Ett, tu…TV-serier! #26

​​Clark (2022, 1 säsong och 6 avsnitt)

Kombon Jonas Åkerlund och Bill Skarsgård plus en hel del fin kritik gjorde en titt på Netflix-miniserien given. Dess huvudsakliga tidsperiod är från 1965 när Clark som förrymd ungdomsbrottsling bröt sig in på Harpsund fram till 1986, när Clark fortfarande sitter i fängelse för den knarkdom han drog på sig 1984.

Och Clark, i det här sammanhanget, är förstås Clark Olofsson, en av Sveriges mest kända brottslingar. Särskilt om Clark får säga det själv. Han tycks ha eftersträvat, och i viss mån också fått, den lätt glamorösa ryktbarhet som tidigare varit förunnat amerikanska bankrånare som John Dillinger. En djärv och sorglös Robin Hood som älskar och rånar banker med samma glada humör.

Åkerlund, tillsammans med medmanusförfattarna Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius, gör ingen större hemlighet av att det vi får se utgår till stor del från Clarks egen bild av verkligheten och det är nog smart. På det här sättet undgår man anklagelser om skönmålande eftersom det är tydligt att seriens huvudperson både har en skriande brist på självkritik och är kapabel till ett radikalt skarvande när han ska berätta sin egen historia.

Den allt mer krackelerande bilden av Clark som en cool typ signaleras bland annat snyggt av serie-titeln, vilken med varje avsnitt blir allt mer sliten. Nu för tiden skulle jag också vilja påstå att synen på bankrån som ett offerlöst brott för länge sedan rättats till. Dessutom får hans egen biografiker säga honom ett sanningens ord i det allra sista avsnittet, vilket verkligen inte lämnar någon större tveksamhet kring att den där coola typen egentligen hela tiden bara varit ett egoistiskt as. Ett synnerligen charmigt egoistiskt as, dock.

Vilket inte är särskilt svårt att köpa med Bill Skarsgård i titelrollen, han gör en otroligt bra insats. Med sig har han en rollista som närmast är en ”who’s who”-bland svenska skådisar och komiker. Åkerlunds berättande är fragmentariskt och associativt på ett sätt som ligger nära exempelvis Guy Ritchie, men jag tycker att den funkar väldigt bra med en berättare som är så nära sin publik. Det är inga större problem att se de snabb klippen och förstärkta färgerna som ett utslag av Clarks egen bild av hur saker och ting gick till.

Clark är utan tvekan värd att lägga ungefär sex timmar av sitt liv på. På köpet får man en smula nutidshistoria, men det kan nog vara klokt att dubbelkolla exakt alla fakta mot andra källor.

The Midnight Club (2022, 1 säsong och 10 avsnitt)

Mike Flanagan strikes again! Mannen som verkar ha inrättat ett eget litet näste hos Netflix, släpper sin fjärde serie på raken. Den här gången baserad på ungdomsförfattaren Christopher Pikes The Midnight Club, som utspelas på Brightcliff, ett hospice för dödssjuka tonåringar. Eftersom deras ”midnight club” går ut på att smyga upp om natten och berätta historier för varandra i biblioteket, vävs också ytterligare Pike-historier in.

Man får väl applådera modet hos Flanagan och teamet bakom The Midnight Club att sikta in sig på ett tema som döende barn, men ändå hålla fantastikfanan högt. I det här fallet slutar berättelserna dock ofta i olika typer av överförda betydelser; två personer som visar sig symbolisera personligheter hos en och samma huvudperson eller någon som får erfara att det aldrig får att förändra vare sig historien eller framtiden.

Samtidigt ger förstås döds-temat grogrund för en hel del patos och här tappar The Midnight Club mig ganska snabbt. Dels blir det i mina ögon snart repetitivt med känslosamma monologer och tårar, dels upplever jag uttalandena som ganska forcerade när de placeras i munnen på tonåringar. Alla närvarande är orimligt vältaliga, mono- och dialoger framstår som alldeles för ”skrivna”. Jag, som gillade Midnight Mass, känner att samma, lite pompösa stil inte alls funkar på ungdomshemmet. Trots alla tunga teman upplever jag serien som väl lättviktig.

Serien är såklart otroligt välproducerad och skådisprestationerna går egentligen inte heller att klaga på. Särskilt roligt var det förstås att återse veteranen Heather Langenkamp i rollen som föreståndaren Dr. Stanton. Men på det hela taget blev The Midnight Club lite av en besvikelse för min del.

En dag kommer allt det här bli ditt (2023)

På ytan har serietecknaren Lisa det ganska bra ordnat för sig. Hon har lyckats fly Byhåla (även kallat Kramfors) och skapat sig en minst sagt hyfsad karriär i Storstaden med stadigvarande publicering av sina alster i Aftonbladet. Hon har en tillräckligt bra relation med sitt ex Alex för att han fortfarande ska vara hennes förläggare. Hon ska vara medlem i en serietecknar-panel på årets Bokmässa. Och hon har en helt egen bok på gång, det enda som saknas är Den Perfekta Titeln.

Paradiset ligger under mammas fötter (2020)

Mila står på sin student och känner sig som en muslimsk sjökapten med studentmössan nedtryckt över slöjan. Studentdagen ska ju egentligen vara en glädjens dag men Mila har allt för mycket som tynger både hjärta och hjärna. Hon och bästa kompisen Mona skulle ju ta sig igenom den här dagen tillsammans men Mona dyker inte upp, vare sig till champagnefrukost eller utspring.

Thor: Love and Thunder (2022)

Av alla personer i universum är det Peter ”Starlord” Quill som ger kärleksråd till Thor, rymdvikingsåskguden. Att Starlord sedan snott det från Tennyson, är förstås en annan femma. ”’Tis better to have loved and lost than never to have loved at all” Eller som han själv uttrycker det: bättre att ha älskat och må skit över den förlorade kärleken än att inte känna något alls.

Tills solen går upp (2021)

Nyårslöfte inför 2022:
få semestern till Alperna, Egypten och Mauritius bekostad av Film i Väst, SVT och Nordisk Film.

Vasa, ni tycker att det är ett nyårslöfte som låter lite långsökt och svåruppnåeligt? Tja, jag tänker att om Peter Dalle lyckats en gång (egentligen två, då Lyrro tog sig till Aruba) borde det väl inte vara helt omöjligt att göra om konststycket…

Tudo Bem No Natal Que Vem (2020)

Vi firar sista advent med ett par resor.

***

alt. titel: Jul för jämnan, Det ordner seg til neste jul, Schon wieder Weihnachten, Et encore un joyeux Noël!, Just Another Christmas

Jag var dålig på att hänga med podden Snacka om film! när Fiffi och Steffo gav sig ut i stora, vida filmvärlden under 2021. Missade såväl Finland som Ryssland. Men så här i den sista självande månaden december utlovades en brasiliansk julfilm och eftersom jag av någon anledning redan drabbats av ett svårartat julfilms-sug tog jag chansen en sista gång.

The Woman in the Room (1984)

Trots stora framgångar redan med debutromanen Carrie känns det inte som om Stephen King tillät sig helt glömma bort hur det var att vara en kämpande konstnär. En ihärdig drömmare som försöker få till det där avgörande genombrottet. Annars skulle han väl inte ha tillåtit konceptet vilket blivit känt som ”Dollar Baby” eller ”Dollar Deal”? Det går helt enkelt ut på att aspirerande filmmakare får köpa rättigheterna till någon av hans produkter (oftast noveller) för en dollar. Tanken är förstås att den resulterande (kort)filmen inte ska vara en kommersiell produkt utan något för examinationsprojekt eller filmfestivaler.

X2: Rebecca (1940 & 2020)

Min relation med brittiske regissören Ben Wheatley har baserats på de, i mina ögon, nästintill obegripliga Kill List samt A Field in England och därmed varit ganska knackig. Men när jag förstod att det var just Wheatley som stod bakom nyversionen av Daphne du Mauriers Rebecca kunde jag inte låta bli att vara lite nyfiken. Skulle Rebecca vara filmen som öppnade upp en slät och bred relationsaveny för min och Wheatleys del?

The New Mutants (2020)

Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på.

Jag kommer hem igen till jul (2019)

Det är något särskilt med julen i alla fall. Den goda maten. De välbekanta sångerna. Alla glada ansikten. Alla familjen som träffas. Allt det man inte pratar om.