Den ensamme löparen

Efter titten på Edge of Tomorrow var nästa filmspanartema givet: Män som springer. Själv visste jag med en gång vad jag skulle passa på att skriva om och det var inte Tompas olika armpumpande löpstilar, hur fascinerande de än må vara.

Hemma stod nämligen i billighetsboxen ”Brittiska filmpärlor” och väntade. Jag hade i ett Dickens-il tagit mig an David Leans 40-talsklassiker Great Expectations och Oliver Twist. Vad som nu återstod var Tony Richardsons The Loneliness of the Long Distance Runner från 1962.

Unge Colin Smith (som antagligen ska vara flera år yngre än skådisen Tom Courtenays 25) skickas till en ungdomsvårdskola som har mer gemensamt med ett ungdomsfängelse. Där tilldrar han sig snabbt direktörens (”the Governor”) intresse tack vare sina snabba fötter. Direktörens högsta önskan är nämligen att klå den närliggande internatskolan i alla idrottsgrenar som tänkas kan och då särskilt terränglöpningen. Mot att Colin ställer upp i tävlingen får han alla tänkbara fördelar och möjlighet till långa och ensamma löpträningsrundor.

Författaren Alan Sillitoe anses av vissa höra till den brittiska författargruppen som kallades ”Angry young men”. Och arg, det är minsan Sillitoe som först skrev novellen med samma namn som filmen 1959 och sedan också fick möjlighet att omvandla sin berättelse till ett filmmanus.

Colin får representera en desillusionerad ungdom som känner sig både avskärmad från och övergiven av vuxensamhället och dess värderingar och jag kan tänka mig att han är dubbelt drabbad. Dels tillhör han den första generationen som växer upp utan att kanske ha några riktigt tydliga minnen av ett land i krig samtidigt som krigsslutet inte låg särskilt många år bakåt i tiden. Dels tillhör han en arbetarklass som under 50-talet fick uppleva en markant förbättring vad gäller levnadsstandard och materiellt välstånd men som fortfarande inte fick mycket av politisk makt.

Det är helt uppenbart att the Governors svärmiska tankar om att det inte finns något finare än att få representera sin nation i de olympiska spelen, inte slår an någon som helst ton hos Colin. Hemma i Nottingham hånskrattar han och kompisen Mike åt den pompöse mannen på TV som talar om ungdomens förfall och brist på patriotism. Betydelsen av lojalitet mot nationen har ingen relevans för ynglingarna, vilket understryks av soundtrackets ihärdiga användande av den välkända hymnen ”Jerusalem”. Ett musikstycke som i vissa idrottsliga sammanhang till och med används som Englands nationalsång när man inte vill ståta med ”God save the Queen”.

Det finns hos Colin inte heller någon lojalitet mot exempelvis en arbetsgivare: hans pappa har slitit livet ur sig på en av Nottinghams fabriker medan rika ägare stoppat vinsten i egen ficka. I ett limbo mellan skola och arbete vet Colin egentligen bara att han inte vill hamna i samma lönlösa situation som fadern.

En öm moder hade kanske kunnat göra skillnad men Mrs. Smith får istället visa upp den nya arbetarens allra sämsta sidor – hon är inte bara hagalen och bränner igenom Mr. Smiths försäkringspengar fortare än kvickt, utan har också skaffat sig en ”fancy man” som försöker bossa över den unge mannen. På samma sätt som i De 400 slagen är det helt uppenbart att Colin egentligen inte är någon dålig kille, men han är riktningslös och dömd på förhand av ett samhälle som inte har vett att ge honom möjlighet att välja ett produktivt liv.

Vad samhället istället försöker göra är att tvinga Colin och hans gelikar till att bli ”industrious and honest citizens”. Institutionens olika lärare må tala vackert om samarbete men allt handlar egentligen om att se till att få ungdomarna att spela med på deras villkor. The Governor paraderar omkring med sin kikare på magen som en kapplöpningshästägare och reducerar därmed Colin till en handelsvara.

Huvudpersonens förlösning blir löpningen men det är helt uppenbart att han aldrig springer mot något specifikt mål. Om något handlar det istället om att han flyr från en lika ospecificerad verklighet som inte har något att erbjuda vare sig det gäller ideologi eller materiella ting. Det beskrivs inledningsvis att löparen alltid är ensam, alltid avskild från den hurrande massan i målområdet. Det är först när Colin slutar springa, när han slutar upp med att bara glida med och tar ett aktivt beslut som hans verkliga förändring kan ta vid. Man kan dock fråga sig om det beslutet gör honom mindre ensam.

Filmiskt är The Loneliness… en enkel film, skapad inom ramen för rörelsen som kallades för ”Free Cinema”. Resultaten skulle vara fria från inblandning från den etablerade filmindustrin och skapades därmed under tajta ekonomiska förhållanden. The Loneliness… tycks inte vara filmad i någon studio utan använder naturliga miljöer för både Nottinghams stadsbild, Skegness dit Colin och Mike tar ett par tjejer och ungdomsvårdskolan. Det är svart-vitt och avskalat realistiskt. Inom ramen för typisk Mike Leigh-/Ken Loach-diskbänksrealism känns filmen som en klar föregångare.

Det är egentligen inte en stil som tilltalar mig så värst mycket och The Loneliness… var klart intressantare som tidsdokument än filmupplevelse. Men som en inblick i den arge unge mannens psyke från ett brittiskt 60-tal som i många avseenden känns lika främmande för mig som det tycks göra för Colin Smith var den tänkvärd. Och ni ska kanske inte bara lita på mitt omdöme – The Loneliness… innehar plats 61 på BFI:s lista över de 100 bästa brittiska filmerna.

Vad har de andra filmspanarna rusat åstad med?
Except Fear/Absurd Cinema
Har du inte sett den?
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fredrik on Film
Fiffis Filmtajm
Filmitch
The Nerd Bird