Kämpande kvinnor

Som en given parhäst till det förra filmspanartemat ”Män som springer” kommer här ”Kvinnor som slåss”. Själv hittade jag tämligen omedelbart min väg på den vidsträckta temafloden, hemma stod nämligen två uppenbara filmer och väntade. Och i och med det filmvalet snackar vi inte bara kvinnor som slåss, utan kvinnor som med besked slår tillbaka.

Mot slutet av 70-talet hade subgenren ”Rape-Revenge” nått en viss popularitet på expoloitationarenan med filmer som Thriller – En grym film från 1973, Act of Vengeance från 1974 och Lipstick från 1976. Innan dess fanns också både Wes Cravens The Last House on the Left från 1972 och alla hämndfilmers fader: Death Wish. Själva poängen med Rape-Revenge är dock att det är kvinnorna själva som slår tillbaka.

Den ensamme löparen

Efter titten på Edge of Tomorrow var nästa filmspanartema givet: Män som springer. Själv visste jag med en gång vad jag skulle passa på att skriva om och det var inte Tompas olika armpumpande löpstilar, hur fascinerande de än må vara.

Hemma stod nämligen i billighetsboxen ”Brittiska filmpärlor” och väntade. Jag hade i ett Dickens-il tagit mig an David Leans 40-talsklassiker Great Expectations och Oliver Twist. Vad som nu återstod var Tony Richardsons The Loneliness of the Long Distance Runner från 1962.

Vad finns det som kruper?

Alla som är tillräckligt gamla vet att svaret i den politiskt inkorrekta sketchen (tidens tand är inte nådig) självklart är ”Ormet”. Just reptiler och andra kritter både med och utan ryggrad är förstås det som kanske ligger närmast tillhands när man tänker på månadens filmspanartema – ”Det kryper och krälar”.

Det hänger på håret

En manlig man är en hårig man, det visste redan Delila. Snipp, snipp med saxen och hennes Simson var effektivt, om än symboliskt, kastrerad (han hade alltså tur jämfört med John Bobbitt). Så vad blir den naturliga reaktionen när det inte är Delilas sax, utan biologi i kombination med en allt ökande ålder som får ungdomslockarna att falla från skulten? Naturligtvis det svartaste av bedrägerier…

Under årens lopp har vi alltså sett många mer eller mindre magnifikt hårresande (heh…) överkamningsexempel både i verkligheten (Donald Trump) och på vita duken (Kingpins Ernie McCracken eller American Hustles Irving Rosenfeld). Men frågan är om inte den mesta överkamningen av dem alla är filmmediet självt. Syftet med en överkamning är ju helt enkelt att skapa en illusion (närvaro av hår där sådant saknas) och vad annat är syftet med film?

The Quiet Roar (2014)

Detta är inte en film som ger tanken något att arbeta med. Kärnan i upplevelsen ligger inte i ord, utan inom dig själv. Med andra ord: om du inte gillar The Quiet Roar är det hos dig felet ligger.

Eller också kan man se det inledande uttalandet som en programförklaring för filmen som helhet. Vid beskedet att hon är obotligt sjuk väljer Marianne att ta kontakt med en organisation som på en tysk rastplats kan bistå med en inre resa. Marianne hade länge ingen kontakt med sin numera döde make. Inte heller de två sönernas liv tycks hon ha någon plats i.

Möjligen vill hon försöka förstå varför livet har blev som det blev eller också bara besöka sitt inre jag. Men hjälp av en drogcocktail blir hon sin egen åskådare under en period när sönerna var små och familjen bodde (hyrde?) en avlägset belägen bergsstuga.

Jag uppfattar The Quiet Roar som en film om en person som under större delen av sitt liv varit mer eller mindre deprimerad, någon som i desperation ständigt skriker i det tysta. Hon försöker upprätthålla en fasad mot man och barn men har aldrig riktigt vågat ge sig hän till kärleken eller i relationer generellt. Äktenskapet liknas vid cigaretter: det finns tusen orsaker till varför Marianne inte ska röka men ändå gör hon det.

Grejen är att man inte är särskilt rolig som person när man är deprimerad och det är därmed inte heller The Quiet Roar.

Det inledande halvfuturistiska upplägget är fantasieggande men är egentligen helt meningslöst. Vad som är den mystiska organisationens syfte förblir en gåta. Kunden tycks dessutom inte få några insikter av sitt besök i det förflutna som hon inte lika gärna kunde ha få ut av en genomsnittlig timme psykoterapi. Samtidigt som det säkert känna angeläget för Marianne själv att hitta någon slags inre försoning är hennes process faktiskt fullkomligt ointressant för mig som tittare. Jag känner inte kvinnan på filmen och den lockar mig heller inte till att lära känna henne eller engagera mig i hennes situation och känsloliv.

Filmen består primärt av bilder på (1) det förtrollande vackra bergslandskapet, (2) husets interiörer (många sittmöbler klädda med kohud blir det) och (3) Joni Francéen och Jörgen Svensson som säger saker rakt ut i tomma intet, allt ackompanjerat av lagomt svårmodig musik. Visst fanns det anledning att sätta en ännu större prettovarningsstämpel på regissörsduon Henrik Hellström och Fredrik Wenzels första film, Man tänker sitt, men det gör inte The Quiet Roar bra, bara mindre blodtryckhöjande.

Som vanligt var det trevligaste med filmen sällskapet. Tror du de tyckte likadant?

Except Fear
Har du inte sett den (pod)
Har du inte sett den (blogg)
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

 

What’s in a name?

Månadens filmspanartema utgjorde ett problem för en sådan som jag. Någon som gillar ordningochreda. Någon som har det svenska teckenspråkets tecken för ”ordentlig/ordning” (flata händerna, framåtriktade och vända mot varandra, förs upp och ner med distinkta rörelseslut åt höger) som sitt persontecken. Hell, let’s face it, någon som på popkultur-freudianska är ”anal”. Och med det i åtanke kan jag ju redan här passa på att varna likasinnade för spoilers i detta inlägg.

Tommy (2014)

Stockholms undre värld går i väntan, inte på den illusoriske Godot som man kanske skulle kunna tro, utan på Tommy. I alla fall den del som tillsammans med honom var inblandad i ett framgångsrikt rån för ett något år sedan. På plats är än så länge bara Tommys hustru Estelle med dottern Isabel för att inkassera makens del från rånbytet. Från början räcker det med att Estelle hotar med makens ankomst för att tuffingarna ska se ut att kissa på sig, men frågan är hur lång tid det kommer att ta innan det hotet förlorar sin effekt.

I grund och botten är Tommy som synes ingen komplicerad historia. En sådan som i rätta händer kan bli en effektiv och nervkittlande thriller, här dessutom kryddad med en mer dramatisk strimma om hur skurkaktiga män tenderar att utnyttja känslomässigt beroende eller lättlurade skurk-flickvänner. Systrarna Estelle och Blanca förvaltar mer än bara ett biologiskt morsarv och Estelles starkaste drivkraft, förutom ren överlevnad, tycks vara att rädda Isabel från samma öde.

Och Herren skall giva dig överflöd…

Kanske var det för att det blev mycket nymfomaniprat på senaste filmspanarträffen, men när temat ”Överdrift” deklarerades gick mina tankar omgående till Nymphomaniac. Jag menar, var är mer överdrivet än en femtimmarsfilm? En femtimmarsfilm som dessutom låtit tala om sig i samma ordalag som en porrfilm, en erogen zon som bolaget Zentropa redan varit inne och pillat på med filmer som Pink Prison och All About Anna.

Även regissör Lars von Trier själv torde kunna passa väl in i ett överdriftstema, både vad gäller filmskapande och person. Å ena sidan har vi som sagt Nymphomaniac, å andra hans inspel med Dogme 95 där överdriften gick åt andra hållet. Minimalistiskt, avskalat och realistiskt var ledorden. Ledord vid det här laget torde kunna sägas vara ganska så övergivna av von Trier själv.

Inside Llewyn Davis (2013)

Ja, vad finns egentligen innuti Llewyn Davis? Inte mycket, om vi ska tro Coenbrödernas senaste skapelse. Llewyn försöker under 60-talets början hålla någon slags folksångarkarriär under armarna men det är tveksamt om han brinner för Konsten med någon större hetta än att det är bättre än att vara en vanlig knegare. Llewyn brinner inte för någonting. Vilket dock inte hindrar att han intar en sedvanligt konstnärselitistisk hållning – han vill kunna försörja sig på sin musik men att leverera vad folk kan tänka sig att betala för är under hans värdighet.

Inför systern Joy hävdar han att han vill något mer än bara existera (vilket alla vanliga knegare uppenbarligen gör), men frågan är om han ens gör det. Llewyn går genom livet (eller i alla fall under den period som vi får följa honom) liksom avstängd för det mesta. Vilket naturligtvis gör det lite problematiskt att han inte verkar ha någon egen bostad utan soffsurfar sig runt bland de gamla och nya bekantskaper som kan stå ut med hans svårmodiga uppenbarelse.

Tankar från varglyan

Sällan har en filmspanarfilm gett upphov till samma diskussioner som Martin Scorseses The Wolf of Wall Street, både direkt efter filmen och i kommentarsfälten. Referenserna stod som spön i backen i våra försök att komma tillrätta med vad vi just sett: The Godfather, Goodfellas, The Hangover, The Great Gatsby, Don Jon, Dumbo, Freaks, Scarface och Spring Breakers.

Fiffi såg om den och kunde bättre förlika sig med huvudpersonen Jordan Belfort (trots att han funnits i verkligheten), Lena blev äcklad av både historien och karaktärerna medan Henke (med flera) däremot blev rejält underhållen av en knarkstinn och sexmissbrukande Leonardo DiCaprio.