You are currently browsing the category archive for the ‘Sport’ category.

alt. titel: Rött kort, Cold Sweat, Permission

Efter många år av hårt arbete ska Irans kvinnliga futsal-lag äntligen få spela cup-final och ingen är lyckligare för det än lagkaptenen Afrooz. Men när hon visar upp sitt pass på flygplatsen får hon beskedet att hon inte kan åka. Hennes make, Yaser, har anmält att han inte tillåter sin hustru att lämna landet och inget Afrooz säger kan ändra på den saken.

Även om beskedet kommer som en blixt från klar himmel för den unga kvinnan kan hon knappast hävda att förhållandet mellan henne och maken ligger på någon fantastisk nivå. Faktiskt inte ens acceptabel. Hon har flyttat till en egen lägenhet som hon delar med partnern (gissar jag) Masi men det är Yaser som betalar hennes hyra. Han är i sin tur en populär programledare på TV men har hotat sin hustru vid flera tillfällen efter flytten.

Nu följer en desperat kamp där Afrooz med alla till buds stående medel försöker få Yaser att ändra sitt beslut, helst innan cup-finalen är till ända.

Filmskaparen Soheil Beiraghi tycks i mina ögon haft mer patos och budskap i kappsäcken än filmiska hantverksskills när hon gjorde Araghe Sard. Alternativt har en högst medveten stil, vilken jag bara uppfattar som valhänt. Fotot har en DV-kamera-look och närmar sig ibland det dokumentära. Många scener pågår alldeles för länge när det egentligen inte händer något ytterligare. Det är också väl många åkningar som tycks bygga på en fast kamera monterad antingen på en motorhuv eller i baksätet på en bil. Alltså ett ganska statiskt och föga upphetsande perspektiv. Även skådespelarprestationerna lämnar från gång till annan en del övrigt att önska.

Därmed inte sagt att jag inte blir engagerad i historien eller känner för Afrooz fullkomligt bisarra situation. Jag förutsätter helt fräckt att Beiraghi inte hittat på en lag som gör det möjligt för en iransk äkta make att förbjuda sin hustru att resa utanför landets gränser utan att behöva ange någon som helst förklaring. Inte heller att det saknas grund till skilsmässa för paret om mannen säger ”nej”, trots att till och med domaren i målet försöker övertala honom att ge med sig.

Afrooz är en obekväm huvudperson – jag känner absolut sympati för hennes situation samtidigt som hon ibland beter sig anmärkningsvärt korkat och överilat. Då var det betydligt mer underhållande att bekanta sig med Afrooz diminutiva men bitskt intensiva advokatväninna Pantea. Tänk Edna Mode i slöja så kanske ni fattar grejen.

Afrooz får också lida för att hon är en modern kvinna i ett Iran där tränaren går klädd i ett sådant där klädesplagg som mesta av allt liknar ett svart tält. Vår huvudperson får bannor för sin aktivitet på sociala medier och skäll för att hon lägger ut filmer från tjejernas omklädningsrum. Det behöver väl knappast sägas att hennes youtubade önskemål om upprättelse och rättvisa, dessutom inspelat när hon inte var spiknykter, knappast uppskattas av exempelvis Irans futsalförbund. Vilka påstår sig göra allt de kunnat för att övertyga Yser om att Afrooz borde få resa. Men när han säger nej finns det inget de kan göra… Kanske det ändå vore enklast om hon bara var lite mer tillmötesgående mot sin man. Betedde sig som en god hustru ska göra. Och en god hustru tänker inte främst på sin egen idrottskarriär.

Det är alltid intressant att se filmer från länder som jag inte är särskilt bekant med. I fallet Araghe Sard var det bara synd att själva framförandet blev lite klumpigt.

Barton FinkVad gör ett par skarpa författare när de snärjt in sig allt för mycket i det manus de för närvarande arbetar med och inte kommer vidare? Jamen, tar en paus och istället börja skriva om en författare som står och stampar på samma fläck med sitt manus förstås! Eller ja, det var i alla fall så Joel och Ethan Coen löste ”skrivkrampen” de fick av Miller’s Crossing, med alla dess intrikata vridningar och vändningar.

Läs hela inlägget här »

Kombon musikal och sport känns kanske knepig till att börja med, men hey, det funkade ju alldeles utmärkt för Take Me Out to the Ball Game. Och när ”sporten” är sång, finns förstås en uppsjö möjligheter för både ljuva röster och avancerad koreografi.

Läs hela inlägget här »

Wrestling i Norwich är ingen lek. Kallad ”freak” av de snygga tjejerna? Suck it up… Soptunnelock i fejjan? Svider lite… Bowlingklot på kulorna? Funkis… Det är kanske ingen större hemlighet att vi snackar den absoluta blåbärsklassen av wrestling här. Men det hindrar ju inte att blåbären har drömmar om bigger ’n better things.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Stubby

Efter vad som inte kunde uppfattas som något annat än en utmaning från bloggkollegan Fiffi att sätta en tå utanför bekvämlighetszonen var det bara att dra igång Fimpen på SVT Play. 88 minuter prima svenskt 70-tal, signerat Bo Widerberg.

Läs hela inlägget här »

Lika bra att kasta sig över ännu en film om två fajtande bröder. Som fredag följer på onsdag följer WarriorThe Fighter. Men Warrior låter med en gång ana något tyngre och grymmare genom gråtintande miljöer, uppgörelser med misshandlande fäder och en titel formulerad i närmast anfallande feta bokstäver, vitt mot svart. Efter bara ett par minuter framstår plötsligt David O. Russells film som en Bullerby-idyll, trots crackberoende och white trash.

Läs hela inlägget här »

Micky Wards liv är ett upprört hav av ständiga å-ena-sidan-å-andra-sidan-stormar. Å ena sidan har han det orubbliga stödet från sin familj. Å andra sidan håller (åtminstone delar av den) på att kväva honom. Å ena sidan har han en hyfsat framfångsrik boxningskarriär, å andra sidan kommer han aldrig ur skuggan som kastas av brodern Dicky Eklund vilken en gång knockat Sugar Ray Leonard och sedan dess varit ”The Pride of Lowell”. Å ena sidan är han skyldig Dicky sin hyfsat framgångsrika bokningskarriär, å andra sidan är Dicky numera crackberoende och långt ifrån den pålitlige tränare och matchstrateg som Micky skulle behöva.

Läs hela inlägget här »

OS i Calgary 1988 måste ha haft en alldeles särskild dragningskraft för idrottsmän som var lite…aparta inom sina respektive grenar. Det var första gången någonsin som Jamaica skickade ett bob-lag och första gången på väldigt länge som Storbritannien skickade en backhoppare.

Läs hela inlägget här »

Eftersom succéboken En man som heter Ove såldes in med fraser som ”för dig som älskade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann!” förpassade jag snabbt Fredrik Backman till islådan. Filmatiseringen av samma succébok gjorde inte mycket för att ändra på den inställningen till Backman som författare.

Läs hela inlägget här »

Under 60-, 70- och första halvan av 80-talet var Bronx ingen särskilt trevlig plats att befinna sig på. De som kunde, flydde de nordliga New York-kvarteren och snart gapade byggnader och affärslokaler tomma. Fastighetsägare drog slutsatsen att det var billigare att elda upp sina investeringar för försäkringspengar, andra hus brann säkert också av andra orsaker.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg