Im Westen nichts Neues (2022)

alt. titel: På västfronten intet nytt, Intet nyt fra vestfronten, Sin novedad en el frente, A l’Ouest, rien de nouveau, Niente di nuovo sul fronte occidentale, All Quiet on the Western Front

Med tanke på populariteten hos tyske författaren Erich Maria Remarques första världskrigsskildring På västfronten intet nytt hade jag nog trott att jag bara sett en liten del av alla dess adaptioner. Mitt tittande inskränkte sig nämligen till två amerikanska produktioner; en spelfilm från 1930 och en TV-film från 1979.

X3: Adolf Hitler (2003, 2008 & 2017)

Bengt Liljegren skriver i sitt förord till Adolf Hitler att bilden av diktatorn tenderat till att vara relativt endimensionell, även om dimensionerna kunnat skifta. Tysklands frälsare, en märklig man som ingen tog tillräckligt på allvar för att stoppa eller en djävul i människohamn? Liljegrens ambition med sin biografi är inte att förminska eller relativisera men att också lyfta fram människan bakom stereotypierna – mannen som ”led av kroniska magbesvär, älskade chokladkaka med vispgrädde och gärna tittade på King Kong”.

The King’s Man (2021)

alt. titel: The King’s Man – The Beginning, The King’s Man: Première mission, The King’s Man – Le origini, The King’s Man: La primera misión

Hertigen av Oxford har under det tidiga 1900-talet gjort en Röda Nejlikan. Eller en Zorro alternativt Bruce Wayne, om man föredrar något modernare referenser. Utåt sett hårdnackad pacifist, till synes ointresserad av att blanda sig i politiska spörsmål. Men i hemlighet bedriver han en avancerad underrättelseverksamhet tillsammans med underhuggarna Polly och Shola, ety man kan inte lämna så viktiga sysslor som avstyrande av världskrig till politikerna.

Death on the Nile (2022)

Jackie kunde inte vara lyckligare med sin Simon. Visst, han är kanske ingen märkvärdig man i världens ögon men för Jackie är han allt. Så det säger sig självt att hon vill försöka fixa kneg till sin arbetslöse fästman och därför ber väninnan Linnet Ridgeway att anställa honom som förvaltare till fastigheten Wode Hall.

War Horse (2011)

Korsa den Anna Sewells klassiska barnbok Vackre Svarten med Erich Maria Remarques lika klassiska ”war is hell”-historia På västfronten intet nytt. Den smått osannolika kombon är inte bara en hyfsad beskrivning av vad War Horse försöker åstadkomma rent berättelsemässigt utan ger också en aning om svårigheterna med detta.

They Shall Not Grow Old (2018)

Nästan exakt ett år innan Sam Mendes 1917 började sopa prisgalorna rena på nomineringar och vinster hade en annan första-världskrigsfilm premiär, även den något av ett tekniskt underverk. BBC och Imperial War Museums hade tagit kontakt med Peter Jackson redan 2015 för att höra sig för om nyzeeländaren skulle vara intresserad av att göra något för dem inför 100-årsjubiléet av första världskrigets eldupphör den 11 november tre år senare.

Johnny Got His Gun (1939)

Johnny, get your gun, get your gun, get your gun/Johnny, show the ”Hun” you’re a son-of-a-gun/Hoist the flag and let her fly/Yankee Doodle do or die.

Det är patriotiska uppmaningar som den här (från sången ”Over There” (1917)) som Joe Bonham bittert ångrar att han lät sig lockas av. Han gjorde sin ”bit” för fosterlandet, lämnade käresta och familj för första världskrigets Europa. Och här ligger han nu, i en sjukhussäng, i allt väsentligt en olycksaligt välfungerande hjärna med vidhängande torso.

Tolkien (2019)

Ta en nypa ungdomlig kärlek till naturen och en tesked språkbegåvning, bägge uppmuntrade av en älskad moder. Blanda sedan in en portion ur-brittisk skolgång (Oxford, inte Cambridge) som uppmuntrar kamratskap och bildning, samt en till synes hopplös förälskelse. Vad får vi då? Jomen, Sagan om ringen förstås! Eller snarare dess upphovsman, John Ronald Reuel (JRR) Tolkien.

Doctor Zhivago (1965)

Nu går det inte längre att lura sig själv — både sommar och semestrar är över, så även här på bloggen. Från och med idag kickar vi alltså igång hösten med en klassisk mastodont-film

***

alt. titel: Doktor Zjivago, David Lean’s Film of Doctor Zhivago

Man måste ändå ge brittiske regissören David Lean ett bra vinnar-streak med sina filmer. Från och med 1945 och Brief Encounter stod han bakom 14 st. filmer. Av dem var det ynka tre som inte blev nominerade till åtminstone en BAFTA och ofta i mer än en Oscarskategori. Av de kvarvarande 11 var det bara en som inte vann någon av sina nomineringar (Great Expectations). Filmerna har kammat hem rejäla mängder guld – både palm (Brief Encounter), lejon (Oliver Twist) och björn (Hobson’s Choice). Med dryga 70% vinst torde hans sista film, A Passage to India från 1984, knappt ha gett pengarna tillbaka hos vadslagningsfirmorna.

X3: Alberte-trilogin (1926-1939)

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.