Om Oscarsjuryn följer Bafta i spåren kommer dagens film att gå hem med en massa gubbar under armen. Om det tycker jag inte.
- Best Motion Picture of the Year
- Best Achievement in Directing
- Best Original Screenplay
- Best Achievement in Cinematography
- Best Achievement in Makeup and Hairstyling
- Best Achievement in Production Design
- Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
- Best Achievement in Visual Effects
- Best Achievement in Sound Mixing
- Best Achievement in Sound Editing
***
Vid den franska fronten (eller i alla fall en del av den) jublar britterna. Tyskarna har retirerat! Om man nu bara kan fortsätta att pressa fienden kanske det (allt för långa) första världskriget äntligen kan avslutas. Ett stort anfall planeras alltså i gryningen. Men tyskarna är ena listiga rackare. Flygfoton visar att reträtten enbart är av strategisk natur och att de ligger och väntar på att britterna ska göra precis det de är på väg att göra. Så nu måste vicekorpralerna Tom Blake och William Schofield hinna fram och stoppa framryckningen innan 1 600 brittiska män och pojkar rusar rakt in i käftarna på den tyska fällan.
Att de överordnade valde Blake till uppdraget är begripligt eftersom han har ett rejält incitament i det faktum att hans äldre bror finns bland de som riskerar att mejas ned av tyskarna. Schofields deltagande beror däremot enbart på slumpen – Blake bad honom helt enkelt följa med innan någon av dem visste vad det handlade om.
Och medan den senare är en rosenkindad rekryt som fortfarande tror på krigets rättfärdighet och nobilitet är den förre en Somme-veteran som tappat alla illusioner om Ära och Fosterland. Schofield vill bara hem, men inte innan kriget är slut. I likhet med Erich Maria Remaques Paul Bäumer har han upplevt hur en permis hos nära och kära är dubbelt smärtsam. De hemmavid kan inte förstå vad de stridande männen går igenom och väl tillbaka i skyttegravarna är familjen akut saknad istället för att kunna reduceras till ett vagt minne.
Så har alltså Sam Mendes ställt upp spelpjäserna på den plan som ska ha berättats för honom av hans farfar, Alfred Mendes. Filmen är också tillägnad farfadern. Därmed är kanske 1917 en film främst för Sam Mendes själv? Det skulle möjligen kunna förklara varför jag inte känner en gnutta av känsla för den i någondera riktningen. Tittar jag tillbaka på Mendes filmografi inser jag samtidigt att regissören generellt faktiskt är en ganska distanserad och kall fisk. American Beauty och Revolutionary Road är filmer som blir engagerande och berörande på grund av skådespelare som Kate Winslet och Leo DiCaprio, vilka kan agera fram känslor sinsemellan. Själva filmerna i sig är dock inte särskilt känslosamma, snarare nyktert dokumenterande.
Och när dokumentationen, som i fallet 1917, inte gäller en relation utan en ganska pang-på-man-with-a-mission-historia, blir slutresultatet allt för kallsinnigt för min del. Jag uppfattar inte att 1917 vill berätta om något avsevärt större än att Blake och Schofield ska hinna fram innan det är för sent, samtidigt som de blir beskjutna av tyskar. Fokuset på uppdraget innebär dessutom att ingen av dem genomgår någon större psykologisk förändring under filmens gång. Schofield är fortfarande desillusionerad medan Blake berättar roliga anekdoter samt längtansfullt pratar om sin mors fruktträdgård och hunden därhemma som fått valpar. Filmen till och med börjar och slutar på i princip samma ställe.
Det innebär dessutom att 1917 i mina ögon blir en film som inte prompt behöver utspelas under första världskriget – den hade lika gärna kunnat handla om ett helt annat krig eller till och med förvandlas till fantastik. För inte är det helt omöjligt att se framför sig hur Blake och Schofield måste knalla runt i Mordor eller på någon avlägsen planet istället för den franska landsbygden?
Möjligen ska filmens poäng handla om krigets tröstlöshet, för det förstår vi ju ganska snart: även om grabbarna hinner fram i tid kommer det inte innebära att kriget är över eller ens utgöra någon garanti för att de 1 600 mannarna kommer att överleva till dess slut. Men då skulle Mendes ha behövt ta i lite mer, för i nuläget känner jag som sagt inte av den tröstlösheten.
Eller något annat heller för den delen. 1917 är inte omskakande, berörande, spännande eller tragisk. Det den är, är att den är grymt snygg och tekniskt skicklig som brukligt är när det är Roger Deakins som står för kameraarbetet. Mycket har redan sagts om tekniken som gör att det ser ut som om filmen är gjord i en enda lång tagning. Det var inget som distraherade, snarare ser jag det som det enda som gör att 1917 inte känns som vilken dussin-krigsfilm som helst. För i allt övrigt är den det i mina ögon. Därmed ställer jag mig också mycket frågande till Oscarsnomineringen för bästa film.
Jag är dock ganska ensam i min kallsinniga hörna:
Jojjenito
Movies-Noir
Snacka om film
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord 
Har inte sett filmen än, har bara denna samt Parasit kvar att se utav Oscarsnomineringarna för bästa film – som jag verkligen vill se sas.
Det kommer nog fram i filmen men det enda jag fann märkligt är väl omtanken från ledningen att rädda 1600 män då människoliv verkade vara sekundär vara under 1:a VK. Vansinnesanfall där 10 000 tals liv offrades med en axelryckning var vardagsmat men visst 1917 hade man kanske blivit lite klokare?
Bra mycket bättre än Dunkirk! Trots att 1:a världskriget är det tråkigare kriget i filmsammanhang.
@Filmitch: Där har du en poäng och jag kan inte påminna mig att det motiverades på något särskilt sätt. Kanske tänker man att 1 600 man låter mycket nog i moderna öron?
@Henke: Där håller jag inte med dig. Vare sig det gäller Dunkirk vs 1917 eller WWI vs WWII 🙂
Jag håller med du, Sofai. Dunkirk var den bättre filmen. För mig hamnar de dock på samma betyg även om kanske 1917 skulle ha 3,5/5 egentligen.
En sak jag tänkte på som kanske störde mig var hur naiva de två brittiska soldaterna var, eller framställdes, och hur då motsatt förädiskt elaka de tyska soldaterna var. Tänker på de två tillfällen då Scho och Blake visar medlidande och nåd men blir huggna i ryggen (ja, eller magen då ena gången). Fattar inte vad de tänkte på. Det pågår ett krig, någon?
*Sofia
@Jojjenito: Intressant — jag brukar vara allergisk mot sådana vibbar men tyckte att iaf det exempel du nämner kändes rätt rimligt i sammanhanget. Mest för att särskilt Tom framställdes som en lite naiv och oprövad soldat. Så i det perspektivet tänkte jag mest på allas beteenden som ganska mänskliga. Rädda människor gör dumma saker. Vilket var det andra exemplet du tänkte på — får det inte omedelbart i huvudet?
*spoiler*
Jag tror det var efter att Scho hade träffat kvinnan med barnet i källaren och sen gick ut igen och träffade på två tyskar i en byggnad. Skulle tysta den ena men ge honom chansen att leva men när han tog handen bort från tyskens mun så skrek tysken givetvis till sin kollega.
@Jojjenito: Ah, jag trodde nästan det men mindes inte scenen så tydligt. Men kanske en stor anledning till att filmen gick så bra på Bafta? 😀
@Jojje och @Sofia, jag tyckte inte att det kändes konstigt alls med soldaternas naivitet. Tror snarare att det var ganska rimliga beteenden. Det är fan så mycket svårare att döda en fiendesoldat när du ser honom rakt in i ögonen från några decimeters avstånd än att skjuta allt man har från skyttegravarna.
Däremot kan jag väl känna att (nid)bilden om att militära ledare sket i antalet döda är så stark att jag också blev förvånad över att 1600 man var något att bry sig om. Men åt andra sidan satsade den höge militären två soldater mot chansen att få behålla 1600. Det är ganska bra utdelning och soldater behövdes ju fortfarande i kriget, som bönder på schackbrädet så att säga…
@Henke: Jag håller nog med där vad gäller individuella soldaters handlingar, tyckte att det mesta kändes rimligt i sammanhanget. Däremot har jag svårt att bedöma det rimliga i att försöka avvärja ett anfall som skulle kostat 1 600 man, det gick ju åt så fruktansvärt mycket folk i allehanda offensiver…