You are currently browsing the tag archive for the ‘The Exorcist’ tag.
Poeten Charles Baudelaire och mästerskurken Keyser Soeze hävdar i kör att “the greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist”.
Men vet ni vem som inte går på den lätta? Katolska kyrkan! The Rite inleds i sin tur med ett citat från påven Johannes Paulus II om hur djävulen är ”alive and active” och att slaget mot honom aldrig kan upphöra. För er som inte kan er påvesuccession på alla fem fingrarna: gamle JP var head honcho mellan 1978 och 2005.
En som däremot inte verkar lyssnat på JP är prästnewbien Michael Kovak. Han vidhåller den moderna men ack så vetenskapligt prosaiska åsikten att medan världen för all del knappast lider brist på synd och syndare handlar det om människor och mänskliga laster. Överhuvudtaget är Michael svag i tron. I ärlighetens namn började han på prästseminariet enbart eftersom det var ett sätt att komma hemifrån.
Men eftersom detta är en Hollywood-film finns det förstås en äldre präst som ser potential i Michael och som skickar iväg honom till Rom. På plats tycks Michael mer intresserad av italienskor (han lämnade också en flickvän hemma i Buttfuck, Indiana eller var han nu kom ifrån) än monument och ruiner.
Definitivt mer intresserad av italienskor än kursen i exorcism som är själva syftet för hans vistelse – han kommer för sent till föreläsningarna och argumenterar med kursledaren fader Xavier om vad det egentligen är för skillnad mellan att tro på demoner eller aliens. Vad är det egentligen för skillnad mellan en person som tror sig vara besatt och en tror sig ha varit bortförd (abducted)?
Xavier inser att det krävs reell praktik snarare än teori för att Michael ska bli övertygad och skickar honom vidare till Lucas Trevant. Där blir det demonrealism fortare än Michael hinner säga ”avfälling” när fader Lucas omedelbart kör igång med en exorcism av en gravid ung kvinna. Men Michael är envis och ifrågasätter om inte kvinnans ”besatthet” i själva verket bara är ett uttryck för hennes skuldkänslor inför att vara gravid och ensamstående? Nå, så vad behövs för att Michael ska sluta vara så jäkla modern och skeptisk?! Vad sägs om lite upphostade spikar, ett par dödsfall, demonvisioner av framtiden samt en mula med djävulskt röda ögon?
Mikael Håfström traskar på, sakta men säkert där borta i Hollywood. Något måste han ju göra rätt eftersom han faktiskt får fortsätta att göra film. Kanske är det så enkelt att han är en regissör som ser till att hålla tidsplaner och budget och inte kommer dragandes med en massa konstnärliga visioner utan mer eller mindre gör det han blir tillsagd?
När det gäller The Rite har jag en känsla av att Håfström främst vill fokusera på Michael Kovacs personliga utveckling. Med då inte i Jason Millers plågat intensiva Damien Karras-version utan en lite mer lättuggad popcornvariant. You know, for kids!
Irländske Colin O’Donoghue pressar ihop läpparna och får bekymmersrynkor i pannan när han tänker på hur han svikit sin kärlekslöse far. Hur svårt han har att härtinnerligt tro på en gud som tar ifrån små gossar deras mödrar. Det är självrannsakande tvivel av den art som kan botas med hjälp av att se något ödesbestämt i generiska fraser som ”You are not alone”.
Enda anledningen till att The Rite ens är en film och inte enbart pannkakssmet som långsamt koagulerar i botten på en flottig stekpanna är dels själva hantverket (intrycket är absolut en solid filmproduktion), dels insatsen från Anthony Hopkins som fader Lucas. Kanske inte hans livs roll men tillräckligt respektabelt för att kunna fixa ett rejält demonface. Tyvärr kan han inte göra något åt det faktum att The Rite i slutänden blir en grymt tråkig film utan någon som helst spänning.
Vad tyckte då katolska kyrkan om The Rite? Jodå, de ger två tummar upp men tyckte att det var synd att filmen förvandlade ett så viktigt och aktuellt ämne till skräckunderhållning (där är vi väl inte riktigt överens då…). De hade hellre sett en riktig BOATS.
Demonstatus:
Hell yea! Äntligen en riktig demon! Antagonisten i The Rite är killen med det välkända namnet Ba’al (stavas även Baal eller Bael), en av helvetets sju prinsar och möjligen även själve Satans högra hand. I Dictionnaire Infernal från början av 1800-talet avbildas han som en trehövdad (katt, groda och människa) varelse med spindelben.
Här går han all in med besatthet, otursförföljelse, förtryck och hemsökelse.
Annonser
alt. titel: Exorcisten III, Exorcist 3
Oavsett om Exorcist II är världens sämsta film eller inte kände uppenbarligen (manus)författaren William Peter Blatty att den inte skulle få säga sista ordet när det kom till efterspelet av händelserna från 1973 i ett flickrum i Georgetown.
Blatty skrev boken Legion som publicerades 1983, en bok som från början var ett manus till Exorcist III. Men när Friedkin och Blatty inte riktigt kom överens om filmens inriktning blev manuset till en bok istället. Som blev så pass populär att den blev till ett manus igen och den här gången ville Blatty själv hålla i taktpinnen.
Blatty hade förvisso bara regisserat en långfilm tidigare (baserad på hans böcker The Ninth Configuration och Twinkle, Twinkle, ”Killer” Kane) men jag skulle vilja påstå att det räcker med fem minuter av Exorcist III för att konstatera att författaren är fan så mycket mer skräckfilmskompetent än John Boorman.
Visst, Blatty använder till stora delar klassiskt stereotypa symboler för att skapa obehag (stigmata, statyer som gråter blod eller som ser märkliga ut, alternativt är dekapiterade) men de funkar ju! Särskilt som många av dem får befinna sig okommenterade i bakgrunden. Signaler till oss som tittare att något är på väg att hända men frågan är om filmens rollfigurer ens kan uppfatta dem.
Redan filmens upptakt gör mig glad i hågen eftersom Blatty verkar fatta hur man ska casha in på en tidigare succé – bild på de dödsbringande trapporna i dimma och gatlyktsbelysta. Häpp, skräckfilmsstämning (titta och lär, Boorman)!
Exorcist III skiter fullständigt (och vist) i vad som hände 1977 med gräshoppor och Pazuzu och Gud vet vad. Istället plockar historien tillbaka den egensinnige och filmälskande polisen William Kinderman vilken efter fader Karras olyckliga död (eller räknas det som självmord? Taskigt läge för Karras i så fall med tanke på katolska kyrkans inställning till sådant…) blivit polare med fader Dyer. Tillsammans försöker de muntra upp varandra men det är lättare sagt än gjort när Kinderman blir sittande med ett fall som tycks återupprepa mönstret hos en sedan länge avrättad seriemördare.
Kopplingar till exorcismen som utfördes av Merrin och Karras 1973 leder Kinderman till ett av stadens sjukhus där något märkligt tycks ansätta de åldriga patienterna. Dock inte lika märkligt som den patient som Kinderman ser på ”the deviant ward” och som hyser en förbluffande likhet med hans döde vän Karras.
Även om Blatty fick regissera sitt eget manus, var han absolut inte en sådan tung spelare i filmbranschen att han kunde sätta upp sina egna villkor. Hans vision, som också blir tydlig i boken Legion, var att göra en övernaturlig seriemördarthriller. Men bolaget Morgan Creek Production lade sig först i det hela genom att kräva titeln The Exorcist III istället för Legion. Och när man väl tagit det steget gick det ju inte an att inte också klämma in en exorcism. Sannolikt därför känns hela spåret med prästen fader Morning och hans försök till exorcism på patienten på ”the deviant ward” väl losskopplat från den övriga historien.
Då får man istället glädjas åt det faktum att ständigt stabile George C. Scott ställde upp som William Kinderman. Hans dialogscener med både Ed Flanders (stupid Flanders!) fader Dyer och den besatte mannen i tvångströja tillhör filmens solklara styrkor. Att Scott sedan överspelar skiten ur vissa andra scener kan man nästan förlåta honom för.
The Exorcist III dras förvisso med en hel del svagheter (varav den värsta kan vara Kindermans himmelsdröm som befolkas av Fabio-änglar) men Scotts insats, tillsammans med två enormt fina hoppa till-scener och en generellt obehaglig stämning gör det ändå till en riktigt trevlig skräckfilm. Och det säger jag inte bara i efterdyningarna av Exorcist II: The Heretic, vilken får varenda Adam Sandler-film att framstå som skräckinjagande.
Demonstatus:
Vi är tillbaka i originalets osäkerhet. Nästan i alla fall, men varelsen som besätter sjukhusets patienter hänvisar till ”the master” vilket vi får anta är Satan. Men utöver det klämmer hen bara ur sig tvetydigheter som ”I am no one. Many.” Eventuellt skulle man också kunna räkna Kindermans drömmar som tvångsföreställningar med demonen som avsändare.
Ytterligare ett smart drag är att inte utveckla någon elaborerad demonmask eller make up. Istället räcker det med Brad Dourifs oangenäma uppenbarelse för att skapa obehag. The Gemini Killer var på intet vis Dourifs första roll men det känns som om det är den här prestationen alla numera vill ha från honom, men sällan får eftersom han blivit sin egen parodi. I den här rollen tror jag dock på honom, både som ondsint seriemördare och demonbesatt.
Lika omöjligt som det vore att hoppa över en titt på The Exorcist i ett sådant här tema vore det att inte inkludera Sam Raimis The Evil Dead-trilogi. På sitt sätt, och inom sitt splattergebit, en lika stor klassiker som Friedkins exorcism-rulle vågar jag påstå utan att skämmas.
Tillsammans med Matrix-Keanus Constantine var det Evil Dead-filmerna som väckte idén till årets Halloween-tema. Jag försökte först låta dem följa med in under förra årets zombie-paraply men insåg snabbt att seriens monster inte alls är zombies utan demonbesatta.
Lika klassisk som filmen The Evil Dead är i sig, är väl historien om dess tillkomst? Filmvärlden älskar som bekant entusiastiska visionärer som Sam Raimi och Bruce Campbell, två grabbar som mer än något annat ville göra en skräckfilm. Tack vare old school-crowdfunding (det vill säga böna och be släktingar och vänner om pengar) lyckades de skrapa ihop tillräckligt med kosing för att regissera sin allra första långfilm.
En inspelning som tycks ha innehållit vartenda nybörjarmisstag som kan göras, som av Raimi själv kallats ”twelve weeks of mirthless exercise in agony” men som ändå på något sätt resulterade i en underhållande skräckfilm. Kanske för att Sam Raimi hade ”det” som regissör? En slags fingertoppskänsla som fick honom och teamet att bygga allehanda billiga nödlösningar på plats ute i skogen för att uppnå det efterlängtade resultatet?
Universitetsstudenterna Ash, Linda, Scotty, Shelly och Cheryl tar sig en liten tripp till Tennessee för att campa och mysa i en rustik stuga. Medan Ash och Linda samt Scotty och Shelly dragit sig undan för lite par-mys tycker sig singel-Cheryl uppleva diverse märkligheter och höra röster utifrån den mörka skogen. Under middagen (när paren myst klart) slås dock källarluckan upp som av egen kraft och där nere hittar gänget både en konstig bok och en bandinspelning.
Genom inspelningen får de veta att boken är en uråldrig sumerisk skrift, vars titel Naturum De Mortum (vilken i och för sig låter mer latinsk än sumerisk) kan översättas med De dödas bok. Tyvärr ger sig arkeologen som spelade in sig själv på att läsa ur den egendomliga luntan och åkallar därmed något ondskefullt från de omkringliggande skogarna. Snart är Cheryl inte bara hysterisk och rädd utan också trädvåldtagen och besatt, ett tillstånd som verkar oroväckande smittsamt.
Som synes är själva historien i The Evil Dead enklast möjliga. Fokus ligger istället på det visuella berättandet med bland annat en slags demon-POW genom skogen, kläggiga splattereffekter och generösa mängder fejkblod (så sirapsbemängt att det tog Bruce Campbell timmar att tvätta av sig kletet).
Trots att detta är en skräckfilm känns själva stämningen på något sätt ändå ganska lättsam och härlig. Underhållningsvåld när det är som bäst, helt enkelt. En rolig detalj (spoileralert!) är att vi i den här filmen aldrig får någon final girl. Istället är det Bruce Campbells Ash som bara blir allt tröttare och blodigare när han tvingas ”ta hand” om sina kompisar.
Vad som väl inte känns så himla härligt är det redan nämnda trädvåldtäkten men det är möjligt att man kan skriva upp den på kontot ”ungdomligt oförstånd” hos två tjugoåriga (manliga) filmnördar? Det är om inte annat den enda stora invändningen jag har till en beprövad favorit som vunnit i charm det den förlorat i överraskningsmomenten jämfört med första gången jag såg den.
Demonstatus:
Det är kanske inte så konstigt att jag först tänkte på de demonbesatta i The Evil Dead som zombies. Här är det aldrig snack om att försöka exorcera någon av de drabbade, det enda som hjälper är total styckning.
Exakt vilken typ av demoner som besätter vårt lilla gäng är något oklart eftersom filmen nämner både Sumer som ligger i Irak och Kandar som av allt att döma ligger i Iran. Men det viktiga i The Evil Dead är förstås inte att hitta på en invecklad demonmytologi utan vad de besatta kan hitta på. Utmärkade är att de älskar att håna och plåga sina mänskliga offer, låtsas vara befriad från sin demon för att sedan skratta åt den dumme jäveln som gick på den lätta.
Frågan är dock om det är flera demoner på g här eller om det bara är en enda kraft som kan dela upp sig. Det tycks nämligen hela tiden finnas en övergripande ondska ute i de vida skogarna som exempelvis leder till attackerande träd. Men mäktig är den helt klart eftersom det känns som vi här får minst besatthet, tvångsföreställningar och förtryck.
alt. titel: Exorcisten II: Kättaren
Ju större organisation, desto längre handläggningstider. Det är en byråkratisk naturlag som tycks gälla även den katolska kyrkan. Fyra långa år efter händelserna i Georgetown och The Exorcist ombeds fader Philip Lamont att gräva lite djupare i den exorcism som orsakade Lankester Merrins död. Kanske inget jättelämpligt uppdrag för en präst som minuter innan uttryckt oro för sin förlorade tro och nära förestående utbrändhet?
Men fader Lamont är en samvetsgrann medarbetare och beger sig till New York där allas vår Regan MacNeil befinner sig. Regan tycks vara en välanpassad tonåring men psykiatrikern Gene Tuskin är övertygad om att flickan förtrycker minnen från det som hände fyra år tidigare. Och är det något som hemsöker psykiatriker är det tanken på förtryckta minnen.
Lämpligt nog har Tuskin utvecklat ”the syncronizer”, en mackapär som låter två personer under hypnos befinna sig i varandra medvetanden. Eftersom hon är en representant för vetenskapen i en (så kallad?) skräckfilm har hon inte en aning om vad hon gör när hon än en gång väcker demonen Pazuzu till liv inne i Regan.
Men allt är inte förlorat. Genom ytterligare hypnossynkroniseringar förstår fader Lamont att Merrin ägnat stora delar av sitt liv att bekämpa Pazuzu och att lösningen kanske finns hos en afrikansk man vid namn Kokumo som Merrin exorcerade för många år sedan.
Är Exorcist II en dålig skräckfilm? Nej, för det är ingen skräckfilm. Är Exorcist II en dålig film? Ja. Är Exorcist II en av filmhistoriens värsta styggelser? Mja, riktigt så långt vet jag inte om jag skulle vilja gå. Men jag kan förstå om biopubliken tyckte så 1977. Den förväntade sig en film som på något sätt skulle motsvara det de fått se fyra år tidigare och fick istället detta oheliga mischmasch av flashbacks (med en ny ”Regan” vilken inte är det minsta lik Linda Blair från originalet), gräshoppssvärmar, filosofisk evolution och ett ”Afrika” som helt uppenbart byggts upp i en studio.
Inte heller går det att jämföra Max von Sydow och Jason Millers intensiva insatser med Richard Burtons uttråkade uppenbarelse som Philip Lamont. Vill man vara snäll kanske man skulle kunna tänka sig att den katolske prästen helt enkelt ska vara överväldigat oförstående inför denna tvättäkta demon, men någon slags känsla borde man väl ändå kunna förvänta sig att karln ska förmedla? Von Sydow repriserar sin Merrin i flashback-scenerna men känns tyvärr ganska håglös, han också.
Regissörsuppgiften gick den här gången till John Boorman, vilken tydligen hade problem med besatta småflickor (till skillnad från manlig våldtäkt får man anta) och därför hade tackat nej till The Exorcist när det begav sig. Den här gången bjöd manuset på mer filosofiskt existentialistiska utmaningar vilket uppenbarligen var smakligare för Boorman. Dock inte smakligare än att han tillsammans med en viss Rospo Pallenberg skrev om stora delar av William Goodharts ursprungsmanus. För är det något en inspelning vinner på, är det ju att börja filma utifrån ett halvfärdigt manus, det vet ju alla.
Men även om Exorcist II inte är en av filmhistoriens sämsta produktioner dras den ändå med en hel del problem, där jag redan outat Burtons prestation och Boormans manus. Själva tempot är klunsigt och ryckigt. Boorman har i någon slags etnografisk frenesi varit alldeles för förtjust i att visa upp religiösa ritualer och scenerna i den ”afrikanska” grottkyrkan känns oändliga. Kanske hade det blivit bättre om regissören fått som han velat och kunnat spela in allt på plats i Etiopien? Nu satte budgeten p för sådana planer och det är smärtsamt uppenbart att ”Afrika” befinner sig på typ Warner Brothers parkering.
En detalj som sannolikt inte väckte särskilt mycket uppmärksamhet på slutet av 70-talet men som nu känns både unken och spekulativ är hur Regan genom sina särskilda krafter (se nedan…) mer eller mindre “botar” en autistisk flicka på Tuskins klinik. I en handvändning börjar flickebarnet inte bara prata utan springer också spontant fram för att ge sin mamma en stor kram.
Överhuvudtaget skulle jag vilja påstå att Boorman är fullkomligt kompetensbefriad vad gäller det mesta som skulle kunna skapa en skräckfilm av Exorcist II. Han siktade sannolikt på en drömsk stämning om djupsinnigt filosofiska spörsmål men slutresultatet blir sällan något utöver pseudometafysiskt snömos. Lägg till det det olyckliga valet att låta Pazuzu representeras av världens sämst inkompade flygande gräshoppa.
Bland halvhjärtade eller usla mittenpartier i trilogier (Matrix, Indiana Jones, Back to the Future, Mission Impossible, Austin Powers) kan Exorcist II: The Heretic tryggt ockupera i princip hela prispallen.
Demonstatus:
Ja, här fick vi alltså ett namn på typen som ibland låtsas vara Satan i (film)originalet. Merrins föraningar vid de irakiska utgrävningarna i The Exorcist antyder att Pazuzu skulle kunna vara en assyrisk demon. Klart är i alla fall att han är herre över alla luftens onda andar och manifesteras som ett moln av gräshoppor. Tyvärr betydligt mindre skrämmande än de halvt söndervittrade statyerna i originalet.
Anledningen till att Pazuzu hemsöker både Regan, Kokumo och en namnlös flicka som Lamont försöker exorcera är att de är människor med starka helande krafter och sådana godhjärtade typer vill Satan inte veta av. Förutom att besätta människor tycks Pazuzu också ha förmåga att också leverera tvångsföreställningar i form av mardrömmar eller syner. Exorcist II antyder dessutom att de besatta personerna eventuellt skulle kunna utgöra nästa evolutionära steg i mänsklighetens utveckling, vilken skulle leda fram till ett gemensamt medvetande.
Regan lyckas ju fördriva Pazuzu men exakt hur detta går till är högst oklart, manuset nöjer sig med luddiga hänvisningar till att hon är den som kan bryta det hypnostillstånd som uppstår när gräshopporna gnider vingarna mot varandra. Eller något i den stilen… Att Lamont handgripligen sliter hjärtat ur hennes dubbelgångare (också en manifestering av Pazuzu?) hjälper säkert också till.
Som synes är Exorcist II verkligen ingen stabil ledstång att hålla sig i om man behöver veta hur man ska exorcera demoner. Vänd er i så fall med förtroende till mr Friedkin och originalet istället.
Jag märker att jag har lite svårt att släppa greppet om Halloween. Eller också är det Halloween som inte släpper greppet om mig.
***
När James Wans spökfilm The Conjuring kom pratades det minst lika mycket om den lilla ”förfilmen” som själva huvudnumret. Där presenterades nämligen en enastående läbbig docka (allvarligt, vem vid sina sinnens fulla bruk köper en sådan hiskelig tingest till sitt barn?!) med spindelbensögonfransar vid namn Annabelle. Annabelle blev så pass mycket snackis att det ganska snart stod klart att det skulle bli en slags spin-off på The Conjuring med dockan i centrum. Och nu är den här.
So, here we are. Again. Vi dyker väl rakt in i filmerna, ingen poäng att gå som katten kring het fyrtioårsgröt.
***
1972
Egentligen kanske jag inte skulle börja detta år, född i september har jag ju missat mer än halva filmåret. Nå, det var knappast aktuellt att kasta sig in på biograferna i brådrasket i alla fall. Men när jag börjar leta inser jag att det tycks vara få filmer från 1972 som jag faktiskt sett. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Besatt
I juli 1976 dog Anneliese Michel, en ung tysk kvinna. Bortgången kunde förklaras av att hon i princip halvsvultit sig själv i nästan ett år. Var Anneliese anorektiker? Nej, hon var istället fullt övertygad om att hon var besatt och hade försökt kurera sitt tillstånd med exorcism. När slutet tycktes oundvikligt slutade Anneliese att äta och hävdade att hennes död var en försoning för dåtidens vinddrivna ungdom och avfälliga präster. Det var väl oundvikligt att en så smaskig historia skulle hitta fram till vita duken.
That’s what HE said!