedan jag stötte på. Den enda mening som Terrence Malicks film torde ha, är för ämnet filmvetenskap och dess studenter, ety här finns nog material för att fylla hyllmetrar av pretentiösa övertolkningar.

Fortsätt läsa ”Knight of Cups (2015)”

Thor: The Dark World (2013)

När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?

Fortsätt läsa ”Thor: The Dark World (2013)”

X3: Star Wars-prequels (1999-2005)

Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.

Fortsätt läsa ”X3: Star Wars-prequels (1999-2005)”

Jackie (2016)

jackieDon’t let it be forgot/that once there was a spot/for one brief shining moment that was known as Camelot

Biografifilm är en utskälld genre, ibland med rätta. Det är ofta alldeles för lätt att hänga upp en generisk eller oengagerande historia blott och bart på det faktum att huvudpersonen är känd på något sätt. Produktionsbolaget räknar kallt med att publiken kommer att flockas för att få en chans att ”lära känna” det till synes otillgängliga, oberörbara, ouppnåeliga.

Fortsätt läsa ”Jackie (2016)”

Wuthering Heights (2011)

wuthering-heights-2011Bara för att en film är en uppföljare eller adaption behöver det inte innebära att den är lika med säkra pengar på banken. Jag kan tänka mig att det ibland nästan kan vara större risk att en sådan film mäter ut sig en plats i development hell eftersom det finns vissa förväntningar på den.

Fortsätt läsa ”Wuthering Heights (2011)”

1994 års tio bästa filmer

Jämfört med de andra åren när jag tittat på diverse världshändelser framstår 1994 som ett förhållandevis positivt sådant. I februari inträder vapenvila i Sarajevo och i Sydafrika vinner ANC landets första fria val, vilket innebär att Nelson Mandela blir landets president. De sista ryska soldaterna lämnar Estland och Lettland och i Sverige blir det tillåtet för homosexuella att registrera partnerskap. Ny demokrati åker ur riksdagen.

Men visst händer det hemskheter också. Rejäla sådana. 1994 är året från vilket man sannolikt länge kommer att minnas namn som Mattias Flink, Tommy Zaethreus och M/S Estonia.

Fortsätt läsa ”1994 års tio bästa filmer”

The Other Boleyn Girl (2008)

The Other Boleyn Girlalt. titel: Den andra systern Boleyn

Det lilla jag vet om brittisk 1500-talhistoria har jag primärt fått mig till livs genom film. Ramarna för The Other Boleyn Girl var hyfsat givna tack vare Shekhar Kapurs Elizabeth från 1998. Där får ju den paddlika Mary I skräna om att hon vägrar lämna över kungadömet till flickan vars mor var ”that whore Anne Boleyn”.

Fortsätt läsa ”The Other Boleyn Girl (2008)”