Marvin’s Room (1996)

alt titel: Marvins döttrar

Med ökande ålder och allt mer imposanta rollfigurer (Florence Foster Jenkins, Emmeline Pankhurst, Margaret Thatcher) är det lätt att glömma bort att Meryl Streep en gång i tiden övertygade i white trash-roller.

I Marvin’s Room spelar hon Lee, en hårt prövad ensamstående mamma vars uppfattning om ”lunch” är en näve nachos nedspritsad med ostdip. Hon försöker ta sin kosmetolog-examen samtidigt som äldste sonen Hank roar sig med att bränna ned huset. Nu sitter han på en mentalinstitution och Lee är väl kanske heller inte världens mest kärleksfulla moder som springer där stup i kvarten. Men hon lämnar i alla fall en liten hög M&M’s på den bältade och sovande sonens bröstkorg.

En dag får dock Lee ett oväntat samtal från sin syster Bessie. Oväntat, eftersom systrarna inte pratats vid på 20 år. Bessie har varit den goda dottern som istället för att gifta sig och skaffa familj tagit hand om fadern Marvin och fastern Ruth större delen av sitt vuxna liv. Men nu har Bessie blivit diagnosticerad med leukemi och letar efter benmärgsdonatorer.

Jag inser att den ovanstående beskrivningen kanske inte låter så upphetsande men låt inte mina bristande återberättartalanger lura er. Marvin’s Room är ett drama där förstklassiga skådespelarprestationer och ett starkt manus bär filmen hela vägen in till mål. Tack vare en fin komisk ådra faller det hela heller aldrig ned i sentimentalitet eller pekoral.

Som affischen antyder vilar det hela på treenigheten Meryl Streep som Lee, Diane Keaton som Bessie och Leo DiCaprio som Hank. I sitt komplicerade systerförhållande är Streep och Keaton innerliga och samtidigt utsjasade av många års antagonism. Scenen när de står i samma rum för första gången är obetalbar; Keaton är den prudentliga Olivia Newton John i Grease medan Streep är samma films tuffingversion i tights och halvrisigt löshår.

DiCaprio visar samtidigt att han faktiskt inte bara är (eller åtminstone har varit) latexmasker och överspel utan en riktigt duktig skådis. Precis lagom pojkaktig för att verka sårbar när så behövs och tillräckligt bra skådespelare för att få det att verka trovärdigt. Hans Hank och Keatons Bessie smider en säregen vänskap och förståelse, kanske eftersom Bessie (till skillnad från mamma Lee) inte behövt brottas med grabben dag ut och dag in i hela hans liv.

Det jag dock inte förstår är titeln. Pappan är förvisso en stor stötesten systrarna emellan eftersom Bessie upplever att Lee mer eller mindre övergett dem och sina plikter. Men hela anledningen till att Lee och sönerna kommit är ju Bessie och hennes sjukdom, inte pappan.

Om inte annat var det faktiskt något av en upplevelse att se att välbekanta skådisar (även Robert De Niro dyker upp i en liten roll) en gång kunnat se så unga ut. Men så har ju också filmen dryga tjugo år på nacken.