Doomsday (2008)

Regissör Neil Marshalls film Centurion berättade om den nionde romerska legionens öden bortom Hadrianus mur. Det var emellertid inte första gången han fokuserade på den klassiska gränsen mellan det civiliserade England och det vildsinta Skottland.

År 2008 sprider sig ett dödligt virus i Glasgow och för att skydda resten av nationen stängs Skottland helt enkelt av från övriga Storbritannien. Under ett par årtionden tycks åtgärden ha lyckats men en dag upptäcks ett stort antal smittade i London. Vad göra? Det visar sig att regeringen (eller i alla fall premiärminister Hatcher och hans underhuggare Canaris) utifrån satellitövervakning kunnat konstatera att det åter finns befolkning i de tidigare så öde nordliga delarna av landet.

Överlevande betyder immunitet i deras bok och ett team får i uppgift att ta reda på hemligheten och föra den tillbaka till London. Självklart har man en mycket tajt tidsram innan London inte bara kommer att förseglas utan också förintas i ett försök att hindra ytterligare smittspridning.

Men att ta reda på vad som egentligen hänt under dessa knappt trettio år bortom muren blir inte riktigt lika lätt som Major Eden Sinclair kanske föreställt sig. Det tar inte många timmar innan hon själv och de fåtal teammedlemmar som överhuvudtaget återstår är tillfångatagna av de punkiga nyskottarna. And they’ve acquired a taste for human flesh…

Sannolikt eftersom jag, utifrån en gammal recension (som så ofta när det gäller sågningar å andra sidan var hysteriskt rolig), förväntade mig något som var beyond crap måste jag säga att jag ändå är positivt överraskad av Doomsday. Hade jag gjort läxan lite bättre hade jag kanske inte varit lika förvånad eftersom Marshall hittills bevisat att han faktiskt vet vad han gör, även om resultatet inte alltid blir lika bra som The Descent.

Doomsday är verkligen inget mästerverk, men jag uppfattar att Marshall snarare velat leka med den post-apokalyptiska genren och göra sin egen hommage till den typen av filmer. Mer eller mindre övertydliga referenser finns det gott om: The Road Warrior (tuppkammar), Escape from New York (Eden Sinclair saknar höger öga), 28 Days Later (folk dör förvisso av viruset men det nya och brutalare samhället föder ändock kannibalism), The Omega Man/I Am Legend (övergiven stad) och The Warriors (stämning och tribalism).

Framförallt i det ”övergivna” Glasgow har Marshall fått till en fantastisk stämning, rå och realistisk och han vet att välja sina kameravinklar. Regissören har dessutom infogat rejält med grafiskt ultravåld – ibland funkar det genom att bli underhållande makabert men ibland blir det lite för överdrivet. Hade historien enbart fokuserats kring Mad Max-överlevarna och deras givetvis fullkomligt bindgalne ledare Sol hade den sannolikt känts mer än bedagad, som en post-apokalyptisk filmversion av Dickens Miss Havisham ungefär. Måste samhällets sönderfall för evigt vara sammankopplat med 80-talsfrillor och mer eller mindre elaborerade tatueringar?!

Men Marshall (som också skrivit manus) skickar iväg sina orädda protagonister att också stifta bekantskap med en grupp som dragit iväg åt det andra hållet, inte blivit punkfuturistiska, utan förskansat sig i någon form av äldrehistoriskt leverne (”It’s medieval out there”) och kontrasten mellan dessa två ytterligheter kändes fräsch. Inte blir det sämre av att dessa överlevare tagit sin tillflykt i ett gammalt turistmålsslott (inte namngivet, men i filmen gestaltat av Blackness Castle) vilket innebär att det överallt i denna ”nya” medeltid finns skyltar som visar på nödutgångar och souvenirbutiker.

Själv gillade jag skarpt Snake Plissken återuppstånden i Major Eden Sinclairs skepnad, spelad av Rhona Mitra (kanske mest känd som Tara Wilson i serierna The Practice och Boston Legal). Hennes närvaro är självklar och naturlig och det är inget överdrivet fokus på det faktum att hon är kvinna. Teamets stridspitt behöver inte markera att han minsann inte tar order av någon kärring, vilket innebär att hon inte heller behöver sätta honom på plats med en välriktad styrkedemonstration. Oavsett kön är hon helt enkelt en cool karaktär som med fattning och beslutsamhet gör vad som behöver göras.

Är man på rätt humör är Doomsday riktigt underhållande, men man ska väl kanske vara mer beredd på att skratta än att bita på naglarna. Och Filmitch, jag satt också och funderade på näsan…