You are currently browsing the tag archive for the ‘I fokus Filmspanarna’ tag.
Ytterligare ett kortare avbrott i demontemat men det är det sista, scout’s honour!
***
Witin cells, interlinked. Within cells, interlinked. Within cells, interlinked.
Detta är den bön eller snarare försäkran som replikanten K6-3.7 måste avlämna till sina mänskliga herrar vid LAPD efter varje avslutat uppdrag. Mantrat ska på något sätt visa att K fortfarande är trygg i sin replikanthet, inte börjar få dumma idéer.
För trettio år efter 2019 är det nya, härliga replikanttider. Om man är människa, vill säga. De moderna replikanterna är lydiga slavar och inte alls lika lagda åt revolution som de gamla Nexusmodellerna. Vilka dock fortfarande smyger omkring och hotar världsordningen, varför det också fortfarande finns ett behov av Blade Runners.
Efter ett till synes rutinartat, om än våldsamt, uppdrag hittar K en märklig låda med ett märkligt skelett. De vitnande benen bär på information som inte borde gå att kombinera – ett replikantserienummer och tecken på kejsarsnitt. Är skelettet ett bevis för att replikanter en gång haft förmåga till reproduktion? Var är i så fall barnet? Och vad innebär dess blotta existens för de noggrant upprättade murarna mellan äkta och artificiellt? Mellan original och kopia? Mellan mänskligt och omänskligt?
Uppföljaren till Ridley Scotts klassiker från 1982 vet som synes vad som är bra för den och dyker huvudstupa ned i samma frågor som gamle Philip K. Dick lyfte i boken Do Androids… I Blade Runner 2049 har man utökat den artificiella paletten med hologram som kan gå above and beyond de lockande reklambudskap som hemsöker de regniga stadsgatorna.
K är inte mer replikant än att han vill ha lite sällskap och har skaffat sig en partner som är ännu mer efemär, ännu mer oäkta än han själv. En perfekt hologramkvinna vid namn Joi som ständigt försäkrar honom hur speciell han är och hur lycklig han gör henne. Samt har en cigarettändare i pekfingret. What more could a replikant want?!
K är inte riktigt lika verbalt tillmötesgående mot sin kvinnliga (och, sannolikt ännu viktigare, mänskliga) chef men deras relation liknar den mellan K och hans hologram i jämlikhet. Hon har en lydig slav som inte tjafsar, som inte kommer med krav, som tittar på när hon dricker och som står ett par trygga pinnhål under henne på den sociala och mänskliga stegen.
Kontrasteringen och samspelet mellan äkta och oäkta förekommer dessutom filmmässigt mellan original och uppföljare. 2019 började Rick Deckard ifrågasätta sin mänsklighet medan K anno 2049 ifrågasätter sin replikanthet.
Två identitetskrisande män alltså. Harrison Fords Deckard påminner en hel del om noirfilmernas privatsnokare, en mindre talför och förförisk Philip Marlowe. Ryan Goslings K tycker jag har större likheter med Clintans klassiske namnlöse antihjälte i sin långrock. Bara lite ledsen snarare än sammanbitet stentuff.
Jag funderar mycket på om namnet ”Joe” (som Joi förärar honom, en replikant så speciell som K måste ju ha ett namn) ska uppfattas som en uttrycklig referens till En handfull dollar eller bara tolkas på samma sätt som det görs i den filmen – ett namn som är så generiskt att det knappt kan räknas som ett egennamn.
Vad som utgör mänsklighet (celler, känslor, minnen, en fungerande livmoder?) är den berggrund som Blade Runner 2049 hela tiden utgår från, men den gör också utflykter till diverse andra klippor. Religiösa villfarelser, frälsartankar, övertydliga Jesus-vibbar, murar som avskiljare och trygghetsupprätthållare, frihetslängtan och individ kontra kollektiv.
Med en regissör som Denis Villeneuve var förväntningarna på Blade Runner 2049 skyhöga och åtminstone visuellt har kanadensaren levererat med råge. Solgult ljus hos både Det Onda Företaget och ett fobidden zone-artat Las Vegas speglas mot såväl sterilt modernistisk och snöig forskning som grå och lerig agrikultur. Episkt vida, domedagsbasunerande, vyer över en kraftverksdamm mot ett regnigt storstadsgytter i koncentriska cirklar.
Tyvärr tycker jag inte att Villeneuves bilder matchar hans narrativ. Blade Runner 2049 var en film vars långsamma berättande inte tjänade på att man ”vet vad som händer”, det blir något segdraget på sina ställen. Det är tråkigt nog också en film som inte direkt excellerar i nyanserade kvinnoroller: den oskyldigt lydiga kärleksslaven Joi som är redo att dö för sin Joe, den livsfarliga Luv, de äldre och slitna kvinnorna med makt (men som ändå suktar efter sina replikantunderställda), horan och så slutligen jungfrumadonnan i sin glasgrotta. Välformade, ungdomliga och mer eller mindre avklädda kvinnokroppar är mer regel än undantag i flera sammanhang.
Blade Runner 2049 var en film som var rolig att fundera på och prata om men som jag är helt ointresserad av att se en gång till. Och där skiljer den sig från Ridley Scotts original.
Det kändes som om filmspanarna var rätt positiva överlag den här gången:
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Filmitch
Movies-Noir
Flmr
Däremot skiljer sig åsikterna om originalet mer åt:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Flmr
Annonser
Spionen över alla spioner, James Bond, må ha uppdaterat både sina fordon, drinkvanor och kvinnliga partners (det senare kan förstås diskuteras…) men uppenbarligen finns det fortfarande ett stort sug efter en mer traditionell spion. En slipad kvinnokarl och en västvärldens hjälte. En manly man som slåss mot såväl kriminella organisationer som kommunister med samma nonchalanta småleende på läpparna och ständigt en dräpande oneliner eller två i bakfickan.
Man kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.
Det känns helt följdriktigt att en man som Luc Besson älskar serier som Adèle (skelskiftesfantasy) eller Valérian et Laureline (sci-fi). Däremot kanske han borde se till att hålla tassarna borta från dem i filmsammanhang? Alternativt ägna lite tid att anamma koncept som ”Kill your darlings” och ”Show, don’t tell”.
Nu ska erkännas att jag inte sett en enda Luc Besson-film sedan The Fifth Element (herregud, vad jag saknar den filmen just nu!) men inte har väl karln alltid varit så här pigg på att medelst pålkran hamra in budskap hos sin publik? Det skulle gå allt för bra (eller dåligt, beror på hur man ser det) att göra ett ölhävarspel av Bessons senaste rymdäventyr varje gång orden ”ekonomi” används i motsättning till ”harmoni”. Kallsinniga militärer i överdimensionerade uniformer och plåtdekorationer mot solblekta hippie-Na’avis.
Och nog skulle jag väl kunnat stå ut med hamrandet om det fanns annat att distrahera sig med. Tyvärr har inte Valerian and the City of a Thousand Planets så mycket att komma med i det avseendet heller. Inledningsvis synes historien intrikat, på gränsen till obegriplig. Något som måste ha stressat Besson så till den milda grad att han fortsättningsvis lagt in tillräckligt med övertydliga förklaringar och berättande dialoger att inte ens Léon Montana skulle sväva i något som helst tvivel om vad som pågår. Expositionen dansar can-can med Rihanna över hela händelseutvecklingen medan de sjunger ”Unecessary times are here again”.
Nähä, men har vi kanske några roliga namn på rollistan i alla fall? Nope, non, nein och njet. Jag tycker i och för sig att det är roligt att Besson valt att göra sina rymdagenter av det yngre slaget istället för att än en gång slänga in fossiler (hur stabila de nu än må vara) av typen Tom Cruise (som förvisso också var upptagen med att slåss med mumier den här sommaren) eller (milda makter…) Christopher Lambert.
Men för att en sådan här simplistisk historia ska kunna lyfta behövs det avsevärt mer skådespelarkrut än Dane DeHaan har i sin puffra. Sätt honom i en film tillsammans med Bryce Dallas Howard och den skulle bli omöjlig att uppfatta med vanliga till buds stående sinnesorgan.
Tidigare fotomodellen Cara Delevingne är klart bättre när hon får arbeta på egen hand, så pass att jag blir lite nyfiken på vad hon ska hitta på efter Valerian… Tyvärr kan jag inte höra hennes rollnamn utan att mina tankar omedelbart går till countrysångerskan Lurleen Lumpkin från The Simpsons (”This is a song I wrote while I was mopping up your dried blood and teeth”) men just det är ju varken Delevingne eller Bessons fel. Rätt ska vara rätt.
Vad som däremot inte är rätt är samspelet mellan DeHaan och Delvigne eller möjligen mellan Valerian och Laureline. Kanske sätts tonen redan i deras första scen tillsammans? Han ska liksom lekfullt brotta ned henne à la James Bond men det finns hela tiden ett passivt motstånd mellan dem bägge. Det ser faktiskt precis ut som när man försöker pressa ihop två negativa magnetändar, mjukt och glidande men icke desto mindre obevekligt. Deras gnabbande låter aldrig naturligt eftersom de inte har någon gnista mellan varandra utan helt enkelt läser vad som står på manussidorna.
Manuset jobbar också emot dem eftersom handlingen dikterar att de stora delar av tiden måste leta efter varandra på de mest omständliga sätt. Rätt ojämlika sådana också. I sökandet efter Valerian krävs att hon blir manetproktolog. I sökande efter Laureline krävs att han sitter igenom en strippshow med Rihanna. Ok, kanske inte så ojämlika i alla fall…
Det är omöjligt att se Valerian… och inte göra jämförelsen med tidigare nämnda The Fifth Element. Det Besson vunnit på att göra ett omtag efter tjugo åt är tekniken. Tyvärr har han förlorat i de flesta andra avseenden. Over the top balls out galenskaper mot sammanbitet allvarliga budskap. Bruce Willis mot Dane… (jag är ledsen, jag kan inte ens slutföra den jämförelsen). Gary Oldman mot Clive… (sorry, samma problem igen). De enda som känns någorlunda jämbördiga är faktiskt Milla Jovovich och Cara Delevingne.
Valerian… har inte öppnat särskilt starkt på biograferna och jag har inga problem att förstå det. Tyvärr tycks Besson själv ha gått in med rätt mycket kosing och detta är inte filmen man borde försätta sig i personlig konkurs för.
Vem vet, kan de andra filmspanarna ha hittat mer förlåtande drag hos Valerian…?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir
Nick Morton hävdar med emfas att han och kompisen Vail inte är simpla gravplundrare i Irakkrigets svallvågor utan ägnar sig åt den betydligt mer hedervärda sysslan att ”liberate antiquities”. Det svårt att undgå känslan av att han i detta förvandlas till ett språkrör för bolaget Universal självt.
För när nu både Marvel och DC skapar filmserier som ger säkert klirr i kassan är det klart att Universal vill ha en bit av den kakan. Här finns det förvisso inga serietidningar i botten men väl en räcka väletablerade monster. Häpp, Dark Universe!
alt. titel: Guardians of the Galaxy 2
Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?
Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då. Läs hela inlägget här »
Omedelbart får vi veta att huvudpersonen i Ghost in the Shell, Mira Killian, är det bästa av två världar: en mänsklig hjärna i en cybernetisk robotkropp. Redan här börjar jag fundera – är hjärnan verkligen mänsklighetens starkaste attribut? Eller handlar det snarare om att hjärnan är en del av den mänskliga organismen som inte kan återskapas på artificiell väg? Att det är denna ogripbarhet och svårighet att kartlägga in i minsta detalj som gör det så lockande att i detta organ inte bara lägga förmåga till rationalitet eller känslor, utan den efemära närvaro som kallas ”själ”?
Vid en första anblick kanske det inte verkar finnas särskilt många beröringspunkter mellan en romantisk konstnärspoet från 1700-talet och hjärtinfarktsdrabbad snickare i Newcastle anno 2016. Bortsett då från att de bägge delar efternamnet Blake. Men häng med en bit till och se om det inte är så att det finns mer under ytan än man kan ana.
Det torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!”
Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!
***
Arkimedes ska ha sagt: ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen. Men Arkimedes jobbade med hävstänger och för Rikard Boberg är det istället klot som gäller när han försöker rubba världens mittpunkt. Eller nästan i alla fall – om bouleplaneterna inte kan komma tillräckligt nära solen (lillen, alltså – häng med i bouleanalogierna vettja!) kan man ju alltid flytta på solen.
That’s what HE said!