
OBS! FET spoiler-varning
Lyssningen på Snacka om film!-poddens genomgång av den mer okände filmskaparen Andrew Semans Resurrection gjorde mig nyfiken. Inte minst eftersom jag hade ett vagt minne av att även Vargtimmen hyllat särskilt Rebecca Halls insats som den oroliga ensamstående mamman Margaret.
Fast först är inte Margaret särskilt orolig. Snarare framstår hon som en skrämmande kompetent och kontrollerad kvinna. Men som ändå kan bejaka sin sexualitet eftersom hon utan problem kan ringa upp vänsterprasslet Peter och be honom komma över för ett kvällsligg. Vilket väl också säger något om maktförhållandet dem emellan eftersom det alltså är Peter som vänsterprasslar med Margaret, inte tvärtom.
Kanske finns här ändå varningsflaggor? Kanske är Margaret lite för kontrollerad? Den stora lägenheten kan svårligen kallas “mysig” och hennes löprundor påminner mer om självspäkning än friskvård. Ganska tidigt ser vi att den asketiskt smala kroppen bär spår av ärr. Relationen med dottern Abbie verkar först förtroendefull och avslappnad men det är uppenbart att Margaret gruvar sig för den dagen Abbie ska lämna hemmet för college. Och den dagen kommer allt närmare.
Men detta är som sagt bara varningsflaggor, psykologiska testballonger, krusningar på den perfekta ytan. På en jobbrelaterad konferens får Margaret emellertid plötsligt syn på en man i auditoriet och tappar det fullständigt. Faktiskt så pass mycket att hon hastigt måste lämna lokalen och springa hela vägen hem. Inte bara för att undkomma mannen, utan också kontrollera att Abbie är ok. Vem är egentligen denne man och hur pass mycket av ett hot utgör han för Margaret och hennes dotter?
Nu hade jag förvisso redan fått de tankarna i huvudet från poddlyssnandet, men för min del finns det ganska snart tydliga frågetecken kring vad som egentligen händer “på riktigt” och vad som bara försiggår i Margarets post-traumatiserade hjärna. Missförstå mig rätt, Resurrection är en elegant konstruerad film och Rebecca Hall är verkligen otroligt bra som en kvinna vilken obevekligen närmar sig sammanbrottets kant.
Men alltså, börjar det finnas inte en viss mättnad på (skräck)filmer där det ska vara lite ambivalent om det verkligen finns något att vara rädd för eller om hotet bara är en filmisk materialisering av huvudpersonens krisande psyke? Jag tror att detta kan vara en anledning till att jag ändå blev ganska förtjust i Leigh Whannells version av The Invisible Man från 2020 – här förstod vi i publiken omgående att det faktiskt fanns ett fysiskt hot mot Elisabeth Moss Cecilia.
Frågan som förvisso kvarstår i Resurrection är i hur hög utsträckning Margaret inbillar sig mer eller mindre allt vi får se. Tyvärr får jag problem oavsett vilket tolkningsmönster jag försöker applicera. Det kan vara så att mannen på konferensen verkligen är den hon tror, men i så fall är det väldigt oklart vad av det som som sedan utspelas egentligen händer. Eller också är redan den första åsynen något som Margaret inbillar sig, men det innebär i sin tur att typ 90% av resten av filmen bara utspelas i hennes huvud. Vad gör hennes kropp under tiden?
Som arbetsmiljöombud kunde jag inte heller låta bli att fundera på arbetsgivarens arbetsmiljöansvar i USA. Här har vi alltså en medarbetare (förvisso chef, men många chefer har ju i sin tur en chef) som verkar försvinna från jobbet utan anledning flera dagar i sträck och som beter sig ytterst märkligt när hon väl är på plats. Trots det lyser HR-avdelningen med sin frånvaro och den enda som verkar fråga hur hon mår är hennes praktikant.
Samtidigt lyckas Resurrection lyfta frågor kring problematiska relationer via ganska subtila vägar. Hela filmen börjar med att Margaret råder sin unga praktikant att göra slut med den där killen som i och för sig är snygg och trevlig, men som kanske är lite för förtjust i att skämta på sin flickväns bekostnad. Som säger att hon bara är överkänslig och humorbefriad när hon ber honom att sluta. Margaret benämner honom frankt för det han är – en sadist. När Margaret själv behöver hjälp och uppsöker polisen finns ingen hjälp få mot en försiktig stalker. Det enda de kan erbjuda är pamfletten “Guidelines how to treat a potential stalker” och rådet “Be smart, be careful”.
Som skräckfilm måste jag alltså säga att Resurrection blev lite misslyckad, men det beror som sagt på att jag känner att jag börjar vara lite less på den här typen av psykologiska ambivalens-historier. I allt annat är det en extremt välgjord film.