You are currently browsing the tag archive for the ‘I fokus Filmspanarna’ tag.

alt. titel: Fyra fula fiskar, En tosset diktator

”Hail, Hail, Freedonia/land of the brave and free!”

Nå, det finns kanske anledning att fråga sig hur lyckligt lottat landet Freedonia egentligen är. Tack vare att den stenrika mrs. Teasdale vägrar låna ut ytterligare 20 mille för att bättre på statskassan om det inte sker ett radikalt skifte hos landets styresmän är det nu hastigt och lustigt Rufus T. Firefly som håller i tyglarna. Mrs. Teasdale hävdar att han är nationens ”most able statesman” men det torde vara en sida hos Firefly som endast hon uppfattar. Det vi i publiken ser är nämligen en kulsprutesnackande man vars enda ambition i livet eventuellt skulle kunna vara att lägga rabarber på sin välgörerskas förmögenhet genom att få henne att gifta sig med honom.

Men Firefly har en konkurrent – den sylvanske ambassadören Trentino. Vad ingen vet är att Trentino har planer på att invadera Freedonia och därför gör sitt allra bästa för att på olika sätt försöka destabilisera landet.

Det är ingen hejd på alla sentida hyllningar som hopas över bröderna Marx Duck Soup. En krigskomedi i klass med Chaplins Diktatorn, Kubricks Dr. Strangelove eller Nichols Catch-22. Inkluderad i National Film Registry 1990. Nummer 85 på amerikanska filminstitutets lista över de 100 bästa amerikanska filmerna.

I det avseendet kan jag lugnt konstatera att jag inte ”förstod” Duck Soup. Till att börja med flög alla eventuella betydelser av titeln över huvudet på mig. Filmen inleds förvisso med fyra ankor som snattrande plaskar runt i en balja med vatten men därefter lider den allvarlig brist på såväl ankor som soppa. I just det avseendet kände jag mig dock trygg i förvissningen att Wikipedia skulle kunna ge besked. Sort of… ”Duck soup” ska tydligt vara samtida slag för ”something easy to do”. Inte heller det har dock någon supertydlig koppling till filmens handling, om det inte är tänkt att det ska säga någonting om själva produktionen.

Inte så att jag tror att det är enkelt att riva av vare sig den rappa dialogen eller den ibland både avancerade och vältajmade fysiska humorn som filmen är sprängfylld av. Däremot är frågan hur pass mycket allvarligt menad krigssatir som går att läsa in i Duck Soup. Groucho själv ska ha svarat när han tillfrågades om filmens politiska eller ideologiska ställningstagande ”What significance? We were just four Jews trying to get a laugh”.

Problemet för min del med att se något mer än ”bara” ett försök att göra en rolig film är att ingen av filmens inblandade rollfigurer egentligen har några direkta insatser att slåss för. Groucho, Chico och Harpo hittar i vanlig ordning enbart på mer eller mindre vansinniga upptåg och meningsutbyten medan stackars Zeppo inte ens får en vacker dam att förälska sig i. Den genomgående surrealistiska stämningen bäddar för att inget blir på riktigt. När Chico exempelvis arresteras som spion och riskerar avrättning hinner Groucho uppskattningsvis yttra max två ord innan hela rättegången kollapsat i total anarki. Det blir också svårt för min del att tolka denna anarki som någon slags kritik mot ett bananrepublikt styresskick eftersom Groucho själv så uppenbart inte alls tar sina plikter på allvar.

Därmed inte sagt att Duck Soup är helt omöjlig att roas av (även om jag till skillnad från kanske halva Cinematekspubliken inte tyckte att enbart en stillbild på Groucho var komiskt guld). Här finns ändå en del skämt som faktiskt är riktigt roliga, både verbala och visuella sådana. Jag blev förtjust i Harpo som lät en enorm sax gå loss på både rockskörtar och fickor när ägarna var det minsta ouppmärksamma. Grouchos olika kostymer (allt från scoutledare till sydstatsgeneral) när han ska leda sina arméer till seger adderar på ett skönt sätt till det allmänna kaoset. Vid utropet ”Help is on the way!” ser man såväl soldater som kapproddare och elefanter komma rusande till undsättning på ett sätt som påminde en hel del om Monty Python. När det gäller repliker är dock frågan om inte Duck Soup hamnar i kategorin filmer där det är roligare att läsa dem än att höra dem yttras i sitt sammanhang: ”I’m sick of messages from the front. Don’t we ever get a message from the side?”

Duck Soup var en i sanning märklig filmupplevelse och då har jag inte ens nämnt de elaborerade sång- och dansnumren… I nuläget gjorde den mig kanske inte särskilt sugen på att fortsätta bekanta mig med Marx-filmerna men jag har samtidigt en känsla av att den kan vinna på omtag. Redan nu minns jag den faktiskt som roligare än jag tyckte att den var vid själva titten. Och då har det bara hunnit gå ett par timmar – tänk hur rolig den kommer att vara när jag ser om den om tio år?!

Henke hos Fripps filmrevyer hade redan sett Duck Soup under sitt ambitiösa Decennier-tema. Slutsatsen ligger dock väldigt nära min egen.

alt. titel: Cowboy Bebop: The Movie, Cowboy Bebop: Knockin’ on Heavens Door

Ett udda gäng prisjägare i ett slitet rymdskepp som kuskar runt och tar vilka påhugg som än kommer i deras väg, låter det bekant? Med en dos cynicism som ändå aldrig ligger mer än ett tuppfjät från motvillig solidaritet och humanism inslängd i mixen?

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaMan kan väl hoppas att regissören Michael Angelo Covino har en bättre relation till medmanusförfattaren Kyle Marvin än deras namnen Mike och Kyle i The Climb. Filmen bygger på Covino och Marvins kortfilm med samma namn från 2018. Utifrån IMDb:s kortfattade beskrivning skulle jag gissa att föregångaren förvandlats till den långa och sugande cykelstigningen på en fransk, slingrande bergväg i långfilmens inledning.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaSom vanligt vet man aldrig vad man får när det drar ihop sig till Filmspanarnas årliga filmfestivaldag. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när The Farewell öppnar upp med ett telefonsamtal mellan en äldre kinesisk kvinna och en yngre dito som av allt att döma är hennes barnbarn. Snart står det dock klart att den äldre kvinnan befinner sig på ett sjukhus, vilket hon inte låtsas om inför sin sondotter, medan den yngre, kallad Billie, rör sig på vimlande New York-gator. Billies familj flyttade till USA när hon bara var sex år men hon upprätthåller av allt att döma en kärleksfull relation med sin farmor, Nai Nai, över telefon.

Läs hela inlägget här »

Filmspanarnaalt. titel: Döden på Nilen, Mord på Nilen

Den kallsinnige mördaren ombord på flodbåten Karnak hade uppenbarligen hoppats på att Nilens vatten skulle svälja paketet som fastnade i fiskarnas nät. Nu hamnar det i istället i den berömde detektiven Hércule Poirots knubbiga händer och ger honom ytterligare ett par ledtrådar för de små grå hjärncellerna att klura på.

Läs hela inlägget här »

Hur lurar man bäst av en man några hundra dollars? Hotar med ett faderskapsmål? Erbjuder avancerad vadslagning? Tillhandahåller ett hemligt men ultraeffektivt skäggelixir?

Bedragaren Penny har kommit på den ultimata lock-historien, i alla fall för män som faller för storbystade kvinnor via nätdejting. Genom att utlova ”full bouncy castle”-proportioner efter en sista, men kostsam, bröstoperation är det förvånansvärt många som hostar upp. Penny har dock siktet inställt på större byten: i en liten stad på franska rivieran sägs det krylla av män, lika välbärgade som korkade. Rena rama buffébordet för någon av Pennys kaliber.

Läs hela inlägget här »

Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att erkänna det: jag har stora problem med Anna Odells X & Y. (Och det beror faktiskt inte på att jag, varje gång titeln dyker upp, blir påmind om den där MAD-serien som i original hette Spy vs. Spy.) Antingen kan jag helt enkelt tolka den problematiska känslan som ett utslag av att jag faktiskt sett en (i mina ögon) dålig film. Eller också handlar det om att innehållet stör mig och att den därmed redan per automatik bevisat sitt existensvärde.

Läs hela inlägget här »

”I went to the woods because I wished to live deliberately.”

Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.

Läs hela inlägget här »

Ingen hejd på tema-avbrotten. Nu är det en gemensam filmspanarfilm som pockar på…

***

Berättelsen om en alkad storstjärna, farligt nära gränsen till föredetting, som hugger tag i en ung och begåvad nykomling som vore hon en livboj i ett hav av varjehanda droger förlorar tydligen aldrig sin lockelse. A Star is Born filmatiserades första gången 1937 med Fredric March och Janet Gaynor, sedan 1954 med James Mason och Judy Garland samt 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand. Och nu, 2018, med Bradley Cooper och Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Lev Grossman, The Magician King
Dean R. Koontz
, The Funhouse

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg