War Horse (2011)

Korsa den Anna Sewells klassiska barnbok Vackre Svarten med Erich Maria Remarques lika klassiska ”war is hell”-historia På västfronten intet nytt. Den smått osannolika kombon är inte bara en hyfsad beskrivning av vad War Horse försöker åstadkomma rent berättelsemässigt utan ger också en aning om svårigheterna med detta.

Å ena sidan ett mer eller mindre antropomorfiserat djur, genom vilket läsaren ges insikt i mänsklighetens bästa och sämsta sidor. Å den andra ett lerig och blodigt ingenmansland där ingen mänsklighet synes överleva, utan alla förvandlas till djur. Ja, ok, just den kontrasteringen verkar väl i och för sig smartare än vad War Horse faktiskt har täckning för. Det kommer inte som någon större överraskning när det visar sig att Steven Spielbergs film (premiär mellan The Adventures of Tintin och Lincoln) bygger på en barnbok.

Nu kan det fortfarande bli både bra och berörande film av en barnbok som handlar om svåra saker som krig och förintelse, se bara på The Boy in the Striped Pyjamas. Den delar dessutom både en PG-13-märkning och distribution av Walt Disney Studios Motion Pictures med War Horse. Men där slutar också likheterna. Där The Boy… är en ganska stillsam och intim film har Spielberg, tillsammans med välbekante fotografen Janusz Kamiński, plockat upp den absolut bredaste penseln de kunnat hitta från målarlådan. Inte nog med det, jag är beredd att satsa en guldpeng på att de sannolikt satt ihop varenda pensel i den däringa målarlådan för att skapa sentimental epik på den nivå som War Horse befinner sig.

Det är tidigt 1910-tal och i Devon föds ett mirakelföl. Fast för bonden Ted Narracott framstår det bruna varmblodet inledningsvis som något av en förbannelse. Han var ju på hästauktionen för att köpa ett dragdjur, en rejäl bjässe som kan hugga i, och så blir han stående med en alldeles för dyr speta till kuse. Bara för att han var tvungen att visa den stroppige landägaren Lyons var budgivningsskåpet ska stå. Att Narracott hyr sin lilla gård från Lyons gör knappast situationen enklare, eftersom han i princip använt hyran för att betala hästkräket.

Men unge Albert Narracott ber sin far så hjärtskärande att ge unghästen, som Albert döpt till Joey, en chans att visa vad han går för. Av oklar anledning engagerar sig hela byn i Albert och Joeys kamp och hurrar som en man när duon lyckats ploga en stenig åkerlapp (Kal-Oska och Krestina ain’t got shit on Albert!).

Men säg den lycka som varar för evigt? I princip dagen efter bryter första världskriget ut och Alberts far säljer Joey till armén. Hur ska pojke och häst hitta tillbaka till varandra på Europas slagfält?

Nu är ju Steven Spielberg knappast rädd för rejäla skopor sentimentalitet och det finns absolut filmer som gör sig förtjänta av varenda droppe, som Schindler’s List. Men så finns det också filmer som War Horse där ingenting, vare sig det gäller historia eller framställning, som gör att den här sentimentaliteten blir rimlig. Istället skapas en klistrig utanpåfernissa som, tillsammans med en ärligt talat märklig färgsättning och stil à la Gone With the Wind, gör att hela skapelsen känns plastig och artificiell.

War Horse börjar närmast som en barnslig allegori men vill sedan skapa ett större allvar när kriget bryter ut. Fast samtidigt stanna på en PG-13-nivå och det är här det skär sig – ingenting känns trovärdigt eller ”på riktigt”. Om historien exempelvis fokuserat lite tydligare på ett krig där en gammal värld (kavalleriet) mötte en förkrossande ny sådan (artilleriet) hade det kunna blir både intressant och berörande. Men den slutsatsen klarar Spielberg av med en kamerasvepning över ett slagfält fullt med döda hästar och kavallerister. Sedan det är dags att följa med Joey på nya äventyr tillsammans med bland annat en käck liten tös, vars pladder utan problem hade kunnat platsa i en Disney-film. Greppet att låta Joey byta ägarhänder gör att jag aldrig hinner fästa mig vid de olika människor han möter och därmed bryr jag mig heller inte om huruvida de blir arkebuserade som desertörer eller inte.

Den ytliga barnsligheten blir bara än mer påtaglig när nästintill varje svårighet eller bryderi som Joey möter kan övervinnas med muntra tillrop av typen ”Walk on, boy!”. Det är något oklart om War Horse till och med vill ge intryck av att Joey är så fenomenalt smart eller mänsklig att han förstår talat språk. (Inga problem med språkbarriärer här inte, ety detta är den sortens krigsfilm där alla pratar engelska med lämplig brytning.)

En nominering för Best Picture vid Oscarsgalan 2012 känns helt orimlig, bortsett från att Spielberg sannolikt har en fast platsi den kategorin närhelst han så önskar. Men i och för sig, detta var året när även Scorseses Hugo var nominerad och kategorin vanns av The Artist. Nomineringen av John Williams ofantligt generiska score är inte mycket mer välmotiverad, den. På samma sätt framstår prestationerna från skådisar som Tom Hiddleston, Eddie Marsan, Benedict Cumberbatch, David Thewlis, Peter Mullan och Emily Watson som remarkabelt oremarkabla.

Vill du komma åt visuell stil, se Gone With the Wind. Vill du se en berörande krigsberättelse lämpad för barn, se The Boy in the Striped Pyjamas. Vill du se en film om första världskriget, se They Shall Not Grow Old. Vill du se en Spielbergfilm som på något sätt kan motivera i alla fall delar av sin sentimentalitet, se Schindler’s List, The Terminal eller War of the Worlds.

They Shall Not Grow Old (2018)

Nästan exakt ett år innan Sam Mendes 1917 började sopa prisgalorna rena på nomineringar och vinster hade en annan första-världskrigsfilm premiär, även den något av ett tekniskt underverk. BBC och Imperial War Museums hade tagit kontakt med Peter Jackson redan 2015 för att höra sig för om nyzeeländaren skulle vara intresserad av att göra något för dem inför 100-årsjubiléet av första världskrigets eldupphör den 11 november tre år senare.

Jackson är ingen främling för vare sig gammal film eller första världskriget. Hans underbara mockumentär från 1995, Forgotten Silver, står sig fortfarande bra även tekniskt när det gäller att skapa en illusion av flydda tider. Hans stora intresse av första världskriget hade gjort att han innan 2015 haft kontakt med Imperial War Museums och det var sannolikt en stor anledning till att han blev tillfrågad.

Men till skillnad från Forgotten Silver handlar They Shall Not Grow Old istället om att skapa en illusion av nutid. Filmen börjar på det sätt man är van att se bilder från tidigt 1900-tal; svart-vitt, grynigt och ryckigt. Ett ymnighetshorn av olika,kroppslösa röster (både filmer och röster kom från arkiven hos Imperial War Museums) beskriver hur de upplevde krigsstarten (”The Empire was strong and we couldn’t possibly lose”), marschträningen inför striderna (”I just wanted to fight Germans”) och ankomsten till europeiska fastlandet (”It was the most lovely country”).

Men vid ankomsten till skyttegravarna händer något. Rösterna består (”It was deadly warfare”) men bilden sväller och lever upp. Med obegriplig noggrannhet har Jackson och hans team tintat, ljudsatt och transformerat de gamla filmerna så att upplevelsen kommer så nära nutida film det rimligen är möjligt.

Och visst gör det skillnad, låter soldaterna, vedermödorna och fasorna komma ytterligare en bit närmare. Men för min del är dokumentärens stora behållning fortfarande soldatrösterna och vad de berättar. De ”uppdaterade” filmerna och fotografierna ger ett mervärde (jag avundas inte den som med stor inlevelse färglagt kallbrandsbilderna av skyttegravsfötter) men det är inte de som jag främst bär med mig efter titten.

På samma sätt som författaren Julie Otsukas The Buddha in the Attic väver samman en generell berättelse av en mångfald röster, skapar Peter Jackson en allmängiltig bild av soldatlivet i skyttegravarna. Ambitionen hos They Shall Not Grow Old är inte att undervisa sin publik om datum och platser, utan förmedla upplevelsen av kriget hos den vanlige soldaten. Vi får hänga med från skyttegravarna med råttor, kamratskap, lera, löss och död till framryckningen med artillerield, tanks, taggtråd och död till avlösningsperioden med vattnigt öl, hårt jobb och bordeller.

Det som i någon mening tar allra hårdast är de kortfattade berättelserna om vapenvilan och hemkomsten, händelser som ju borde ha varit själva höjdpunkten på hela den vidriga perioden. Men vid beskedet om eldupphör beskriver många att de var så utmattade, såväl fysiskt som psykiskt, att det inte fanns mycket annat att göra än att titta på varandra i någon slags överväldigad stumhet. Frånvaron av oväsendet från artillerielden var spöklik.

Och till skillnad från kriget som skulle startas blott 21 år efter slutet på detta ”great war” hade den brittiska civilbefolkningen varit helt förskonade från direkta krigshandlingar. Attityden gentemot de hemkomna soldaterna verkar därför påminna en hel del om de som mötte Vietnamveteraner. Plötsligt vällde en lerig och lusig massa in över landet som konkurrerade om jobben eller kanske till och med behövde understöd på grund av sina krigsskador. Soldaterna själva upplevde det som om de tappat all mål och mening de haft med sina liv under de senaste åren. Vad skulle de nu hitta på? Gapet mellan soldater och civila har beskrivits på liknande sätt av Erich Maria Remarque i På västfronten intet nytt.

Jag hade filmen stående hemma i hyllan tack vare bästa Snacka om film!-podden men det var Dalton Trumbos Johnny Got His Gun som gav mig incitamentet att äntligen ta mig för och se den. Jag kan inte riktigt höra Trumbos intensiva krigshat i rösterna i They Shall Not Grow Old men det finns säkert många anledningar till det. Det som överraskar mig är att det finns de som faktiskt är riktigt positivt inställda till krigsupplevelserna.

Det finns av naturliga skäl få kritiker till They Shall Not Grow Old men jag kan till viss del hålla med de som ändå finns. Nog för att det är Jackson och hans medarbetare som satt samman det hela, i någon mening skapat berättelsen, men det blir lite snett när ett av få namn som nämns i hela filmen är Jacksons farfar till vilken den är dedicerad. Varken de som pratar eller de som filmat ges samma privilegium. Det hade kunnat vara snyggt att exempelvis samla dem på en separat hemsida eller något liknande. Samtidigt känns det rimligt att detta är ett fall när den mänskliga väven får gå före den individuella varpen. Utom när det gäller en viss persons farfar då.

Johnny Got His Gun (1939)

Johnny, get your gun, get your gun, get your gun/Johnny, show the ”Hun” you’re a son-of-a-gun/Hoist the flag and let her fly/Yankee Doodle do or die.

Det är patriotiska uppmaningar som den här (från sången ”Over There” (1917)) som Joe Bonham bittert ångrar att han lät sig lockas av. Han gjorde sin ”bit” för fosterlandet, lämnade käresta och familj för första världskrigets Europa. Och här ligger han nu, i en sjukhussäng, i allt väsentligt en olycksaligt välfungerande hjärna med vidhängande torso.

Joe har fått både ben, armar och större delen av ansiktet bortsprängt på slagfältet, vilket innebär att han är både döv och blind. Utan möjligheter att kommunicera med omvärlden kan han inte göra stort mer än att låta hjärnan föra en inre monolog som föga förvånande gärna återkommer till krigets futilitet.

För några år sedan kom biopicen Trumbo med Bryan Cranston i huvudrollen. Jag minns faktiskt inte om det i filmen blev tydligt att svartlistade manusförfattaren Dalton Trumbo faktiskt också skrivit en av USA:s mest välkända anti-krigsromaner. Den version som jag lyssnade på innehöll förord av både författaren själv som berättade om dess mottagande under brinnande världskrig, veteranen Ron Kovic (som skrev Born of the Fourth of July) samt Cindy Sheehan som stod bakom aktionen Camp Casey 2005.

Det är nog kopplingen till just Ron Kovic som gör att jag trodde att Johnny Got His Gun skulle handla om Vietnamkriget, men den är alltså av betydligt äldre datum. Född 1905 var Trumbo själv för ung för att inkallas till första världskriget men det är ju inte så svårt att tänka sig att dess konsekvenser på hemmaplan i USA var något som formade hans värld. Förutom att förbanna allt vad krig heter får Johnny också bland annat minnas sin barndom och uppväxt, skildringar som i hög utsträckning utgår från Trumbos egna upplevelser i Colorado och Los Angeles.

Här tror jag en viktig nyckel till romanens popularitet ligger. Trumbo beskriver vad som i mina ögon är ultra-amerikanska berättelser – dejten på lokala drugstoren, insikten att han börjar växa ifrån fisketurerna med fadern, moderns arbete i köket med att safta, sylta och lägga in, hänget med kompisarna, jobbet på bagerifabriken. Joe Bonham skulle lika gärna kunna heta Joe Average då han uppenbarligen levt det där idylliska livet som alla verkar se framför sig när de ska definiera vad som är äkta americana. High school, fiske, hårt men hederligt arbete och äppelpaj.

Men för de som inte köper krigets idealism, utan bara ser dess realitet finns också mycket att hämta i Joes raseri över idiotin att slösa bort en hel ungdomsgeneration på främmande mark. Där han ligger i sin sjukhussäng ser han bara priset han själv fått betala för att han låtit sig luras av de vackra orden från män som sett till att hålla sig långt borta från striderna. De oerhört livaktiga beskrivningarna av feta och rovgiriga skyttegravsråttor som kalasar på döda soldater är svåra att misstolka. Joe uppmanar alla kommande generationer att aldrig ta vapen i hand om det inte handlar om att med dess makt se till att ingen någonsin ska kunna skicka iväg amerikanska gossar i krig igen.

Riktigt så blev det ju nu inte. Romanen publicerades som en serie i det kommunistiska partiets tidning Daily Worker under 1940 och blev en slags utgångspunkt för den del av vänsterrörelsen som motsatte sig USA:s medverkan i andra världskriget under Molotov-Ribbentrop-pakten. Men när Tyskland invaderade Sovjet blev det annat ljud i skällan och Trumbo beslutade att boken skulle sluta tryckas. Under resten av kriget fick han dock påtryckningar från den radikala högern eftersom det nu blivit den falangen som istället motsatte sig USA:s medverkan. I Trumbos eget förord går han tyvärr inte djupare in på om beslutet innebar att han i någon mening relativiserade sin egen romanfigurs tydliga och heta uppmaning till läsarna.

Förutom anti-krigsbudskapet och Joes egna minnen är Johnny Got His Gun också en berättelse om den obönhörliga mänskliga viljan att kommunicera. Desperationen i instängningen i den egna kroppen känns igen från exempelvis Jean-Dominique Baubys Fjärilen i glaskupan men Joe Bonham är lite mer hard core – han kommer till slut på att han kan kommunicera via morsekod genom att dunka huvudet i kudden. Helt i linje med romanens ton har Joe dock inte riktigt samma framgång med sina försök som Bauby.

Jag ska inte påstå att Johnny Got His Gun var någon stor läsupplevelse. Som vanligt med den här typen av litteratur var det snarare intressant att äntligen själv ta del av något som jag uppfattat som ikoniskt och välrefererat. Jag kan som sagt förstå att romanen blivit så pass omtalat och hyllad, men när det kommer till skildringar av första världskriget föredrar jag utan tvekan Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt. En föregångare som Trumbo knappast kan ha varit ovetande om med tanke på att den amerikanska filmadaptionen hade premiär 1930 och då hyllades för sin realistiska skildring av krigets fasor.

Tolkien (2019)

Ta en nypa ungdomlig kärlek till naturen och en tesked språkbegåvning, bägge uppmuntrade av en älskad moder. Blanda sedan in en portion ur-brittisk skolgång (Oxford, inte Cambridge) som uppmuntrar kamratskap och bildning, samt en till synes hopplös förälskelse. Vad får vi då? Jomen, Sagan om ringen förstås! Eller snarare dess upphovsman, John Ronald Reuel (JRR) Tolkien.

Fortsätt läsa ”Tolkien (2019)”

Doctor Zhivago (1965)

Nu går det inte längre att lura sig själv — både sommar och semestrar är över, så även här på bloggen. Från och med idag kickar vi alltså igång hösten med en klassisk mastodont-film

***

alt. titel: Doktor Zjivago, David Lean’s Film of Doctor Zhivago

Man måste ändå ge brittiske regissören David Lean ett bra vinnar-streak med sina filmer. Från och med 1945 och Brief Encounter stod han bakom 14 st. filmer. Av dem var det ynka tre som inte blev nominerade till åtminstone en BAFTA och ofta i mer än en Oscarskategori. Av de kvarvarande 11 var det bara en som inte vann någon av sina nomineringar (Great Expectations). Filmerna har kammat hem rejäla mängder guld – både palm (Brief Encounter), lejon (Oliver Twist) och björn (Hobson’s Choice). Med dryga 70% vinst torde hans sista film, A Passage to India från 1984, knappt ha gett pengarna tillbaka hos vadslagningsfirmorna.

Fortsätt läsa ”Doctor Zhivago (1965)”

X3: Alberte-trilogin (1926-1939)

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.

Fortsätt läsa ”X3: Alberte-trilogin (1926-1939)”

Marguerite (2015)

Välgörenhets- och musiksällskapet Amadeus bjuder på en alldeles särskild ”recital privé” till förmån för Frankrikes föräldralösa krigsbarn. Året är 1920 och krigsslutet ligger därmed blott två år bort. Men de som samlats hos baronessan Marguerite Dumont är fast beslutna att glömma allt som är jobbigt eller hemskt. Därför är det också många av dem som söker skydd i ett lagomt ljudisolerat rum när det är dags för värdinnan själv att äntra scenen. Hennes egen make, Georges Dumont, tar det säkra före det osäkra och ser till att vänta ut eländet under ett träd, en bra bit bort från sina anfäders slott.

Fortsätt läsa ”Marguerite (2015)”

Mrs. Dalloway (1925)

Dags att försöka sig på lite Virginia Woolf! Mrs. Dalloway visade sig vara en roman som vann på två saker: omlyssning och originalspråk. Originalspråket säger sig kanske självt – klart att en av engelska språkets bästa böcker vinner på att läsas och upplevas på engelska istället för i en svensk översättning.

Fortsätt läsa ”Mrs. Dalloway (1925)”

Dumbo (2019)

Holt Ferrier saknar de gamla, goda dagarna. Han och hustrun Annie var Cirkus Medicis stora ryttarstjärnor. Den vackra och kloka Annie sade alltid rätt saker till barnen Milly och Joe och Holt själv hade ännu inte förlorat vänsterarmen i Frankrikes skyttegravar.

Fortsätt läsa ”Dumbo (2019)”

Ett, tu…TV-serier! #5

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #5”