The Iron Lady (2011)

alt. titel: Järnladyn

Ett äldre par i en trygg nonsensdiskussion vid frukostbordet. Tidningarnas braskande rubriker, mjölken har blivit dyrare. Men kanske inte riktigt så tryggt ändå? Andra personer anländer till bostaden och vi börjar förstå att makens närvaro bara uppfattas av den mer eller mindre dementa makan som egentligen inte får vara ute och springa efter mjölk själv på morgnarna.

Genom fragmentariska flashbacks får vi ta del av den gamla kvinnans hågkomster av både karriär och privatliv. Och eftersom den gamla kvinnan är ingen mindre är Margaret Thatcher finns det en hel del av karriär att tänka tillbaka på. Känslan av underläge genom att ständigt bli sedd som ”the grocer’s daughter”, de första misslyckade försöken att ta sig in i politiken, tiden i House of Commons, kampen mot mansgrisiga kollegor och patriarkala strukturer samt en till synes aldrig sinande förmåga att stå på sig och övertygelse (ärvd från fadern) om att vad britterna behöver allra mest är en stark självkänsla.

Men ständigt finns där den älskade maken Denis, mannen som hon inte kan släppa trots att han nu varit död i flera år. Han är inte bara högst levande i hennes minnen; alla kläder hänger på sina galgar och alla små flaskor står fortfarande kvar i badrumsskåpet.

När The Iron Lady kom upplever jag att det var många som var lite besvikna, man hade förväntat sig en politisk biografi-film. Och med tanke på Thatchers betydelse för både inrikes- och utrikespolitiken, särskilt under de år som hon var premiärminister (79-90), var det förstås en naturlig förväntan.

Men med all denna besvikelse i ryggen är förutsättningarna lite annorlunda vid min titt. Jag vet att jag inte kommer att få en kronologisk och detaljerad redogörelse för Maggies politiska karriär. Framställningen i The Iron Lady ställer en hel del krav på sina tittare, det är fragmentariskt och sönderbrutet och inte alltid strikt kronologiskt. Min spontana gissning är att detta är ett medvetet grepp, ett försök att få oss att ”se” historien med Maggies numera rätt förvirrade hjärna. The Iron Lady är helt enkelt en senildement berättelse.

Inte heller får man sig så värst mycket fakta till livs i rörigheten. Man får ha rätt bra koll på Storbritanniens politiska historia under 70-, 80- och 90-talen för att hänga med i svängarna. Själv nöjde jag mig med att kolla upp referenser i efterhand (och förstår exempelvis först då alla diskussioner om just mjölkpriser). Filmen jobbar mer med att försöka förmedla känslor och stämningar än rena fakta kring händelser som upplopp, strejker och hotellbombningar. I det tycker jag faktiskt att den funkar riktigt bra, med benägen hjälp från samtida nyhetsinslag.

Problemet är att regissören Phyllida Lloyd och manusförfattaren Abi Morgan inte riktigt kunnat välja bara ett perspektiv för sin film. Parallellt med denna ändå politiskt historiska tillbakablick har vi som synes också historien om en sjuk gammal kvinna som älskar The King and I, saknar sin livskamrat och inte känner sig hemma i samtiden. Mjölken är för dyr och i likhet med sin ”kollega” under många år, Elizabeth II, har hon svårt att förstå allt detta fokus på känslor istället för på tankar och ideologi. ”It used to be about doing something. Now it is about being someone.”

Problemet med den delen av Maggies historia är att den inte hinner bli tillräckligt väl underbyggd. Det känns som om den enda anledningen vi får till varför vi ska bry oss om den gamla kvinnan framför oss är för att vi vet att hon är Margaret Thatcher, men hennes sorg är allmänsklig och skulle kunna ha gällt vilken tant som helst.

Fast ytterligare en anledning till varför vi ska bry oss om tanten är förstås Meryl Streep. På samma sätt som Marion Cotillard på helt egen hand lyckades baxa fram La Vie en Rose, bär Meryl The Iron Lady på sina axlar. Vad man minns från bägge filmerna är i princip uteslutande de fantastiska rollprestationerna. Både Marion och Meryl förtjänar egentligen bättre inramningar, men de kan åtminstone trösta sig med varsin Oscar.

The Iron Lady är en film berättad uteslutande ur Maggies tillrättaläggande ögon. Inga jobbiga antydningar finns exempelvis om sonen Marks många fadäser eller dottern Carols rasistiska faux pas (arv från pappa Denis månne?) Inte heller att Denis varit gift en gång tidigare eller det faktum att hon faktiskt inte var helt ensam som kvinna i House of Commons.

Kan man acceptera det tycker jag ändå att filmen var intressant, både till innehåll och framställning. Tids nog kommer det säkert fler historiskt korrekta produkter. Om det nu finns några skådespelerskor som är beredda att vägas mot Meryls Maggie och med största sannolikhet befinnas för lättviktiga.