I många av sina tidigare skriverier har John Ajvide Lindqvist satt en ära i att placera den obekanta skräcken i bekanta miljöer (vampyrer i Blackeberg, zombies i skärgården) men Himmelstrand går i mer eller mindre diametralt motsatt riktning.

Miljön där de tio hyresgästerna vid Saluddens camping vaknar upp kunde inte vara mer obekant. De är nämligen inte alls kvar på den högst genomsnittliga campingplatsen med halvsnuskiga offentliga toaletter, grillos och husvagnar av alla de klasser, storlekar och bekvämligheter. Istället har de alla blivit förflyttade till en oändlig gräsyta ovanför vilken välver sig en lika oändligt blå (men besynnerligt sollös) himmel.

Den här förflyttningen och utsattheten väcker dock förhållandevis välbekanta känslostormar och funderingar hos alla inblandade, om än förstärkta av den extrema situationen. Semestern får ett abrupt slut, på mer än ett sätt.

Långliggaren Donald är inledningsvis mest upprörd över att han har blivit hopbuntad med ett gäng dygnscampare. Hade han fått ha sin vanliga plats på campingen hade detta aldrig hänt! Hustrun Majvor vet bättre än att käfta emot när det inte gäller något verkligt viktigt. Då är det bättre att lägga kraft och energi på att försöka skapa lite trevlig stämning med ett bullkalas (extra saftiga tack vare Majvors skicklighet med kaveln). Ingen tackar någonsin Majvor för hennes vedermödor men att otack är världens lön är något hon vant sig vid under ett långt samliv med Donald vars största stolthet, förutom det egna företaget, är att han kan rabbla alla USA:s presidenter ur minnet.

De här ohängda dygnscamparna är i sin tur stadiga Ica-familjen Stefan, Carina och Emil, olyckliga elit-familjen Peter, Isabelle och Molly samt de två äldre bönderna Lennart och Olof. Alla ska de visa sig ha större eller mindre nojjor och problem som av olika anledningar förföljt dem till denna ödsliga och märkliga plats.

Jag undrar ifall jag ens orkat igenom Himmelstrand om jag läst den direkt när den kom. Nu hade jag under hela läsningen i alla fall en chimär av ett löfte eller en from förhoppning att de två kommande delarna ska kunna avslöja lite mer om vad Ajvide Lindqvist faktiskt är ute efter med sin berättelse.

Själv upplever jag nämligen romanen som oerhört trevande, det är som om författaren velat testa än det ena och än det andra utan någon tydlig bild eller ambition att få ihop det på slutet. Frågan är om han helt enkelt (säkerligen inte alls särskilt enkelt, men ni förstår vad jag menar) skissat upp sina tio personer och sedan låtit var och en dra iväg i den tangentens riktning som funkat för just den individen eller möjligen inom ramen för den individens relation med sina närmaste. Ett antal formuleringar mot slutet gör att jag undrar om författaren helt velat friskriva sig själv från alla frågor som handlar om att försöka nagla fast vad som egentligen händer eller varför. Lite väl undflyende och ambivalent, kan jag tycka.

Som så ofta annars ligger styrkan inte så mycket i själva berättelsen (i den mån det finns någon sådan) utan i personbeskrivningarna, förmågan att mejsla fram personligheter i det som händer nu och det som hände då. En stor del av romanen består av olika former av tillbakablickar, vilka antingen ska berätta något om vem Stefan eller Isabelle är eller utgöra någon slags ledtråd till varför de har hamnat på den här platsen. Problemet är bara att när personbeskrivningarna placeras i den näst intill icke-existerande berättelseramen trivialiseras de en smula. Jag har svårt att hitta en anledning till varför jag skulle bry mig om Carinas tatuering eller Peters stolthet över hur bra han är som personlig tränare.

Utöver detta fokus har vi å ena sidan de rent överlevandsmässiga övervägandena – hur ska de ta sig ifrån fältet, hur ska de få kontakt med omvärlden, hur länge kommer de egentligen att behöva stanna här? Å andra sidan har författaren petat in funderingar kring såväl religion som livet överhuvudtaget. Vem är tillfreds, vem är det inte?

Så även om Himmelstrand ibland är lika träffsäker som vanligt är romanen en betydligt ojämnare läsupplevelse än jag är van vid från Ajvide Lindqvist. Det rara paret Lennart och Olof blir nästan för rara, jag hade gärna velat ha lite mer vinäger eller råsopar i den sockervadden. De patenterade kroppsliga äckeleffekterna funkade av någon anledning heller inte lika bra som de brukar göra och ibland närmade sig kroppsutsöndringarna nästan Liza Marklund-nivå vad gäller missriktad realism och frekvens.

Allra bäst tyckte jag nog om den lilla flickan Molly, vars förmåga att få vuxna att göra som hon vill närmar sig den hos Anthony Fremont i Jerome Bixbys klassiska novell ”It’s a good life” från 1953. Hon är en genuint obehaglig och ruggig liten tös vars avgrundsdjupa ogreppbarhet faktiskt funkar även om det fortfarande är oklart vilket syfte den har.

Nu ser jag förstås fram emot att få alla mina frågor besvarade i de kommande två delarna, Rörelsen och X. Onward, upward, forward!

Missa inte podden Vargtimmens förnämliga genomgång av alla tre böckerna — intressant och genomtänkt!

Annonser