You are currently browsing the tag archive for the ‘Stephen Merchant’ tag.

Rose-Lynn Harlan har ett namn väl anpassat efter sin dröm – att åka till Nashville och bli countrysångare (det heter INTE country & western!). Men det finns också en hel del som står i vägen för den drömmen. Som det faktum att Rose-Lynn just avtjänat ett årslångt fängelsestraff och nu fortfarande måste släpa på en fotboja. Eller att den unga kvinnan inte står helt ensam här i världen utan har barnen Wynona och Lyle att ta hand om.

Men det ser ut som hennes tur kommer att vända när hon får ett städjobb i det palatsliknande huset som tillhör en familj som tjänat stora pengar på att bygga uterum (en synnerligen lämpad business för ett kylslaget Glasgow). Rose-Lynns sångröst, driv och oförblommerade sätt imponerar på arbetsgivaren Susannah som bestämmer sig för att försöka hjälpa till. Men hur ska hon kunna göra något åt allt det som står i vägen för Rose-Lynns drömmar när hennes städhjälp inte vill tala om att hon vare sig suttit i fängelse eller är tvåbarnsmamma?

När det kommer till Wild Rose är jag inte bekant med varken manusförfattare Nicole Taylor, regissör Tom Harper eller huvudrollsinnehavare Jessie Buckley. Särskilt Buckleys karriär tycks dock vara lite av samma framgångshistoria som man hoppas på för Rose-Lynns del: hon fick nobben av två olika dramaskolor just innan hon deltog i talangshowen I’d Do Anything 2008. Buckley behövde dock inte göra något annat än att sjunga för att hamna på en hedrande andraplats. Efter det tycks karriären ha gått som på räls, både vad gäller sång och skådespeleri, och hon fick mycket beröm för sin insats i Chernobyl.

Buckley är irländska men i mina öron presterar hon en mycket övertygande Glasgow-dialekt (tack gode gud för textningen!). Hennes Rose-Lynn är en klassisk (kvinnlig) white trash-figur – lite väl förtjust i sprit, inte särskilt fokuserad på mammarollen, desto mer fokuserad på att hon minsann aldrig kommer att fastna i samma själsdödande jobb som hennes mamma har haft i 20 år och utan särskilt mycket hämningar eller filter när det gäller humöret.

I det perspektivet, och förstås också det faktum att Rose-Lynn är helsåld på countrymusik, påminner Wild Rose en del om Stephen Merchants Fighting With My Family. Alltså britter som känner att de är födda på fel sida Atlanten. Och i likhet med Florence Pughs Paige är Rose-Lynns väg till självinsikt och tillfredsställelse knappast spikrak.

Wild Rose är kompetent filmad men jag undrar lite över att manuset är så pass övertydligt med sina moraliska lektioner. Är detta en film för att dagens uppväxande och curlade generation ska fatta vad Verkligheten består i? Via ett antal nyckelscener går Rose-Lynn från att vara självisk och oansvarig (hur kunde domaren döma henne till fängelse när hon var så packad att hon rimligen inte kunde hållas ansvarig för att smuggla heroin?!) till att hitta sin egen framgång utan att behöva försaka familjen för den. Samtidigt måste jag erkänna att Buckley gör en tillräckligt bra, frejdig och sympatisk prestation för att jag i slutänden ska glädjas tillsammans med henne.

Ett stort plus i Wild Rose är förstås musiken även om jag inte är något jättefan av country. Men även här hjälper Buckleys uppenbara sångkärlek till att sälja in konceptet utan några större problem, vare sig det gäller toner av sorg, triumf eller bara ren livsglädje.

Mellanstor stad – check. Främsta arbetsgivaren är den lokala fabriken – check. En pojke som vill något mer än att sluta som sin arbetarklassfarsa – check. En kompis som hatar sin alkisfarsa och tar varje chans till slagsmål för att bli av med sina aggressioner – check. En kompis som misstas för att ha en utvecklingsstörning av omgivningen – check. Den ständiga fokuseringen på att få sig ett ligg – check. En pojke som inser att bara jaga efter pengar och ytlig social status båtar föga – check. En pojke som träffar en upptagen flicka vilken icke desto mindre fångar hans uppmärksamhet och får honom att inse vad som är viktigt här i livet – check. Ett ytterst medvetet soundtrack (David Bowie, Roxy Music och Elton John) för att spegla tidsanda och samtidigt återkalla manusförfattarnas egen ungdom – check.

Läs hela inlägget här »

Det börjar redan dra ihop sig till Oscars-säsong, så det är väl lika bra att bränna av det krut jag har liggande. Först ut en film som är nominerad till en hel hög med kategorier. Top notch, Taika and team!

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

***

Johannes ”Jojo” Betzler är en tioårig grabb som älskar sin führer. Så pass mycket att han låter Adolf bli en del av hans dagdrömmar, en peppande kompis som hjälper Jojo att få rätta knycken i sina Heil Hitler och vars patentlösning på de flesta problem är ”burn down the house and blame Winston Chruchill!”.

Läs hela inlägget här »

Jag har inte läst David Lagercrantz Millennium-trilogi-uppföljare Det som inte dödar oss och hade ärligt talat inte fattat att The Girl in the Spider’s Web byggde på den innan jag satte mig ned för lite Wikipedia-läsning efter filmvisningen. Därför kan jag heller inte uttala mig om i hur hög utsträckning filmen skiljer sig från boken.

Läs hela inlägget här »

Wrestling i Norwich är ingen lek. Kallad ”freak” av de snygga tjejerna? Suck it up… Soptunnelock i fejjan? Svider lite… Bowlingklot på kulorna? Funkis… Det är kanske ingen större hemlighet att vi snackar den absoluta blåbärsklassen av wrestling här. Men det hindrar ju inte att blåbären har drömmar om bigger ’n better things.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Gary Wolf, Who Censored Roger Rabbit?
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg