Savage Streets (1984)

alt. titel: Savage Streets – ondskabens gade, Savage Street – Straße der Gewalt

Lilla Regan McNeil har i sanning vuxit upp. En del skulle dock säkert säga att hon i egenskap av ledaren för ett hårdkokt tjejgäng (de dricker hellre peach brandy än äter glass, om vi säger så) fortfarande härbärgerar en demon inom sig. Hennes rektor ger uttryck för en lite mer ambivalent hållning: ”Brenda, you give me nothing but grief… You’re a bright girl, with a nice face and a good figure”. 80-talet var i sanning en annan era…

Brendas gäng gör dock misstaget att komma på kant med killgänget Scars. Detta kanske kan låta som oskyldigt tjafs à la Grease men Jake, ledaren för Scars, är av tuffare virke än Danny Zuko. Så när Scars besöker den närliggande skolan för att pressa en av sina knarkkunder på pengar får de span på Brendas döva syster Heather. De tänker att en sådan tjej per automatik också måste vara efterbliven och därför aldrig i livet kommer att kunna skvallra på dem om de…tar för sig lite. The perfect crime!

Inledningsvis måste Brenda i maktlöst raseri åse sin illa tilltygade och medvetslösa syster i sjukhussängen (på det lämpligt namngivna ”Doctor’s Hospital”) eftersom ingen såg Scars ge sig på Heather. Men till slut hinner killarnas illdåd ikapp dem och Brenda planerar en gruvlig hämnd.

En tonårig rape-and-revenge, alltså. Lite korsad med influenser från The Last House on the Left även om Savage Streets bara kan drömma om att uppnå samma inverkan på sina tittare. För detta är ärligt talat ganska uselt. Fördelen torde vara att filmen är usel på ett sätt som gör den hyfsat underhållande att titta på eftersom den är en enda lång räcka av halvtaffligt skådespeleri, galningsskratt, stilettviftande, omotiverade tuttar (regissören Danny Steinmanns debut var p-rullen High Rise), styltig dialog (”You like Hide the Salami, dontcha Brenda? All you fuckin’ cunts like Hide the Salami!”, 25-plussare som ska låtsas gå i high school (det enda som skiljer dem från lärarna är kläderna) och folk som i flera minuter står som rådjur i strålkastarljuset och skriker ”Jaaaaaaake, nooooooo!!!” innan de blir överkörda.

Det Savage Streets alltså inte fixar är att få oss att tro på att deras ungdomsbrottslingar är lika kallsinniga som deras handlingar låter göra gällande. Jag gissar att den faller i samma fälla som Ragnar Frisks klassiker Raggargänget från 1962. Det vill säga försöka avbilda en kultur som filmskaparna inte kan ett skit om förutom vad de eventuellt läst om i tidningarna eller sett på bio. Det får till följd att publiken heller inte får någon direkt koppling mellan vad som pågår under skolvardagen och vad som sedan händer på de vilda gatorna. Eller snarare så att skolvardagen känns alldeles för skruvad, en ren nidbild av hur en sekulariserad och desillusionerad Ungdom beter sig mot sina lärare (känns det igen, kanske?). Varje lektion är hela tiden millisekunder från totalt kaos med elever som käftar emot lärarna, klottrar snoppar på alla tillgängliga ytor samt är mest intresserade av att bråka sinsemellan eller dansa till John Farnham (hans Justice For One förekommer på soundtracket, men tycks ha fått ett ytterst begränsat släpp när det begav sig).

Savage Street fixar tyvärr inte heller att bygga någon slags spänning inför det oundvikliga slutet trots (eller möjligen tack vare) att filmen omgående strösslar generöst med ledtrådar runt omkring sig. För när Brenda och hennes gäng redan under filmens först minutrar får stå och drägla över armborst och björnsaxar i skyltfönstret hos ”Supply Sergeant” förväntar jag mig något saftigare än att en av förövarna ska få sitt straff genom att helt enkelt snubbla och ramla in bland sagda björnsaxar.

Mer underhållande än bra, alltså. För oss som gillar genre-film finns i och för sig också godbitar i form av redan nämnda Linda Blair, Linnea Quigly som Heather och John Vernon som rektor Underwood. Savage Streets är en film som helst ska ses i goda vänners lag tillsammans med något starkt i glasen – under sådana omständigheter kan den nog bli rolig på riktigt.

Annons