You are currently browsing the tag archive for the ‘Brad Pitt’ tag.

Är det dags för 90-talet att bli underhållningsvärldens nya 80-tal? Man skulle nästan kunna tro att (Captain) Marvel investerat i en kedja retrobutiker som kursar grunge-utstyrslar, CD-skivor med No Doubt och pin-up-posters på Brad Pitt med tanke på hur icke-existerande risken är att publiken ska missa att handlingen utspelas på jorden anno 1995.

Men för kree-soldaten Vers som kraschlandar rakt ned i en Blockbuster Video-butik (hey, hey it’s the 90’s!!) är planeten hon landat på inte ”jorden” utan ”C-53”. Hon är en del av en elitstyrka som blev separerade under ett viktigt uppdrag och nu försöker hon återförenas med sina kree-kamrater samtidigt som hon är jagad av ondsinta och hamnskiftande skrulls, vilka följt efter henne ned på jorden.

Snart stöter hon dock på SHIELD-agenten Nick Fury i en betydligt yngre upplaga än vi vant oss vid att se honom de senaste åren. Tillsammans börjar de söka efter svaren på de frågor som börjat röra på sig i Vers huvud – hon har märkligt livliga minnen av en barndom och uppväxt på jorden. Men hur går det ihop med det faktum att hon är kree?

Äntligen dags för Marvels första egna film om en kvinnlig superhjälte. En som jag har ännu sämre koll på än Wonder Woman. Men eftersom detta är en ursprungshistoria enligt mall 1A i superhjältekompendiet (Fråga 1: Vem är jag? Dilemma A: Jag kan inte kontrollera mina krafter/känslor) spelar det ingen större roll, det är bara att hänga med på färden.

Hur meningslöst det än kan kännas när man börjar syna filmerna i sömmarna är det svårt att motstå frestelsen att ställa Captain Marvel mot Wonder Woman. Det mest grundläggande som förenar dessa båda kvinnliga superhjältars filmer är i mina ögon att rollbesättningen är betydligt mer lyckad än de slutgiltiga resultaten egentligen förtjänar.

Både Gal Gadot och Brie Larson lyckas genom sin personliga utstrålning och närvaro faktiskt gjuta oväntat mycket liv i sina fullständigt generiska manus. Brie Larson är stentuff, oavsett om hon nonchalant blåser en hårslinga från ansiktet strax efter att hon slagit sig in i pendeltågsvagn eller kraschar rymdskepp genom att helt enkelt rusa rakt igenom dem; skrov, väggar och allt.

Det jag är tacksam över är att Brie Larson, till skillnad från Gal Gadot, slipper sätta tassen i kärleks-björnsaxen. Captain Marvel återupplivar istället Long Kiss Goodnight-dynamiken mellan en sympatisk men något tafatt Samuel L. Jackson (digitalt föryngrad utan att se allt för plastig ut) samt en yngre och avsevärt mer kapabel kvinna, men att det skulle börja verka kärlek mellan de två finns banne mig inte på kartan.

Ett mer känslomässigt band tillhandahålls istället i form av en slags surrogatfamilj där den kvinnliga vänskapen och de förenande erfarenheterna att vara kvinna in a mans world (flygvapnet) väger tyngre. Jag tycker det är ett tilltalande drag i filmen och även här har rollbesättaren fått göra lön för mödan i form av Lashana Lynch, vars relation med Brie Larson känns genuin.

Med tanke på filmens komiska inslag (jomen, det ÄR ju ändå en Marvel-film), i form av antiklimaxhumor, sarkasm och underdrifts-deadpan skulle man kunna tro att Joss Whedon haft ett finger med i spelet men så tycks det inte vara. Samtidigt kan man tänka sig att eftersom detta blir en slags prequel i Avengers-cykeln svävar hans ande över hela produktionen. På det hela taget funkar humorn, med undantag för Nick Furys krystade katt-kelande.

Jag blev underhållen, men knappast överraskad av Captain Marvel (Brie Larson själv är en helt annan femma). Tidigare invändningar från andra superhjältefilmer har relevans även här. Slutfajten blir totalt sett för lång och tidsmarkörerna känns bortom forcerade. Ja, vi minns både Alta Vista och Nine Inch Nails-tischor men de skapar inget mervärde till själva historien som berättas.

Den oundvikliga slutsatsen blir alltså: ok film men bra superhjälte. Sorry – ”noble warrior hero” skulle det ju vara.

Även medbloggare som Fiffis filmtajm, Flmr och Fripps fimrevyer har låtit sig underhållas av Brie.

Annonser

Lite efter de övriga listorna, men hey, det är ju semester! Då är det tillåtet att ta det lugnt.

Året då hugande konspirationsteoretiker får ännu mer vatten på sin bog när svenska regeringen beslutar att man varken ska bärga eller täcka över de omkomna eller själva vraket av M/S Estonia.

Läs hela inlägget här »

Året som inte ligger så värst långt bort präglades bland annat av ekonomisk kris i Europa och Edward Snowden ruskar om getingboet ordentligt i början av juni.

Utöver current events bör 2013 nog kunna utnämnas till ett av de mest extrema biopic-BOATS-åren hittills. Av de filmer jag hunnit se kan en tredjedel hänföras till denna kategori. Men trenden tycks inte mattas av. Snart börjar det kanske vara enklare att hålla reda på vilka filmer som inte är BOATS eller remakes/uppföljare/prequels än tvärtom?

Läs hela inlägget här »

Ännu en lista från det närmast obegripligt starka 90-talet, vilket antyds av mängden potentiellt listvärdig filmer i bubblarkategorin. Urvalet blev smärtsamt svårt och det var många favoriter som fick stryka på foten. Generellt var det mörker som gick segrande ur striden men ett par humoristiska exemplar lyckades i alla fall kriga sig in på listan.

Läs hela inlägget här »

FuryDet var en gång en liten, liten stridsvagn som hette Fury. Alla de andra stridsvagnarna mobbade Fury för att han var så liten och ineffektiv. Mobbarna var tyska stridsvagnar med coola namn som Tiger och de såg till att ett nästintill slaget tredje rike ändå blev en hård nöt att knäcka för de allierade styrkorna i april 1945.

Läs hela inlägget här »

12 years a slaveDen gamle grekiske filosofen Herakleitos myntade satsen ”man kan inte två gånger stiga ned i samma flod”, en mening som också brukar sammanfattas med uttrycket ”Panta Rei” – allting flyter. Poängen är att även om flodens lopp och stränder utgör statiska begränsningar är det från en sekund till en annan ändå aldrig samma flod som man petar ned tårna i. Allting är statt i ständig förändring, även när ingen synbar skillnad kan skönjas.

Läs hela inlägget här »

Vad trodde ni — att jag skulle servera en litterär huvudrätt utan den medföljande adaptionsdesserten?

***

Interview with the vampirealt. titel: Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles

Jag kan bara föreställa mig hur filmbolagsdirektörerna saliverade som om en ovanligt frestande människa stod framför dem, free for the taking, inför tanken på Interview… En av världens mest populära vampyrböcker framförd på vita duken av några av Hollywoods hetaste skådisar.

Läs hela inlägget här »

Är du beredd på invasionen? Har du förberett dig fysiskt och mentalt, tränat varje dag, vant dig av med lyxiga onödigheter som snabbmat och mikrovågsugnar, provianterat och byggt upp ett adekvat vapenförråd? Kan du med bara timmars förvarning förskansa dig i din förberedda fristad och sedan försvara denna fristad mot fiender, vilka de än månde vara? Att kunna uthärda en belägring som kan vara i minst fem år, kanske så länge som tjugo?

Om inte kanske du skulle ta lärdom av Max Brooks och se till att få tummen ur. Man vet aldrig när de levande döda blir tillräckligt många för att kunna ta över.

Läs hela inlägget här »

Wolf of Wall Street-pic

Sällan har en filmspanarfilm gett upphov till samma diskussioner som Martin Scorseses The Wolf of Wall Street, både direkt efter filmen och i kommentarsfälten. Referenserna stod som spön i backen i våra försök att komma tillrätta med vad vi just sett: The Godfather, Goodfellas, The Hangover, The Great Gatsby, Don Jon, Dumbo, Freaks, Scarface och Spring Breakers.

Fiffi såg om den och kunde bättre förlika sig med huvudpersonen Jordan Belfort (trots att han funnits i verkligheten), Lena blev äcklad av både historien och karaktärerna medan Henke (med flera) däremot blev rejält underhållen av en knarkstinn och sexmissbrukande Leonardo DiCaprio.

Läs hela inlägget här »

World War ZGerald Lane kör hustru och döttrar till skola och jobb i en familjetrygg grå Volvo. Men vardagen bryter plötsligt ut i totalt kaos när till synes galet snabba och aggressiva människor attackerar. De är förvisso obeväpnade, men är man beredd att medelst huvudet spräcka en vindruta för att komma åt sina offer behöver man heller inga.

Gerry och hustrun Karin lyckas fly med flickorna i en gammal husbil men blir strandsatta i New Jersey. Vid det här laget står det klart att Gerry är en Viktig Person och det är beställt helikoptertransport om de bara kan hålla ut till morgonen. Kommer medmänskligheten att segra hos de som barrikaderat sig i sina hem eller är familjen dömd till en våldsam zombiedöd på New Jerseys gator?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser