You are currently browsing the tag archive for the ‘Vapenhandel’ tag.
Fortsättning på gårdagens inlägg om The Expendables-trilogin
***
Den yngre formen kan däremot möjligen sägas applicera på själva action- och fajtingsegmenten. De är så klart rejält upphottade jämfört med vad man kunde avnjuta, säg, 1986, både vad gäller stunts, tempo och blodskvättande. För helvete, vad här blodas ned. Inte sällan formligen exploderar dödsoffren i små blodmoln när de klyvs på mitten av The Expendables formidabla vapen.
Av någon anledning mindes jag tillräckligt väl att den trasige Vietnamveteranen John Rambo redan 1985 betecknade sig själv som ”expendable” för att göra mig någon slags förutfattad mening om vad The Expendables skulle vara för typ av film när originalet kom 2010. Självklart hade Sylvester Stallones framträdande roll också en viss betydelse för de här förutfattade meningarna.
Reginald Hill: Arms and the Women (1999)
Reginald Hill är ytterligare en av de där brittiska deckarförfattarna som gärna plockas fram när det ska vara något lite mer substantiellt. Han skrev innan sin död 2012 mer än 20 böcker om Yorkshirepoliserna Andrew Dalziel, Peter Pascoe och Edgar Wield (plus cirkus 30 böcker till med andra huvudpersoner) så bevisligen lyckades han skapa uthålliga figurer.
När människan väl hade börjat lyfta sig från jordytan, tack vare Montgolfierbrödernas ballonger, dröjde det inte länge innan nyheten hade förlorat något av sitt behag. Nu började det istället handla om att komma längre, högre upp, fortare. Läs hela inlägget här »
Erfarenheterna från Gattaca, S1mOne och The Truman Show har fått mig att dra slutsatsen att Andrew Niccol är bättre som manusförfattare än regissör (jag har inte sett In Time ännu). Alla filmerna innehåller spännande och tankeväckande koncept, gärna baserade på tekniska förutsättningar, men rent utförandemässigt är det bara The Truman Show som funkar helt och fullt för min del.
alt titel: Elite Squad
Det är trevligt med filmvänner. Inte bara får man mängder av tips på roliga och intressanta filmer man borde se, utan också draghjälp med de där surdegarna som legat och jäst på hyllan.
När det blev klart att inte heller Fiffi hade sett den omtalade brasilianska Tropa de Elite gjorde vi gemensamt slag i saken och såg till att limpan äntligen skjutsades in i ugnen.
Ju längre jag håller på med bloggen, desto lättare märker jag att det är att snöa in på olika ”projekt”. Varför se om en Scream-film när man kan se om alla fyra? Bara Coen-brödernas True Grit från 2010 räcker inte när man vet att det både finns en litterär förlaga och en John Wayne-filmatisering från 1969.
Så därför nöjde jag mig naturligtvis inte med att lyssna på de inlästa böckerna av norske Jo Nesbö som jag fick tag på den där dagen på biblioteket, jag visste ju att alla fanns tillgängliga och jag hade heller inte lyssnat på dem i tur och ordning första gången. Nu skulle det bli ett organiserat lyssnande!
Jahapp, och vad blev det av det här då? Jag blev positivt överraskad av Hypnotisören och hade därmed kanske lite för höga förväntningar (damn you, high hopes!) på Lars Keplers uppföljare Paganinikontraktet.
Men denna andra bok gjorde verkligen ingenting för min del, snarare blev den debutantens raka motsats. Där Hypnotisören kändes fräsch och ibland till och med överraskande blir Paganinikontraktet som vilken jäkla dussinpolisdeckare som helst och dessutom en rätt förutsägbar sådan. Där Hypnotisören med sitt galenskapsfokus skapade en känsla av obeveklighet och okontrollerbarhet, känns Paganinikontraktets politiska vinkel mest tradig.
That’s what HE said!