Fighting with My Family (2019)

Wrestling i Norwich är ingen lek. Kallad ”freak” av de snygga tjejerna? Suck it up… Soptunnelock i fejjan? Svider lite… Bowlingklot på kulorna? Funkis… Det är kanske ingen större hemlighet att vi snackar den absoluta blåbärsklassen av wrestling här. Men det hindrar ju inte att blåbären har drömmar om bigger ’n better things.

X2: Seth MacFarlane i korthet (2012 & 2014)

På förekommen anledning av att Ted 2 har premiär imorgon på de svenska biograferna.

***

A Million Ways to Die in the West (2014)

Som ett fan av Seth MacFarlanes tecknade alster Family Guy och American Dad var var jag naturligtvis nyfiken att se hur han skulle klara sig i långfilmsformatet (jag har än så länge inte hunnit ta mig an Ted).

2007 års tio bästa filmer

2007 var året för så världsomvälvande händelser som att Bulgarien och Rumänien gick med i EU och giftermålet mellan Kate Moss och Peter Doherty (how’s that working out for ’ya?). Modellen, dokusåpaskådisen och i största allmänhet skandalkändisen Anna Nicole Smith dör av en överdos och sökande efter lilla Madeleine McCann får en enorm uppmärksamhet. I övrigt tycks året mest vara fyllt av global uppvärmning, krig och självmordsattacker på diverse flygplatser och andra institutioner.

2004 års tio bästa filmer

Innan jag tar itu med året 2004 måste jag be året 2005 om ursäkt. Av någon anledning fick jag för mig att indie-filmen Mysterious Skin var från det senare året och inte det tidigare. Därmed fick en av 2005 års bubblare stryka på foten för att Mysterious Skin skulle få plats på listan när den egentligen skulle ha hamnat här. Nåvälan, gjort är gjort men rätt ska också vara rätt.

ShakespeareSöndag: Hamlet (1990)

”To die, – to sleep”

Ja, den danske prins Hamlet är verkligen ingen muntergök. När han inte är deprimerad över att pappa kungen (som händelsevis också hette Hamlet) är död är han antingen uppfylld av hat mot mamma Gertrud som allt för snabbt enligt sonens mening gift om sig med fabrodern Claudius eller av hämndbegär för pappa kungens mord som han är övertygad om att Claudius utfört.

Boxtrolls (2014)

Hellre än något annat här i världen vill Archibald Snatcher ha en vit hatt på skulten. Själv har han alltid måst hålla till godo med en simpel röd huvudbonad, men det ska bli ändring på det. En vit hatt symboliserar status, inflytande och befogenheter. Samt inträde i den hett efterlängtade ost-salongen där de fina herrarna i staden Cheesebridge inmundigar de mejeriproducerade godbitarna.

Vad finns det som kruper?

Alla som är tillräckligt gamla vet att svaret i den politiskt inkorrekta sketchen (tidens tand är inte nådig) självklart är ”Ormet”. Just reptiler och andra kritter både med och utan ryggrad är förstås det som kanske ligger närmast tillhands när man tänker på månadens filmspanartema – ”Det kryper och krälar”.

Hot Fuzz (2007)

Tre år efter kultsuccén Shaun of the Dead var det dags för Edgar Wright och Simon Peggs andra del i den så kallade Cornettotrilogin. Nu är det inte zombies som gäller, utan poliser. Men även om konstapel Nicholas Angel har kompetens nog för att platsa i vilken Lethal Weapon eller Bad Boys-rulle som helst befinner han sig istället vid London Metropolitan-polis. Fast inte så länge till eftersom både han är en nagel i ögat på både kollegor och överordnade. Hans överlägsna ambition och kunnande gör att han omplaceras till den idylliska lilla byn Sandford, ett ställe som berömmer sig med att vara i princip brottsfritt.

Attack the Block (2011)

Jag är inte helt övertygad om att Joe Cornish koppling till mer välkända namn som Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost, samt filmer som Shaun of the Dead och Hot Fuzz (dokumentärer/behind the scenes), egentligen gör honom någon större tjänst när det kommer till regidebuten Attack the Block. Att dessutom casta Nick Frost som majjadealaren Ron naglar bara dit ytterligare spikar i förväntanskistan.

Frequently Asked Questions About Time Travel (2009)

Vill du ändra nattens Oscarsresultat? Här är chansen! Jag kan annars inte påstå att jag ägnat konceptet tidsresor särskilt mycken tankemöda, bortsett från en kort period i min gröna ungdom när jag (givetvis lönlöst, fysik är verkligen inte min bag) försökte ta till mig något av den science som finns bakom science fiction. Men som historiker ska väl erkännas att jag förstås trakteras av möjligheten att resa bakåt i tiden, om inte annat för se om alla mina elaborerade teorier och spekulationer kring en viss djurpark var någorlunda nära verkligheten eller inte.

I detta skiljer jag mig alltså ganska mycket från Ray. En klassiskt manlig sci-fi-nörd (som också avskyr förkortningen sci-fi, det heter science fiction eller kort och gott SF. Basta!) vars önskeyrke är tidsresenär. Det närmaste han kommer det just nu är emellertid tyvärr bara som ledare för rymdattraktionen på den lokala nöjesparken. Ett jobb som han dessutom får sparken från eftersom han kräver att kidsen ska bete sig som fullfjädrade space cadets för att passa in i hans utförliga fantasier.