X2: Roslund & Thunberg (2014 & 2017)

Journalisten och författaren Anders Roslund tycks gilla att jobba i tandem. Först ut var samarbetet med Börge Hellström där paret fram till Hellströms död 2017 skrev deckare/thrillers om polisen Ewert Grens. Men medan Hellström fortfarande levde fann Roslund ytterligare en romankompis i manusförfattaren Stefan Thunberg (bland annat ansvarig för Jägarna 2).

Det kan tyckas att Börge Hellström, föredetta kriminell och född 1957, har lite gemensamt med Stefan Thunberg, manusförfattare och född 1968. Men det de bägge bär med sig till samarbetena med Anders Roslund är stora portioner erfarenhet och personliga historier.

Stefan Thunberg är nämligen född John Boris Stefan Sumonja, tillika bror till Carl, David och Lennart Sumonja. En brödratrio som under början av 90-talet gjorde sig kända under namnet ”Militärligan”. Tillsammans bestal de svenska militären på en helsikes massa vapen och svenska staten på en helsikes massa pengar i form av värdetransport-, post- och bankrån. Namnet kom sig av att gruppens beväpning, utrustning vid rånen och precision vid utförandet uppfattades som starkt präglat av militarism.

Nu har alltså Anders Roslund och Stefan Thunberg med gemensamma krafter skrivit två böcker där den första, Björndansen, primärt beskriver händelserna runt ligans kupper (men med andra namn på de inblandade) medan ”uppföljaren” En bror att dö för tar sig större friheter med sanningen. Björndansen slutar nämligen, helt följdriktigt, med brödernas arrestering tillsammans med diverse kumpaner (däribland fadern och storebror Leos flickvän). En bror att dö för tar sedan vid när Leo släpps ut ur fängelset och per omgående börjar planera en ny kupp, något som såvitt jag kan förstå alltså absolut inte har hänt.

Uppblandat med dessa två nutidslinjer beskrivs i bägge böckerna också brödernas uppväxt. En uppväxt som inbegrep en periodarfarsa, vilken lade enorm betydelse vid ”klanen” och därför bland annat suttit i fängelse på grund av att han misshandlat pojkarnas mor när hon lämnat honom. Förutom ett stort inslag av ren thrillerstämning i samband med de olika brotten känns det uppenbart att böckernas bärande tema inte är spänning utan handlar om familjeband på gott och ont.

För sådana band kan ju både stadga och strypa. Särskilt Leo söker ständigt pappas bekräftelse och uppskattning samtidigt som han hatar både alkoholen och våldet. Han uppfostras att vara som en far eller klanledare för bröderna Felix och Vincent, varför deras förhållande till sin storebror blir lika tvetydigt. Det alla har gemensamt är dock en sammanhållningsattityd som gör att alla de som på olika sätt kan uppfattas vara emot dem per automatik blir till fiender.

Poliser är självklart ”snutjävlar” eller ”snutfittor” när de försöker fånga in rånarligan eller vill häkta pappa för att ha kastat in en Molotovcocktail i morfars hus. Bankanställda och värdetransportväktare får skylla sig själva om de hamnar i vägen eftersom de har det jobb de har. Soc-kärringar är till för att överlistas när mamma ligger på sjukhus och pappa sitter i fängelse. Och när mamma ”överger” en alkoholiserad och misshandlande make är det en gärning som kräver bestraffning.

I spänningsmomenten är bägge böckerna klart bäst, då är det rent nagelbitande. Detaljrikedomen runt kupperna, både när det gäller planering och flykt, är ett plus när det är så här pass välskrivet. För vem gillar inte ett välsvarvat kupp-moment? Sedan är det förstås svårt (som alltid när det handlar om inspiration från verkligheten) att veta var sanningen slutar och romanen tar vid. Jag upplever exempelvis alla turerna runt kuppen mot banken i Heby, som också blev ligans sista innan de åkte fast, som oerhört kupp-klassiska. Det är vändningar och sista-minuten-problem som utgör stapelvara i flertalet filmer där man bara ska genomföra den där ”sista stöten”.

Även beskrivningen av de problematiska familjerelationerna är engagerande men här blir det samtidigt mer ambivalent. Jag kan tyvärr inte slänga fram något välfunnet exempel men kanske tre fjärdedelar in i Björndansens 600 sidor börjar jag känna att både stil och ordvändningar blir en smula upprepande, något som hänger med in i En bror att dö för. Det är dessutom en stil som efter ett tag framstår som något teatralisk, en egenskap som eventuellt kan hänga ihop med känslan av upprepning.

Det är också först i En bror att dö för som läsaren får ta del av ren ungdomsbrottslighet från brödernas sida. Dessförinnan undrar jag om det är meningen att jag i Björndansen bara ska ta för givet att uppväxten med pappan lett till tre bröder som synbarligen utan att blinka ger sig på grova rån med vapen i hand. Plus det faktum att Leos flickvän Annelie verkar vara helt ok med hur hennes partner försörjer sig (och henne?) så länge det inte påverkar relationen med hennes son från ett tidigare förhållande.

Men bägge böckerna är absolut tillräckligt både välskrivna och spännande för att det knappast ska vara särskilt arbetssamt att ta sig igenom dem. Särskilt inte som Björndansen ger incitament till att ta reda på lite mer om ett stycke nutidshistoria, om än ett våldsamt sådant.

Björndansen (2014)

En bror att dö för (2017)