Philip Pirrip, kallad Pip, är lärling hos sin systers man, smeden Joe. En dag kommer den generöst rundlagde advokaten Jaggers och informerar Joe och Pip om att den unge mannen har en okänd välgörare. Pip har helt enkelt plötsligt fått lysande framtidsutsikter, ”Great Expectations”, och ska omgående transporteras till London för att ta igen all den uppfostran och lärdom som krävs av en förmögen gentleman.

I London delar Pip rum med den gladlynte Herbert och de två blir snart såta vänner. Staden blir ännu mer av ett paradis för Pip när hans livs kärlek, Estella, också kommer dit. Men Estella är en skönhet och hon blir ivrigt uppvaktad av andra unga män, särskilt Bentley Drummel. Och som om detta inte vore nog har också Pips okände välgörare en lika oväntad som otrevlig överraskning i bakfickan.

Som synes är David Leans adaption av Dickens-romanen från 1946 en bokstavstrogen sådan. Man har förvisso trimmat bort en hel del karaktärer och mindre bihistorier men Pips berättelse som sådan fungerar trots detta alldeles utmärkt. Med ett undantag: det är lite synd att den för Pip så viktige karaktären Joe hos David Lean har fått inta en mer undanskymd position. Snälle Joe är värd mer utrymme kan jag känna.

Slutet är kanske det som förändrats mest i förhållande till förlagan (och särskilt om man tar hänsyn till att Dickens själv skrev om sitt första slut för att göra det lite mer positivt) men jag tycker att dess förlösande kraft nästan funkar bättre än Dickens en smula ambivalenta andra försök. I synnerhet som man låter det gå mycket kortare tid rent kronologiskt i filmen innan det äger rum.

Stora delar av dialogen är tagen direkt från Dickens och för att klara övergångarna som i boken kan handla om flera år finns en ständigt närvarande VO av Pip själv. Eller snarare John Mills, vilken innehar rollen som den vuxne protagonisten.

Självklart blir framförandet en smula teatraliskt ibland, särskilt mellan straffången Magwitch och Pip, men jag tycker ändå att Dickens grundhistoria är tillräckligt stark för att klara av det. Och i vissa andra relationer, särskilt de mellan Pip och Jaggers samt Herbert, frammanas en berömvärd trovärdighet.

Med tanke på att John Mills ibland kan vara lite stel undrar jag om det i så fall är primärt tack vare Francis L. Sullivan som Jaggers och en ung Alec Guinness (vilken redan 1939 hade anpassat romanen till teaterscenen, en version som ska ha övertygat Lean om att satsa på filmprojektet) som Herbert som just de delarna funkar så bra. Särskilt Guinness prestation gör att man minns den lättsamme Herbert Pocket i betydligt större utsträckning än hans screen time skulle motivera.

Till en bra historia och goda prestationer ska man så också lägga ett magnifikt foto, understött av ett myllrande antal statister, massiva kulisser och sannolikt en hel del matte-målningar. Många scener är utsökt vackra, med tyngdpunkten på halvbilds- och ansiktsutsnitt, samt ett ivrigt utnyttjande av ljus, skugga och skala. Miss Havisham och Satis House är kanske inte direkt vackra, snarare suggestiva med frikostiga mängder spindelväv (inklusive tillhörande spindlar) och möss.

Vad mig anbelangar är denna version av Great Expectations absolut värd sin klassikerstatus, både ståendes på egna ben och i förhållande till sin litterära förlaga.

Annonser