The Black Phone (2022)

Anno 1978 vet alla ungar i grannskapet vem ”the Grabber” är. Han har redan kidnappat fem killar, några av dem skolans tuffingar. Så om the Grabber kan ta sig an grabbar som pudelrockar-Vance och slagskämpe-Robin, vad kan han inte göra? Han kanske till och med har övernaturliga krafter? Typ letar upp en bara man nämner honom? Alla de här ryktena hjälper dock inte Finney den dagen han är ensam tillräckligt länge för att bli den sjätte killen nere i förövarens gudsförgätna källare. Däremot finns det hjälp att få från de mest oväntade håll, till och med i Finneys situation.

Jag följer författaren Joe Hill på Twitter och har därmed levt med The Black Phone på näthinnan ganska länge nu. Han är förståeligt nog stolt över filmen, som bygger på en av hans tidiga noveller från samlingen 20th Century Ghosts. Så snart någon andats ett gott ord om produktionen har Hill retweet-bombat sitt eget flöde. Därmed fanns det anledning att tänka försiktigt, inte låta sig ryckas med och förvänta sig Guds gåva till skräckfilmen på denna sidan om The Exorcist, Rosemary’s Baby och Halloween (det lär ju knappast vara en slump att händelserna utspelas 1978, gissar jag).

På det hela taget lyckades jag nog hålla förväntningarna på rimliga nivåer. Det hjälpte sannolikt till att regissören Scott Derrickson gjort en del annat sedan Sinister som…inte hållit samma nivå om vi ska uttrycka det milt. Men visst var jag ändå lite nyfiken på att se om Derrickson, tillsammans med manusförfattaren C. Robert Cargill (som i och för sig också är ansvarig för Sinister 2), skulle kunna göra om skräck-konstycket.

Användandet av Super 8-utseendet i förtexterna både lugnar och oroar. Greppet funkade extremt bra i Sinister, men skulle filmmakarna trilla i fällan att försöka göra en ren upprepning? Lyckligtvis inte, istället används den gryniga kvaliteten för att markera en helt annan del av den här historien. Parallellt med Finneys strapatser nere i den där källaren får vi nämligen också följa hans syster Gwen som har sina egna metoder för att försöka hitta brodern.

Finney och Gwen spelas av Mason Thames och Madeleine McGraw, två unga skådisar som jag hoppas vi kommer att få se mer av i fortsättningen. De har en fint samspel tillsammans i filmens upptakt, när de måste handskas med en tuff hemmiljö i form av en arbetarklassig och periodarvåldsam farsa. Det är en situation som ger historien en känsla av realism, men utan att förfalla i white trash-exploaterande à la Rob Zombie. Detsamma gäller Finneys position i skolans hackordning. (Är det förresten någon som kan svara på varför alla skräckfiktionsprotagonister också gärna ska vara mobboffer?)

Därefter injiceras historien med ett visst mått av övernaturlighet för båda syskonens räkning, men på ett så pass naturligt sätt att det aldrig faller mig in att ifrågasätta det. Kombinationen mellan detta och den grymma verkligheten, med en seriekidnappare och -mördare av smågrabbar, gör att The Black Phone landar på rätt sida om gränsen mellan det gastkramande och det rent överjävliga.

Det leder i och för sig i sin tur till att The Black Phone aldrig blir lika läskig som Sinister, men från gång till annan bjussar dagens film på andlös och nagelbitande spänning. Det jag möjligen skulle vilja kritisera är att The Black Phone aldrig lyckas leverera det affischens grymt obehagliga djävulsmask utlovar. Masken i sig är å andra sidan nästintill briljant – det tog ett tag innan jag insåg att den bestod av olika, utbytbara delar.

Jag låter kanske lite grinig, men The Black Phone är utan tvekan värd ett biobesök. Den är välgjord, välspelad och utrustad med ett stabilt manus. Det är inte osannolikt att den kommer att dyka upp på flera topp-tio-listor för 2022 när det blir så dags.

Bonus: ”The Black Phone” (20th Century Ghosts (2005), The Third Alternative no. 39 (2004))
Självklart kunde jag inte hålla mig från en läsning, men det var nog bra att jag lyckades bärga mig tills efter filmtitten. Cargills manus har nämligen lagt till både detta med vardagsrealismeni både hem och skola samt de tydligare övernaturliga inslagen. Novellen kommer snabbt till saken, själva bortförandet, och sedan nästan lika snabbt till en klassisk novell-punchline.

Den är i detta format riktigt bra, men jag hade heller inget emot filmens utökningar och tillägg. Till och med när det kommer till en betydligt mer monsterlik förövare än en fet karl som låter ungar svälta ihjäl i hans källare (apropå det där med vardagsrealism). Det jag möjligen hade önskat att manuset gjort lite tydligare (vilket Joe Hill däremot inte missar) är varför Finney är så pass oförsiktig så att han hamnar i kidnapparens klor till att börja med.

Savage Streets (1984)

alt. titel: Savage Streets – ondskabens gade, Savage Street – Straße der Gewalt

Lilla Regan McNeil har i sanning vuxit upp. En del skulle dock säkert säga att hon i egenskap av ledaren för ett hårdkokt tjejgäng (de dricker hellre peach brandy än äter glass, om vi säger så) fortfarande härbärgerar en demon inom sig. Hennes rektor ger uttryck för en lite mer ambivalent hållning: ”Brenda, you give me nothing but grief… You’re a bright girl, with a nice face and a good figure”. 80-talet var i sanning en annan era…

Fortsätt läsa ”Savage Streets (1984)”

Omtitten: Friday the 13th (1980)

Texten publicerades för första gången på bloggen i juli 2018.

***

Hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

Fortsätt läsa ”Omtitten: Friday the 13th (1980)”

Why do you insist on calling the demons?!

Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).

Fortsätt läsa ”Why do you insist on calling the demons?!”

Annabelle: Creation (2017)

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Fortsätt läsa ”Annabelle: Creation (2017)”

The Possession (2012)

Ser man på, här ställer de nordiska grabbarna upp sig på rad för att regissera demonfilmer. Svenske Mikael Håfström var ju ansvarig för katolska The Rite, nu är det dansken Ole Bornedal som istället vänt sig till den judiska tron i The Possession. Håfström lyckades halvbra med sin effort, skulle Bornedal slå honom på fingrarna? Spänningen var olidlig!

Fortsätt läsa ”The Possession (2012)”

The Rite (2011)

Poeten Charles Baudelaire och mästerskurken Keyser Soeze hävdar i kör att “the greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist”.

Men vet ni vem som inte går på den lätta? Katolska kyrkan! The Rite inleds i sin tur med ett citat från påven Johannes Paulus II om hur djävulen är ”alive and active” och att slaget mot honom aldrig kan upphöra. För er som inte kan er påvesuccession på alla fem fingrarna: gamle JP var head honcho mellan 1978 och 2005.

Fortsätt läsa ”The Rite (2011)”

The Exorcist III (1990)

alt. titel: Exorcisten III, Exorcist 3

Oavsett om Exorcist II är världens sämsta film eller inte kände uppenbarligen (manus)författaren William Peter Blatty att den inte skulle få säga sista ordet när det kom till efterspelet av händelserna från 1973 i ett flickrum i Georgetown.

Fortsätt läsa ”The Exorcist III (1990)”

The Evil Dead (1981)

Lika omöjligt som det vore att hoppa över en titt på The Exorcist i ett sådant här tema vore det att inte inkludera Sam Raimis The Evil Dead-trilogi. På sitt sätt, och inom sitt splattergebit, en lika stor klassiker som Friedkins exorcism-rulle vågar jag påstå utan att skämmas.

Fortsätt läsa ”The Evil Dead (1981)”

Exorcist II: The Heretic (1977)

alt. titel: Exorcisten II: Kättaren

Ju större organisation, desto längre handläggningstider. Det är en byråkratisk naturlag som tycks gälla även den katolska kyrkan. Fyra långa år efter händelserna i Georgetown och The Exorcist ombeds fader Philip Lamont att gräva lite djupare i den exorcism som orsakade Lankester Merrins död. Kanske inget jättelämpligt uppdrag för en präst som minuter innan uttryckt oro för sin förlorade tro och nära förestående utbrändhet?

Fortsätt läsa ”Exorcist II: The Heretic (1977)”