Halloween Kills (2021)

Ja, Halloween är i sanning en Dödens Natt i staden Haddonfield. Under 40 år har Michael Myers vansinnesdåd hemsökt staden och på den lokala baren höjer överlevarna Tommy Doyle, Lonnie Elam, Lindsey Wallace och Marion Chambers ett glas för den femte medlemmen i -losers- survivors’ club, Laurie Strode. Föga anar de att Laurie i detta nu ännu en gång tror sig ha besegrat Michael Myers för att därefter bli hoplappad på akuten. Ett rejält knivhugg i magen visar sig tursamt inte vara värre än att några timmar på operationsbordet och lite konvalescens ska kunna ordna upp det hela för Lauries del.

Men säg den lycka som varar för evigt. Barbesökarna blir snart varse Michaels återkomst till Haddonfield. Vi i publiken har dessutom fått åse hur Michael slipper lös från sitt brinnande fängelse och avpolletterar inte mindre än elva brandmän i processen. Tommy, Lindsey och de andra bestämmer sig för att nu får det vara nog! 40 år av rädsla ska exorceras under en slags Halloween-purge under slagorden ”Evil dies tonight!”

Den nya uppföljaren, Halloween Kills, plockar upp föregångaren Halloweens ivriga huvudnickningar i förhållande till föregångarna, trots att den ju egentligen bara låtsas om att originalet existerar. Därför tar Halloween Kills vid direkt där 2018 års Halloween slutade och parkerar dessutom ganska snart en av sina historier på Haddonfields sjukhus, precis som 1981 års Halloween II. Dessutom återkommer en hel del skådisar från tidigare filmer, exempelvis Kyle Richards som Lindsey Wallace, Nancy Stephens som Marion Chambers och Charles Cyphers som dåvarande sheriffen Leigh Brackett. Däremot lyckades man inte håva in Paul Rudd som Tommy Doyle, de skorna fylls istället av Anthony Michael Hall. Vilket i och för sig gör det lite extra roligt när det talas om ”the true curse of Michael Myers”.

Men en film kan ju inte överleva på referenser allena och i många andra avseenden tycker jag att Halloween Kills fallerar ganska så rejält. Inte minst utifrån vad jag minns av föregångaren från 2018. Framförallt känns händelseutvecklingen och manuset både rörigt och klumpigt övertydligt på en och samma gång. Halloween kunde i ganska hög utsträckning falla tillbaka på att sakta men säkert ta sig fram till den av alla emotsedda duellen mellan Laurie och Michael. Halloween Kills kan inte dra nytta av några sådana förmåner och torde ha tjänat på att renodla sitt manus. Jag har inga större problem med en uppföljare som inte enbart handlar om familjen Strode (särskilt som det i det här universat inte finns någon direkt anledning till varför Michael ska hänga upp hela sin existens på att ta livet av just Laurie) men då skulle filmen ha tjänat på att tydligare fokusera på den andra i överlevargruppen.

I nuläget förekommer en salig röra av teman: överlevartrauma och -skuld, rädslans korrumperande effekt, längtan efter hämnd, självstyre kontra förtroende för Systemet och så, som vanligt, Michaels egentliga bevekelsegrunder. Är han ett svart hål av Ondska som aldrig kommer att få nog, en lustmördare som inte bara finner nöje i att döda utan också plåga både offer och efterlevande, en manifestation av våra innersta rädslor, ett djur som dödar på ren instinkt för att därefter dra sig tillbaka till sitt bo?

Jag har svårt att se poängen med återblickarna till 1978 (men jag har förstått att de för andra är det enda som talade för filmen överhuvudtaget) och jag förstår inte heller uttalandet ”If we only knew then, what we know now”. Vad är det man egentligen förstått och vilken skillnad skulle det egentligen göra? Möjligen lider Halloween Kills av mellan-films-syndromet i det att historien egentligen inte har någon riktig vare sig början eller slut? Vad jag minns av Halloween anno 2018 känns Halloween Kills dessutom som klart grisigare när det kommer till dödsfall men inte heller där ser jag riktig poängen med det. Dessutom förekommer direkta konstigheter; som det faktum att bårhuset tycks vara utrustat med stora fönster rakt ut i en korridor, att trycket från en brandslang uppenbarligen inte påverkar Michael Myers mer än en billig blomspruta eller Michaels noggranna arrangerande av vissa offer.

Jag är tvungen att kontrollera årtalet både en och två gånger, men jo, Halloween Kills tycks ha spelats in i sin helhet under 2019. Därmed borde i och för sig manusförfattarna David Gordon Green, Danny McBride och Scott Teems, trots luddigheten, få något slags klärvoajanspris. Ety här har vi alltså inte bara ett fokus på rädslan som den ultimata ondskan, vilken förvandlar hederliga människor till en rå och primitiv lynchmobb och som aldrig kan utplånas med våld allena, utan också ett kaosartat akutintag med människor som kliver över varandra för att få svar på just sina frågor samt ett mer eller mindre hjälplöst välfärdssystem (vare sig det handlar om sjukhuspersonal eller poliser). Banne mig om inte till och med ordet ”lockdown” förekommer i sammanhanget.

Här finns också ett par scener som lyckas höja även min puls och Jamie Lee Curtis är fortfarande badass (fast väldigt mycket mindre – tack för det, manuset…). Så allt är inte nattsvart när det kommer till Halloween Kills men jag har svårt att ta mig förbi besvikelsen över att den skulle kunna ha varit så mycket bättre men lite större manusomsorger. Men i och för sig, David Gordon Green & Co. får en chans till – Halloween Ends är på g med premiär i oktober.

La haine (1995)

alt. titel: Medan vi faller, Hatet, Hadet, Hass, El odio, L’odio, La Haine

Jusqu’ici tout va bien. So far, so good. Än så länge går det bra.

Det kanske är vad Frankrike och Paris intalade sig i mitten av 90-talet. Samtidigt kan man undra hur ”bra” sakernas tillstånd är när förorter står i brand och antalet offer för polisbrutalitet ökar lavinartat. Det var i alla fall vad skådisen och filmskaparen Mathieu Kassovitz funderade över när han skrev och regisserade sin La haine. Hatet. För det lär väl ingen ha missat, att hat bara föder mer hat.

Fortsätt läsa ”La haine (1995)”

Ett, tu…TV-serier! #18

The Crown (2016-, 4 säsonger och 40 avsnitt)

Återigen gav det utdelning att ge sig på en redan hyllad och prövad serie. The Crown gav mig allt det jag fick från Downton Abbey i form av av scenografi, kostymer, aristokrati och Englandsporr men lyckades dessutom leverera allt det jag saknade från den senare produktionen. För min del utgör The Crown av en perfekt blandning av relationsdrama, nutidshistoria och smarta behandlingar allmängiltiga ämnen som politik religion, plikt, föräldraskap, social utsatthet, osäkerhet, avundsjuka, platsen för ärevördiga traditioner i ett modernt samhälle, missbruk och psykisk ohälsa. För att nämna några.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #18”

Salinui chueok (2003)

alt. titel: Memories of Murder

Poliskåren i Hwaseong är mer måna om ytan de kan förmedla till pressen än om sitt rykte. För att inte tala om mängden brott som de faktiskt löser. Efter att fullkomligt ha misskött en mordplats och plockat in en ”misstänkt” som ”erkänner” (efter lite hoppsparksövertalning) kan polischefen och de två ansvariga poliserna med ett brett leende göra tummen upp inför journalisternas kameror. Slutet gott, allting gott.

Fortsätt läsa ”Salinui chueok (2003)”

Ett, tu…TV-serier! #14

Tunna blå linjen (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)

Fy helvete så bra detta var! Jag kände mig ju minst sagt ljummet inställd till den allmänt hyllade Jakten på en mördare, men i Tunna blå linjen fick jag däremot en polisvardagsrealism som jag kunde tro på och engagera mig i.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #14”

Ett, tu…TV-serier! #9

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #9”

X8: Roslund & Hellström (2004-2018)

Odjuret

I efterordet till Tre timmar, Anders Roslunds egen fortsättningbok på deckarserien som han och Börge Hellström började skriva tillsammans, berättar författaren att ambitionen med hela projektet var att blanda fakta och fiktion. Inte bara fria fantasier om ett gäng poliser som löser fall efter fall, det ena mer spektakulärt än det andra. Utan också introducera läsaren till alla andra inblandade när det kommer till kriminell verksamhet, såväl offer som förövare.

Box 21.jpg

Fortsätt läsa ”X8: Roslund & Hellström (2004-2018)”

X2: 21 & 22 Jump Street (2012 & 2014)

Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.

Fortsätt läsa ”X2: 21 & 22 Jump Street (2012 & 2014)”

Destroyer (2018)

Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.

Fortsätt läsa ”Destroyer (2018)”

The Departed (2006)

Är det för tidigt att börja uppladdningen inför Oscars-säsongen? Här är i alla fall en film som tog hem något av en storslam vid galans 79:e upplaga.

***

the-departedFör att vara en Martin Scorsese-rulle måste erkännas att både Colin Sullivan och Billy Costigan är oväntat schyssta killar. Men visst, allt är ju relativt. Dels gör de bägge saker som man kanske helst inte ska göra som en rakryggad medborgare. Dels kryddas historien också med närvaron av Francis Costello och han är verkligen ingen schysst kille.

Fortsätt läsa ”The Departed (2006)”