The Final Girls (2015)

Vi fortsätter väl med lättsamma slashers? Trots att det skiljer ett par år filmerna emellan har jag ändå tack vare diverse snack kommit att koppla ihop Tragedy Girls med The Final Girls. Vi är fortfarande kvar i skräckkomedifacket, men nu med en betydligt stadigare bas i 80-talets lägerslashers.

Max Cartwright har med nöd och näppe lyckats återhämta sig så pass mycket från sin mammas dödsolycka för tre år sedan att hon kan känna en viss nervositet i mötet med den hunkige Chris. Kompisen Gertie pushar förhållandet för allt hon är värd men det finns en rejäl orm i paradiset i form av Chris ex, Vicki.

Med löfte om hjälp till gravt fusk för att komma in på ett vettigt college lyckas Gerties filmnördige plastbrorsa Duncan släpa med sin ”syster” och Max till en jubileumsvisning av slahserklassikerna Camp Bloodbath 1 & 2. Max avlidna mamma var nämligen ingen annan än Amanda Cartwright, vars huvudsakliga claim to fame som skådis för alltid skulle komma att vara den där olycksaliga lägerslashern.

Max är av naturliga skäl inte jättepepp på att se sin mamma hackad i småbitar av en macheteförsedd galning men har stöd i Gertie och Chris sällskap. Tyvärr har även Vicki lyckats slingra sig in i den lilla gruppen. Tack vare cigarettrökande biopublik, extremt alkoholstark biosprit och en lika extremt lättantändlig biograf befinner sig gänget snart på flykt undan en rasande brand. Och hur det nu faller sig har de plötsligt gått igenom bioduken à la Last Action Hero eller Pleasantville och befinner sig vid Camp Bloodbath anno 1986 när Billy Murphy ska ta sin blodiga hämnd på ett gäng lägerledare.

Eftersom jag såg dem back-to-back är det svårt att inte jämföra Tragedy Girls med The Final Girls och från den striden går The Final Girls utan tvekan iväg som segrare, vilket beror på flera olika faktorer. Jag är personligen otroligt svag för meta-historier som leker med troper, som exempelvis Pleasantville, och därmed passade ju The Final Girls som hand i handske. 80-talskänslan i hela lägerupplägget ger en extra krydda eftersom jag upplever att den är ganska välgjord, även om den förstås är duktigt skruvad. Och så det bitterljuvt känslomässiga stråket eftersom besöket i Camp Bloodbath ger Max en möjlighet att träffa sin mamma igen, men ändå inte.

Återigen är alla skådisarna rejält över 20+-strecket men eftersom vi i alla fall inte befinner oss i en skolmiljö gör det inte så mycket. Samtidens normer och värderingar speglas underhållande, om än inte särskilt subtilt, gentemot 80-talets (”Her hair is so flat!”). Framförallt genom att ställa Adam DeVines odräglige och sexgalne lägerledare Kurt mot Alexander Ludwigs Chris (som har en lagom liten skäggväxt och två pappor). Men också i Max försök att övertala Malin Åkermans ”Nancy” att hela hennes existens faktiskt inte behöver berättigas av huruvida hon ligger med Kurt eller inte. Vilket får Nancy att konstatera ”You sound like my mom”.

Max spelas i sin tur av Taissa Farmiga och ja, visst är hon Veras syster. Jag tycker hon funkar riktigt bra i den rollen, både utseende- och attitydmässigt. Trovärdigt lagom för en ordentlig ”Final girl” och samtidigt tuff och handlingskraftig utan att för den sakens skull ta fokus från det faktum att hon i någon mening försöker rädda sin mamma undan den oundvikliga död som väntar. Både på film och i verkligheten. Vad jag inte visste innan titten var att manuset bland annat är skrivet av Joshua John Miller, son till Jason Miller. Alltså Father Karras i The Exorcist, vilket innebär att Joshua har personlig erfarenhet av hur det är att växa upp och se en förälder dö på film.

Största invändningen mot The Final Girls skulle möjligen vara att filmmakarna (regissör Todd Strauss-Schulson tillsammans med Miller och M.A. Fortin, kanske?) fuskar sig igenom slutet en smula. Samtidigt som jag kan uppskatta att man löst den notoriskt kniviga (heh…) upplösningen i den här typen av meta-film på ett befriande o-krångligt vis. Det förekommer också en del osmickrande CGI men på det hela taget är The Final Girls en stark medspelare i skräckkomedi-laget.

The Black Phone (2022)

Anno 1978 vet alla ungar i grannskapet vem ”the Grabber” är. Han har redan kidnappat fem killar, några av dem skolans tuffingar. Så om the Grabber kan ta sig an grabbar som pudelrockar-Vance och slagskämpe-Robin, vad kan han inte göra? Han kanske till och med har övernaturliga krafter? Typ letar upp en bara man nämner honom? Alla de här ryktena hjälper dock inte Finney den dagen han är ensam tillräckligt länge för att bli den sjätte killen nere i förövarens gudsförgätna källare. Däremot finns det hjälp att få från de mest oväntade håll, till och med i Finneys situation.

Fortsätt läsa ”The Black Phone (2022)”

Savage Streets (1984)

alt. titel: Savage Streets – ondskabens gade, Savage Street – Straße der Gewalt

Lilla Regan McNeil har i sanning vuxit upp. En del skulle dock säkert säga att hon i egenskap av ledaren för ett hårdkokt tjejgäng (de dricker hellre peach brandy än äter glass, om vi säger så) fortfarande härbärgerar en demon inom sig. Hennes rektor ger uttryck för en lite mer ambivalent hållning: ”Brenda, you give me nothing but grief… You’re a bright girl, with a nice face and a good figure”. 80-talet var i sanning en annan era…

Fortsätt läsa ”Savage Streets (1984)”

Omtitten: Friday the 13th (1980)

Texten publicerades för första gången på bloggen i juli 2018.

***

Hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

Fortsätt läsa ”Omtitten: Friday the 13th (1980)”

Why do you insist on calling the demons?!

Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).

Fortsätt läsa ”Why do you insist on calling the demons?!”

Annabelle: Creation (2017)

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Fortsätt läsa ”Annabelle: Creation (2017)”

The Possession (2012)

Ser man på, här ställer de nordiska grabbarna upp sig på rad för att regissera demonfilmer. Svenske Mikael Håfström var ju ansvarig för katolska The Rite, nu är det dansken Ole Bornedal som istället vänt sig till den judiska tron i The Possession. Håfström lyckades halvbra med sin effort, skulle Bornedal slå honom på fingrarna? Spänningen var olidlig!

Fortsätt läsa ”The Possession (2012)”

The Rite (2011)

Poeten Charles Baudelaire och mästerskurken Keyser Soeze hävdar i kör att “the greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist”.

Men vet ni vem som inte går på den lätta? Katolska kyrkan! The Rite inleds i sin tur med ett citat från påven Johannes Paulus II om hur djävulen är ”alive and active” och att slaget mot honom aldrig kan upphöra. För er som inte kan er påvesuccession på alla fem fingrarna: gamle JP var head honcho mellan 1978 och 2005.

Fortsätt läsa ”The Rite (2011)”

The Exorcist III (1990)

alt. titel: Exorcisten III, Exorcist 3

Oavsett om Exorcist II är världens sämsta film eller inte kände uppenbarligen (manus)författaren William Peter Blatty att den inte skulle få säga sista ordet när det kom till efterspelet av händelserna från 1973 i ett flickrum i Georgetown.

Fortsätt läsa ”The Exorcist III (1990)”

The Evil Dead (1981)

Lika omöjligt som det vore att hoppa över en titt på The Exorcist i ett sådant här tema vore det att inte inkludera Sam Raimis The Evil Dead-trilogi. På sitt sätt, och inom sitt splattergebit, en lika stor klassiker som Friedkins exorcism-rulle vågar jag påstå utan att skämmas.

Fortsätt läsa ”The Evil Dead (1981)”