Savage Streets (1984)

alt. titel: Savage Streets – ondskabens gade, Savage Street – Straße der Gewalt

Lilla Regan McNeil har i sanning vuxit upp. En del skulle dock säkert säga att hon i egenskap av ledaren för ett hårdkokt tjejgäng (de dricker hellre peach brandy än äter glass, om vi säger så) fortfarande härbärgerar en demon inom sig. Hennes rektor ger uttryck för en lite mer ambivalent hållning: ”Brenda, you give me nothing but grief… You’re a bright girl, with a nice face and a good figure”. 80-talet var i sanning en annan era…

The Hills Have Eyes (2006)

Remake-dags! Jag har ganska länge nu haft Alexandre Ajas version av Wes Cravens tredje långfilm (The Last House on the Left och The Hills Have Eyes interfolierades tydligen av någon slags porrulle vid namn The Fireworks Woman) ståendes i hyllan. Nyfikenheten kommer sig dels av regissören själv samt ett icke föraktligt mått av kompletteringssjuka.

The Hills Have Eyes (1977)

alt. titel: Ögon i natten, Wes Craven’s The Hills Have Eyes, The Family That Woke Up Screaming, Udyrene, Udyr må dø, Slagterbanden

Vad är väl mer amerikanskt än en road trip över hela kontinenten? Bob och Ethel Carter har släpat med sig jyckarna Beauty och The Beast samt kidsen Bobby, Brenda och Lynne. Lynne kommer i sin tur med vidhängande make Doug samt nyfödda dottern Katie. Tanken är att de ska fira Bob och Ethels silverbröllop även om Ethel kanske hade tänkt sig att göra det på ett lite annat sätt än att köra tvärsigenom den stekheta Nevadaöknen. Brenda tycker också att de skulle kunna snabba på lite så hon får visa upp sin tajta T-shirt bland L.A.’s ”moviestars and fancy cars”.

Friday the 13th (2009)

alt. titel: Fredag den 13

Självklart såg jag om det ikoniska originalet Friday the 13th från 1980 inför 2020 års Halloween-tema. Det landar så fint så mellan den allmänt accepterade upptakten Halloween och den böljande vågen av mer-av-samma-sak-filmer som The Burning eller The Prowler. Faktiskt var det så att den här omtitten, så att säga av den i sitt rätta sammanhang, fick mig att till viss del om- och uppvärdera fredags-filmen. Så hur skulle det då gå när det nu var remake-dags? Säg hej till 00-talets fredagsungdomar!

Ecologia del delitto (1971)

alt. titel: Reazione a catena, Den blodige bugt, Bay of Blood, Blood Bath, A Bay of Blood, The Last House on the Left, Part II, Twitch of the Death Nerve, Carnage

Hörni, ni minns väl regeln från tidigare Halloween-teman? ”Ju fler aka-titlar, desto sämre film”. Vi får väl se om det stämmer i denna famösa proto-slasher.

Fun with Freddy: Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010)

För den som känner svårartad Elm Street-abstinens finns det lyckligtvis nog en rejält matig dokumentär att sätta klorna i efter att filmerna tagit slut. Never Sleep Again tar upp alla förekommande Elm Street-filmer utom remaken, klockar in på modiga 240 minuter men känns trots det kortare än många andra sömnpiller som jag tagit mig igenom.

La casa sperduta nel parco (1980)

alt. titel: The House on the Edge of the Park

Hur skulle Tom och Lisa ha kunnat gissa att deras medbjudna gäster så fullkomligt skulle knäcka deras lilla fest? Här hade de tänkt sig ett stillsamt samkväm i goda vänners lag och så gick det käpprätt åt helvete.

Kämpande kvinnor

Som en given parhäst till det förra filmspanartemat ”Män som springer” kommer här ”Kvinnor som slåss”. Själv hittade jag tämligen omedelbart min väg på den vidsträckta temafloden, hemma stod nämligen två uppenbara filmer och väntade. Och i och med det filmvalet snackar vi inte bara kvinnor som slåss, utan kvinnor som med besked slår tillbaka.

Mot slutet av 70-talet hade subgenren ”Rape-Revenge” nått en viss popularitet på expoloitationarenan med filmer som Thriller – En grym film från 1973, Act of Vengeance från 1974 och Lipstick från 1976. Innan dess fanns också både Wes Cravens The Last House on the Left från 1972 och alla hämndfilmers fader: Death Wish. Själva poängen med Rape-Revenge är dock att det är kvinnorna själva som slår tillbaka.

The Last House on the Left (2009)

Med en remake av en filmklassiker nära till hands är det ju helt oundvikligt att man ser även den. Trots att remakes sällan är några höjdare och trots att originalet till att börja med inte heller var någon höjdare.

Originalet i det här fallet är förstås Wes Cravens omtag på Jungfrukällan från 1972. Mer obehaglig än otäck för min del. The Last House of the Left d.y. har i det stora hela behållit Cravens originalhistoria men lyckats undvika många av hans manusmissar (bara för att falla i några nya, förstås). Fokus ligger betydligt fastare på unga Mari, kompisen Paige (vars namn absolut låter mer 00-tal än originalets ”Phyllis”) leder henne mycket tydligare på villovägar, samtidigt som hon är den första att flippa ur när saker och ting börjar gå illa. Hon expedieras också snabbare, varvid Mari är den enda kvar som vi känner någon sympati inför.

ALIMo: 1975-1977

1975
Monty Python kommer med sin första långfilm och även om kvaliteten på sketcherna är lite ojämn är Monty Python and the Holy Grail fortfarande förbannat rolig. Rolig, men på ett annat sätt, är Death Race 2000. Som en omgång Grand Theft Auto fast nästan innan dataspelen var uppfunna (nästan, sade jag…).