You are currently browsing the tag archive for the ‘Ungdomsbrottsling’ tag.

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

För det är lite så X startar upp. Tommy T är journalisten som en gång stod högst i hackordningen (i alla fall vad grävande kriminaljournalister anbelangande), blev inbjuden till TV-morgonsofforna och kunde hinka Bollinger på Operakällaren med ett större eller mindre hov omkring sig. Nu har hans karriär varit i dalande under ett par år och det senaste påhugget får han bara för att det gäller det gamla gardet kriminella (som han har bättre tumme med än tidningens nya stjärnskott Mehdi).

Det gamla gardet är nämligen på utdöende – en sannskyldig självmordsvåg har dragit fram som en slåttermaskin genom Stockholms undre värld och alla är förstås intresserade av att veta varför. I sina efterforskningar stöter Tommy på fler och fler hänvisningar till en mystisk gestalt som kallar sig X.

I miljonprogramsbygget Gårdsstugan står samtidigt Tommys systerson Linus i snålblåsten på sin balkong och vill att livet ska vara något mer än en rullstolsburen pappa och bingomissbrukande mamma. Han vill lira med de stora grabbarna, vara Någon som betyder Något, en person som skulle kunna vara tillsammans med Mila Kunis istället för att bara ha en affisch av henne på väggen. (Han är med andra ord en huvudperson i en Martin Scorsese-film.)

Tack vare att Linus i unga år börjat kursa sin egen adhd-medicin har han kommit i kontakt med Alex och det är Alex som nu ger honom möjlighet att sticka in en tå i dörrspringan som lovar att leda till att det där som Linus inte har. Kan det vara så att mannen som förser Alex med snorbilligt, snorrent heroin är densamme som Tommys ”X”?

I denna kriminalknarkhistoria väver så Ajvide Lindqvist successivt in trådarna från Himmelstrand och Rörelsen på ett sätt som är avsevärt mer fingerfärdigt än jag ärligt talat vare sig vågat hoppas på eller trodde vara möjligt.

Återigen framstår Fältet, Den andra platsen, som en fristad för de skadade och brustna. Än tydligare än i Rörelsen blir kopplingen mellan kroppslig skadegörelse och möjligheten att nå platsen i något slags nirvanatillstånd. Och återigen hymlas det knappast med liknelserna till platsen som en drog, vars (miss)bruk alltid bär med sig fara. X har ju för fasiken tagit steget rakt in i en ”riktig” värld av droger, full med klunkare, snörvlare, limsniffare och Bailyspimplare.

Gestalten X är en fantasieggande skapelse, där det i många sammanhang återkommande krysset (Gårdsstugans huskroppar är exempelvis byggda i ett gigantiskt X) signalerar både en okänd entitet och det man gör när man ska försöka utplåna något (alltså kryssa över). Han kopplas samman till det som eventuellt väcktes till liv vid utgrävningen av Brunkebergstunneln på ett sätt som jag finner spännande med aldrig blir riktigt klar över. Jag tycker mig känna stråk av Lovecraft i den undflyende ”Sigge” men det är kanske bara i mitt huvud som det namnet skulle kunna vara en förkortning av, säg, Shub-Niggurat?

Samtidigt blir det tydligt att drivkraften i min läsning av trilogin har varit den här genomgående historien och att jag nu tycker mig ha fått lite fler pusselbitar som (kanske) visar ”hur det hänger ihop”. I det blir X förstås också den bästa delen.

Trots det finns fortfarande bitar även här som jag inte kommer överens med. Vissa beståndsdelar, som ryktet om Tommys frånfälle, tycks användas för effekt för att sedan glömmas bort. Beskrivningarna av personligheter och relationer som Ajvide Lindqvist absolut gör mycket bra blir i det här sammanhanget tyvärr snarare distraktioner i min läsning. När det börjar dra ihop sig blir jag närmast frustrerad över att exempelvis behöva lägga tid på Tommys försök att leva tillsammans med ex-horan Anita, oavsett hur välskrivna de scenerna är. Hjärtat och känslan i Linus relation till sin pappa gick däremot rätt in i själen. Förutom den, tar jag också med mig scenen mellan Geten och Enhörningen som är den enskilt bästa i hela serien.

Tyvärr visar sig trilogins avslutning också innebära vissa problem för en läsning som hängt upp sig (allt för mycket?) på den övergripande historien. För ärligt talat, blir det hela inte lite väl snöpligt? En oerhört elaborerade konspiration, vars slutmål lika gärna hade kunnat uppnås genom att sätta en kula i offret eller offrens panna med en gång? Jag tvekar att använda ett så drastiskt uttryck som ”marmortrappa till dasset”, men kanske i alla fall en marmortrappa som slutar i en MTV-cribs-hall när jag hellre hade velat ha något i stil med Allerdale Hall.

Nå, Ajvide Lindqvist har bjudit sina läsare på one hell of a ride fram tills dess och jag är övertygad om att det finns betydligt fler läsare som kan uppskatta den mer än jag gjorde. Om inte annat krävs det ett visst mot att starta upp ett sådant här projekt med en roman som Himmelstrand. Jag är glad att jag höll ut till X men i nuläget känns exempelvis en omläsning inte särskilt aktuell. Då plockar jag nog till exempel hellre upp den kärnfulla Tjärven.

Annonser

filmspanarna_kvadrat_svEdward Heward Bunker känns kanske inte som den mest givna av författare. Men som alla goda berättare vet är det lika bra att gräva där man står. Uppvuxen med alkoholiserade föräldrar och fosterhemsplacerad från fem års ålder tog det inte lång tid innan Bunker började göra sig en karriär på bankrån, knarkaffärer och utpressning. Vid 17 års ålder hade han den tvivelaktiga äran att bli San Quentin-fängelsets yngste fånge någonsin.

Läs hela inlägget här »

Spring BreakersDen amerikanska drömmen handlade länge om att se framåt. Det var övertygelsen om att man kunde komma längre, få det bättre, bli rikare. Och drömmen kunde bara nås genom hårt arbete.

Den amerikanska drömmen handlar fortfarande i hög utsträckning om att vilja få det bättre, att aldrig vara riktigt nöjd. Däremot ses sannolikt de som fortfarande tror att den kan nås genom hårt arbete som lättlurade idioter. Vägen till den amerikanska drömmen går numera genom vapen och knarkaffärer. Bara genom illegal verksamhet kan man skaffa sig allt det man vill ha och lite till.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaEfter titten på Edge of Tomorrow var nästa filmspanartema givet: Män som springer. Själv visste jag med en gång vad jag skulle passa på att skriva om och det var inte Tompas olika armpumpande löpstilar, hur fascinerande de än må vara.

Hemma stod nämligen i billighetsboxen ”Brittiska filmpärlor” och väntade. Jag hade i ett Dickens-il tagit mig an David Leans 40-talsklassiker Great Expectations och Oliver Twist. Vad som nu återstod var Tony Richardsons The Loneliness of the Long Distance Runner från 1962.

The Loneliness Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser