You are currently browsing the tag archive for the ‘Natalie Portman’ tag.

När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?

Men innan Jane får en chans att hålla Tors hand förflyttas hon till ett avlägset hörn i universum där hon blir en motvillig värd till ”Aether”, ett slags energivapen som användes med stor framgång av de ondsinta svartalferna innan de besegrades av asarna för långeliga tider sedan. Asarna hade inte makt nog att förinta aethern utan trodde sig kunna gömma den på ett klurigt ställe där ”ingen skulle kunna hitta den” (varför förvarar folk aldrig sådana här prylar på samma ställe som jag gör när jag säkert vill hitta igen dem? Eftersom det är närmast en garanti för att de kommer att vara försvunna för alltid, menar jag…).

Men nu är alltså aethern alive and kicking i Janes kropp. Den ruskar även liv i de kvarvarande svartalferna som befunnit sig i någon slags dvala på sitt osynliga rymdskepp. Inom kort är de dock åter på banan med sin plan att förinta hela universum och införa ett evigt mörker.

Tjahapp, då var alltså universums undergång nära förestående igen. Det är kanske tur att Marvel Cinematic Universe innehåller så pass många superhjältar som åtminstone kan turas om att ta hand om katastroferna som återkommer med en imponerande regelbundenhet (märkligt nog i nära samband med varje ny MCU-film…).

Inför premiären av Thor: Ragnarok var det dags att ta hand om den osedda surdeg som var Thor: The Dark World. Första Thor-filmen var jag måttligt förtjust i och efter en inledande omtitt var jag inte beredd att omvärdera den ståndpunkten. Men allt skulle kanske bli bättre med The Dark World?

Icket så. Om jag hade problem med hitta igen den nordiska mytologin i Thor blir det banne mig inte lättare i The Dark World. Istället serveras jag en slags ”LOTR in space” – svartalfer med laservapen och storögda Michael Myers-masker. Asgård är fortfarande en orgie i neonskimrande Bifrost-broar, guldplätterad art deco och idylliska Rivendell-altaner. Hela historien kring detta med aethern är lite smårörig och problemet är att jag inte är tillräckligt engagerad för att bry mig om det. Kanske för att historien, förutom att vara smårörig, aldrig blir något mer än en transportsträcka mellan filmens tre stora slag i Asgård, Svartalfheim och Midgård (aka London). För min del var jag mätt redan efter Asgård och blev smått förfärad när jag insåg att halva filmen fortfarande kvarstod.

Om det är meningen att vi ska känna av en kärleksgnista mellan Chris Hemsworth och Natalie Portman missar åtminstone jag de vibbarna. Kompositören Brian Tyler tycks ha blivit en slags musikmaskot för blockbusteruniversat (Fast Five, The Mummy, Avengers: Age of Ultron för att nämna några) men hans funktionella score blir snart också rätt tråkigt. Enda gången The Dark World lever upp en smula är när Tom Hiddleston dyker upp. Här måste jag erkänna att jag numera inte bara vant mig vid hans Loke utan till och med tycker att det är en riktigt bra rolltolkning. Slug och ständigt intrigerande. Med ett slinkande och lätt avvaktande rörelsemönster som påminner om en katts.

Nej, nu är det bara att sätta hoppet till Taika Waititi. Tyvärr ser i alla fall inte affischen till Thor: Ragnarok särskilt nordisk ut utan om möjligt ännu mer neonskimrande än de två tidigare filmerna. Finns ju bara ett sätt att ta reda på hur det ligger till.

Annonser

Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.

Läs hela inlägget här »

jackieDon’t let it be forgot/that once there was a spot/for one brief shining moment that was known as Camelot

Biografifilm är en utskälld genre, ibland med rätta. Det är ofta alldeles för lätt att hänga upp en generisk eller oengagerande historia blott och bart på det faktum att huvudpersonen är känd på något sätt. Produktionsbolaget räknar kallt med att publiken kommer att flockas för att få en chans att ”lära känna” det till synes otillgängliga, oberörbara, ouppnåeliga.

Läs hela inlägget här »

wuthering-heights-2011Bara för att en film är en uppföljare eller adaption behöver det inte innebära att den är lika med säkra pengar på banken. Jag kan tänka mig att det ibland nästan kan vara större risk att en sådan film mäter ut sig en plats i development hell eftersom det finns vissa förväntningar på den.

Läs hela inlägget här »

Jämfört med de andra åren när jag tittat på diverse världshändelser framstår 1994 som ett förhållandevis positivt sådant. I februari inträder vapenvila i Sarajevo och i Sydafrika vinner ANC landets första fria val, vilket innebär att Nelson Mandela blir landets president. De sista ryska soldaterna lämnar Estland och Lettland och i Sverige blir det tillåtet för homosexuella att registrera partnerskap. Ny demokrati åker ur riksdagen.

Men visst händer det hemskheter också. Rejäla sådana. 1994 är året från vilket man sannolikt länge kommer att minnas namn som Mattias Flink, Tommy Zaethreus och M/S Estonia.

Läs hela inlägget här »

The Other Boleyn Girlalt. titel: Den andra systern Boleyn

Det lilla jag vet om brittisk 1500-talhistoria har jag primärt fått mig till livs genom film. Ramarna för The Other Boleyn Girl var hyfsat givna tack vare Shekhar Kapurs Elizabeth från 1998. Där får ju den paddlika Mary I skräna om att hon vägrar lämna över kungadömet till flickan vars mor var ”that whore Anne Boleyn”.

Läs hela inlägget här »

untitledAtt film formar tittarens uppfattning om det ämne som avhandlas är knappast någon nyhet. I synnerhet när det gäller fenomen eller miljöer som man inte är personligen bekant med. Däremot finns det förstås fog att förhålla sig lite misstänksam till de här förmedlade bilderna. Man ska nog inte inbilla sig att man genom film lyckas skaffa sig en gräddfil till någon slags ”sanning”.

Läs hela inlägget här »

Black SwanSvarta svanar finns på riktigt, beter sig som svanar gör mest och lever i södra Australien. Men jag gissar att Darren Arnofsky för sin film snarare tänkte sig de närmast mytologiska varelser som fanns i den europeiska folktron långt innan the real deal rapporterades till fäderneskontinenten i slutet av 1600-talet.

Läs hela inlägget här »

Ingen gemensam listpostning den här gången, men när det går ut önskemål på årsbästalistor för det inte allt för avlägsna året 2010 är det klart att man ställer upp. Tidigare har jag presterat en rätt kortfattad ALIMo-lista för året.

***

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

Tucker and Dale pic

Läs hela inlägget här »

Till att börja med: Detta blir sista inlägget innan jag och bloggen tar lite julledigt. Om ni överlever stöket, julbordet och dans kring granen ses vi igen den 28 december.

***

ThorJag har inte så mycket koppling till Marvelserien som bär åskgudens namn. Däremot har jag en stark och nostalgisk koppling till nordisk mytologi. Det kräver en del ansträngning under Thors inledande minutrar för att acceptera att det ena har mycket lite med det andra att göra.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Broken Window
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1
John Ajvide Lindqvist, Himmelstrand

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg