You are currently browsing the tag archive for the ‘Brad Pitt’ tag.
Lite efter de övriga listorna, men hey, det är ju semester! Då är det tillåtet att ta det lugnt.
Året då hugande konspirationsteoretiker får ännu mer vatten på sin bog när svenska regeringen beslutar att man varken ska bärga eller täcka över de omkomna eller själva vraket av M/S Estonia.
Annonser
Året som inte ligger så värst långt bort präglades bland annat av ekonomisk kris i Europa och Edward Snowden ruskar om getingboet ordentligt i början av juni.
Utöver current events bör 2013 nog kunna utnämnas till ett av de mest extrema biopic-BOATS-åren hittills. Av de filmer jag hunnit se kan en tredjedel hänföras till denna kategori. Men trenden tycks inte mattas av. Snart börjar det kanske vara enklare att hålla reda på vilka filmer som inte är BOATS eller remakes/uppföljare/prequels än tvärtom?
Ännu en lista från det närmast obegripligt starka 90-talet, vilket antyds av mängden potentiellt listvärdig filmer i bubblarkategorin. Urvalet blev smärtsamt svårt och det var många favoriter som fick stryka på foten. Generellt var det mörker som gick segrande ur striden men ett par humoristiska exemplar lyckades i alla fall kriga sig in på listan.
Det var en gång en liten, liten stridsvagn som hette Fury. Alla de andra stridsvagnarna mobbade Fury för att han var så liten och ineffektiv. Mobbarna var tyska stridsvagnar med coola namn som Tiger och de såg till att ett nästintill slaget tredje rike ändå blev en hård nöt att knäcka för de allierade styrkorna i april 1945.
Den gamle grekiske filosofen Herakleitos myntade satsen ”man kan inte två gånger stiga ned i samma flod”, en mening som också brukar sammanfattas med uttrycket ”Panta Rei” – allting flyter. Poängen är att även om flodens lopp och stränder utgör statiska begränsningar är det från en sekund till en annan ändå aldrig samma flod som man petar ned tårna i. Allting är statt i ständig förändring, även när ingen synbar skillnad kan skönjas.
Vad trodde ni — att jag skulle servera en litterär huvudrätt utan den medföljande adaptionsdesserten?
***
alt. titel: Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles
Jag kan bara föreställa mig hur filmbolagsdirektörerna saliverade som om en ovanligt frestande människa stod framför dem, free for the taking, inför tanken på Interview… En av världens mest populära vampyrböcker framförd på vita duken av några av Hollywoods hetaste skådisar.
Sällan har en filmspanarfilm gett upphov till samma diskussioner som Martin Scorseses The Wolf of Wall Street, både direkt efter filmen och i kommentarsfälten. Referenserna stod som spön i backen i våra försök att komma tillrätta med vad vi just sett: The Godfather, Goodfellas, The Hangover, The Great Gatsby, Don Jon, Dumbo, Freaks, Scarface och Spring Breakers.
Fiffi såg om den och kunde bättre förlika sig med huvudpersonen Jordan Belfort (trots att han funnits i verkligheten), Lena blev äcklad av både historien och karaktärerna medan Henke (med flera) däremot blev rejält underhållen av en knarkstinn och sexmissbrukande Leonardo DiCaprio.
Gerald Lane kör hustru och döttrar till skola och jobb i en familjetrygg grå Volvo. Men vardagen bryter plötsligt ut i totalt kaos när till synes galet snabba och aggressiva människor attackerar. De är förvisso obeväpnade, men är man beredd att medelst huvudet spräcka en vindruta för att komma åt sina offer behöver man heller inga.
Gerry och hustrun Karin lyckas fly med flickorna i en gammal husbil men blir strandsatta i New Jersey. Vid det här laget står det klart att Gerry är en Viktig Person och det är beställt helikoptertransport om de bara kan hålla ut till morgonen. Kommer medmänskligheten att segra hos de som barrikaderat sig i sina hem eller är familjen dömd till en våldsam zombiedöd på New Jerseys gator?
That’s what HE said!