Marie gör sig beredd att hämta en del omistliga ägodelar från henne och maken Thomas gemensamma sommarhus i Skåne. Vi förstår att det äktenskapliga uppbrottet är ganska nytt (utifrån att hon fortfarande har en massa pryttlar kvar i huset) och att det skett på Maries initiativ (utifrån att filmen börjar med att Thomas försökt ta livet av sig i bottenlös förtvivlan).
Nu tänker sig Marie att hon ska kunna samordna hämtningen med ett par nödvändiga kråkor på försäljningskontraktet för huset. Hade hon kunnat ha med sig nya kärleken Liz som moraliskt stöd hade det kanske underlättat, men Marie vill absolut inte att Thomas ska ana att hon har en ny partner. Hon tycks övertygad om att maken i så fall kommer att sätta käppar i försäljningshjulet, kanske till och med bli våldsam?
Jag vet inte hur länge sedan det var jag såg en film av Richard Hobert senast. Kanske inte sedan hans filmserie som grundade sig på de sju dödssynderna (jo, förresten En enkel till Antibes för tusan!), men då vill jag minnas att regissören var hot shit. Så en viss förväntan om hantverk och kompetens fanns ändå inför Kärleksbevis, särskilt som det utannonserats att historien skulle vara någon slags thriller.
Som vanligt har jag lite för lite insikt i filmskapande för att veta exakt vid vems tröskel jag ska skopa ut skiten i det blå skåpet som är Kärleksbevis, men en hel del skit behöver dumpas vid en hel del trösklar. För det här var verkligen inte bra.
Det största problemet för min del är att dialogen är otroligt forcerad. Vill jag vara riktigt, orimligt snäll skulle jag kanske gissa att den ansträngda stämningen är medveten och något som ska signalera de allmänt stela relationerna mellan alla våra inblandade. Då främst Thomas, Marie och Liz – porträtterade av Rolf Lassgård, Livia Millhagen och Hedda Rehnberg. Men min upplevelse handlar snarare om att det är något som inte stämmer, må det sedan handla om dålig personregi, taskigt skriven dialog eller oengagerade skådisar som nöjt sig med att läsa innantill på replikskyltar som hålls upp utanför kameran.
Själva handlingen dras dock också med problem. Den forcerade stämningen leder till att jag ifrågasätter delar av händelseutvecklingen och de psykologiska bevekelsegrunderna. Samt det ständigt närvarande melankoliska cellognidandet och de återkommande naturbilderna. Vad har Thomas egentligen tänkt sig att hans manipulerande ska leda till? Hur kommer det sig att Marie enbart tycks förmögen att dra till sig psykopater? Varför drar Marie i sig ett glas vin när hon vet att hon ska köra bil sedan? Vem filmade Marie och Liz extremt närgånget på någon extremt glamorös London-fest? Hur mycket ved eldas egentligen upp i husets snygga eldstad med tanke på att brasan brinner där redan vid tidig eftermiddag?
För att lägga äpplen på grisen omgärdas huset också av ett gäng hämndlystna och mordiska nassar, vilka i sin tur drar till sig den minst lika hämndlystne och mordiske jägargrannen Magnusson (spelad av Fredrik Gunnarsson). Hans lilla historia blir ofrivilligt komisk, alternativt medvetet komisk när detta inte alls passar in i handlingen. Och vem som än inte lyckades avråda Hobert från att filma en ”vildsvinsattack” borde skämmas. Det kan inte vara så åtråvärt att göra mördargris-filmer som Hannibal och Razorback sällskap, att det är värt MTV-klippning och en uppstoppad gris.
Nu tror jag att det blå skåpet är tomt på skit. Jag tror dessutom att jag dumpat det mesta av den hos Hobert själv.
Journalisten och författaren 
alt. titel: 
Vad vore väl skräckgenren utan dubbelnaturen? Ett monster som ser ut som ett Vi men som egentligen är ett Dom? Men som 
Ville man göra det enkelt för sig skulle det bara vara att spela in en ny version av Inte utan min dotter där alla är iklädda krinoliner istället för slöjor. Häpp, 
Om man någonsin skulle behöva tveka över det vansinniga i konceptet ”homeschooling” torde dokumentären 
Rörliga bilder och tryckta ord 