You are currently browsing the tag archive for the ‘Desillusionerad’ tag.

Marianne Drumond tänker minsann inte sitta och vegetera i det förgångna. Hon grämer sig inte över att ha blivit omsprungen av nutiden, istället anstränger hon sig till det yttersta för att kunna hänga med i racet. Bland annat har hon lagt ned sin fysiska psykoterapimottagning och utvecklat en digitaltjänst för ändamålet. Till löparkollega har hon sonen Max som producerar provocerande serier för nätbaserad streaming.

En som däremot inte har någon större lust att haka är Victor Drumond, Mariannes äkta hälft. Varken hans kompetens som politisk satir-tecknare eller författare efterfrågas längre. Ord som ”digitaltjänst” och ”streaming” låter i hans öron som rena mumbojumbon och han tycks fullständigt golvad av det faktum att det numera finns alkoholfrítt vin. Varför skulle man vilja dricka vin utan alkohol, är det inte det som är hela poängen?!

Marianne har nu definitivt tröttnat på Victors letargi. Om han inte vill delta i nutiden, utan hellre sitter och halvsover när de äter middag med (hennes) vänner är det hans förlust. Marianne tänker verkligen inte baxa runt på en farfarstyp som inte har något intresse av att hålla hennes takt eller se till att det händer något. L’action!

Och med den uppmaningen ringades i öronen sitter Victor plötsligt en natt ute i trapphuset, iförd pyamas och med två väskor bredvid sig. Så varför inte hoppa på erbjudandet från Max gamle kompis Antoine som börjat göra grova pengar på att sälja historiska upplevelser? Vilken historisk period du än skulle vilja återuppleva så fixar Antoine det. Och Victor vet precis på dagen vad han skulle vilja återvända till.

La Belle Époque är filmen för alla som kanske känner sig lite vilsna i samtiden. För nog kan många känna igen sig i Victors önskan att återgå till en enklare tid, när politik antingen var höger eller vänster, barmenyerna innehöll riktig mat för en karl, man plötsligt kunde befinna sig mitt i ett pårökt evighetsparty och folk pratade med varandra istället för att sitta med näsan i en skärm. Och apropå näsan – vad hände med lukten från en gammal pocketbok? Inte kan man med samma njutning sniffa på en padda…

Dagens nostalgirunkande kan ta sig många uttryck, men det är otvetydigt vår tids allra mest tongivande ennui. La Belle Époque är en av de smartare, roligare, mest bitterljuva och nyanserade filmerna jag kan påminna mig som tagit tag i den frågan. Framställningen balanserar hela tiden mellan å ena sidan ett tryggt igenkännande (för visst är det härligt att minnas vissa av barn- eller ungdomens guldkorn?) och å andra sidan det faktum att nostalgi lik förbannat är en chimär, en kuliss, en illusion. Att den lika gärna kan användas som en ursäkt eller bortförklaring för att faktiskt delta i livet här och nu.

Men regissör och manusförfattare Nicholas Bedos satsar högre än så med La Belle Époque. Dels finns här två sammantvinnade kärlekshistorier, dels har han gett sig själv goda möjligheter att infoga en mängd fiffiga metamoment. Detta eftersom större delen av filmen i någon mening utspelas i Victors fantasi eller minne, samtidigt som han kan styra händelseutvecklingen efter eget gottfinnande. Men vad händer när Margot, skådespelerskan som spelar den unga Marianne till Victors åldrande charmör, slutar vara en skådespelerska och börjar vara en människa? Och hur kan man vara säker på vem som är vem?

Som synes åkallar La Belle Époque föregångare som exempelvis The Game, The Truman Show och Eternal Sunshine… Jag tycker emellertid att filmen hanterar driften med den hyperuppkopplade moderniteten och de olika lagren av verklighet, teater och fantasi bättre än kärleken. Daniel Auteuil och Fanny Ardant är tillräckligt mycket av veteraner för att skapa en känsla mellan Victor och Marianne av relativt lite, men det funkar inte lika bra mellan Guillaume Canets Antoine och Doria Tilliers Margot. Även relationen mellan Margot och Victor svajar en smula.

Men trots de här invändningarna bör man inte missa La Belle Époque. Ägna under titten gärna också en tanke åt att allt ändå inte var bättre förr. För tio år sedan hade Daniel Auteuil utan tvekan varit ersatt med Gérard Depardieu…

För min del blev La Belle Époque första filmen ut under årets Stockholm filmdagar. Ingen dålig början.

Om Oscarsjuryn följer Bafta i spåren kommer dagens film att gå hem med en massa gubbar under armen. Om det tycker jag inte.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Makeup and Hairstyling
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
  • Best Achievement in Visual Effects
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

Vid den franska fronten (eller i alla fall en del av den) jublar britterna. Tyskarna har retirerat! Om man nu bara kan fortsätta att pressa fienden kanske det (allt för långa) första världskriget äntligen kan avslutas. Ett stort anfall planeras alltså i gryningen. Men tyskarna är ena listiga rackare. Flygfoton visar att reträtten enbart är av strategisk natur och att de ligger och väntar på att britterna ska göra precis det de är på väg att göra. Så nu måste vicekorpralerna Tom Blake och William Schofield hinna fram och stoppa framryckningen innan 1 600 brittiska män och pojkar rusar rakt in i käftarna på den tyska fällan.

Att de överordnade valde Blake till uppdraget är begripligt eftersom han har ett rejält incitament i det faktum att hans äldre bror finns bland de som riskerar att mejas ned av tyskarna. Schofields deltagande beror däremot enbart på slumpen – Blake bad honom helt enkelt följa med innan någon av dem visste vad det handlade om.

Och medan den senare är en rosenkindad rekryt som fortfarande tror på krigets rättfärdighet och nobilitet är den förre en Somme-veteran som tappat alla illusioner om Ära och Fosterland. Schofield vill bara hem, men inte innan kriget är slut. I likhet med Erich Maria Remaques Paul Bäumer har han upplevt hur en permis hos nära och kära är dubbelt smärtsam. De hemmavid kan inte förstå vad de stridande männen går igenom och väl tillbaka i skyttegravarna är familjen akut saknad istället för att kunna reduceras till ett vagt minne.

Så har alltså Sam Mendes ställt upp spelpjäserna på den plan som ska ha berättats för honom av hans farfar, Alfred Mendes. Filmen är också tillägnad farfadern. Därmed är kanske 1917 en film främst för Sam Mendes själv? Det skulle möjligen kunna förklara varför jag inte känner en gnutta av känsla för den i någondera riktningen. Tittar jag tillbaka på Mendes filmografi inser jag samtidigt att regissören generellt faktiskt är en ganska distanserad och kall fisk. American Beauty och Revolutionary Road är filmer som blir engagerande och berörande på grund av skådespelare som Kate Winslet och Leo DiCaprio, vilka kan agera fram känslor sinsemellan. Själva filmerna i sig är dock inte särskilt känslosamma, snarare nyktert dokumenterande.

Och när dokumentationen, som i fallet 1917, inte gäller en relation utan en ganska pang-på-man-with-a-mission-historia, blir slutresultatet allt för kallsinnigt för min del. Jag uppfattar inte att 1917 vill berätta om något avsevärt större än att Blake och Schofield ska hinna fram innan det är för sent, samtidigt som de blir beskjutna av tyskar. Fokuset på uppdraget innebär dessutom att ingen av dem genomgår någon större psykologisk förändring under filmens gång. Schofield är fortfarande desillusionerad medan Blake berättar roliga anekdoter samt längtansfullt pratar om sin mors fruktträdgård och hunden därhemma som fått valpar. Filmen till och med börjar och slutar på i princip samma ställe.

Det innebär dessutom att 1917 i mina ögon blir en film som inte prompt behöver utspelas under första världskriget – den hade lika gärna kunnat handla om ett helt annat krig eller till och med förvandlas till fantastik. För inte är det helt omöjligt att se framför sig hur Blake och Schofield måste knalla runt i Mordor eller på någon avlägsen planet istället för den franska landsbygden?

Möjligen ska filmens poäng handla om krigets tröstlöshet, för det förstår vi ju ganska snart: även om grabbarna hinner fram i tid kommer det inte innebära att kriget är över eller ens utgöra någon garanti för att de 1 600 mannarna kommer att överleva till dess slut. Men då skulle Mendes ha behövt ta i lite mer, för i nuläget känner jag som sagt inte av den tröstlösheten.

Eller något annat heller för den delen. 1917 är inte omskakande, berörande, spännande eller tragisk. Det den är, är att den är grymt snygg och tekniskt skicklig som brukligt är när det är Roger Deakins som står för kameraarbetet. Mycket har redan sagts om tekniken som gör att det ser ut som om filmen är gjord i en enda lång tagning. Det var inget som distraherade, snarare ser jag det som det enda som gör att 1917 inte känns som vilken dussin-krigsfilm som helst. För i allt övrigt är den det i mina ögon. Därmed ställer jag mig också mycket frågande till Oscarsnomineringen för bästa film.

Jag är dock ganska ensam i min kallsinniga hörna:
Jojjenito
Movies-Noir
Snacka om film
Fripps filmrevyer

Spring BreakersDen amerikanska drömmen handlade länge om att se framåt. Det var övertygelsen om att man kunde komma längre, få det bättre, bli rikare. Och drömmen kunde bara nås genom hårt arbete.

Den amerikanska drömmen handlar fortfarande i hög utsträckning om att vilja få det bättre, att aldrig vara riktigt nöjd. Däremot ses sannolikt de som fortfarande tror att den kan nås genom hårt arbete som lättlurade idioter. Vägen till den amerikanska drömmen går numera genom vapen och knarkaffärer. Bara genom illegal verksamhet kan man skaffa sig allt det man vill ha och lite till.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Falken och snömannen

The Falcon and the SnowmanThe Falcon and the Snowman inleds med en tydlig BOATS-förklaring och i det här fallet är det nog ingen dum idé eftersom historien (som så ofta när det gäller BOATS) är så osannolik att man annars avfärdat den direkt.

Läs hela inlägget här »

Ofta är det väldigt roligt att se film som man inte känner till det minsta. Är det dessutom film från en era som man inte är särskilt välbekant med är sannolikheten desto större att det hela blir en stor överraskning. You Only Live Once fastnade jag för tack vare Henry Fonda i den manliga huvudrollen och Fritz Lang som regissör, men utöver det var filmen en mörk fläck på kartan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Nightmare Journey

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg