X: Den sista platsen (2017)

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

För det är lite så X startar upp. Tommy T är journalisten som en gång stod högst i hackordningen (i alla fall vad grävande kriminaljournalister anbelangande), blev inbjuden till TV-morgonsofforna och kunde hinka Bollinger på Operakällaren med ett större eller mindre hov omkring sig. Nu har hans karriär varit i dalande under ett par år och det senaste påhugget får han bara för att det gäller det gamla gardet kriminella (som han har bättre tumme med än tidningens nya stjärnskott Mehdi).

Det gamla gardet är nämligen på utdöende – en sannskyldig självmordsvåg har dragit fram som en slåttermaskin genom Stockholms undre värld och alla är förstås intresserade av att veta varför. I sina efterforskningar stöter Tommy på fler och fler hänvisningar till en mystisk gestalt som kallar sig X.

I miljonprogramsbygget Gårdsstugan står samtidigt Tommys systerson Linus i snålblåsten på sin balkong och vill att livet ska vara något mer än en rullstolsburen pappa och bingomissbrukande mamma. Han vill lira med de stora grabbarna, vara Någon som betyder Något, en person som skulle kunna vara tillsammans med Mila Kunis istället för att bara ha en affisch av henne på väggen. (Han är med andra ord en huvudperson i en Martin Scorsese-film.)

Tack vare att Linus i unga år börjat kursa sin egen adhd-medicin har han kommit i kontakt med Alex och det är Alex som nu ger honom möjlighet att sticka in en tå i dörrspringan som lovar att leda till att det där som Linus inte har. Kan det vara så att mannen som förser Alex med snorbilligt, snorrent heroin är densamme som Tommys ”X”?

I denna kriminalknarkhistoria väver så Ajvide Lindqvist successivt in trådarna från Himmelstrand och Rörelsen på ett sätt som är avsevärt mer fingerfärdigt än jag ärligt talat vare sig vågat hoppas på eller trodde vara möjligt.

Återigen framstår Fältet, Den andra platsen, som en fristad för de skadade och brustna. Än tydligare än i Rörelsen blir kopplingen mellan kroppslig skadegörelse och möjligheten att nå platsen i något slags nirvanatillstånd. Och återigen hymlas det knappast med liknelserna till platsen som en drog, vars (miss)bruk alltid bär med sig fara. X har ju för fasiken tagit steget rakt in i en ”riktig” värld av droger, full med klunkare, snörvlare, limsniffare och Bailyspimplare.

Gestalten X är en fantasieggande skapelse, där det i många sammanhang återkommande krysset (Gårdsstugans huskroppar är exempelvis byggda i ett gigantiskt X) signalerar både en okänd entitet och det man gör när man ska försöka utplåna något (alltså kryssa över). Han kopplas samman till det som eventuellt väcktes till liv vid utgrävningen av Brunkebergstunneln på ett sätt som jag finner spännande med aldrig blir riktigt klar över. Jag tycker mig känna stråk av Lovecraft i den undflyende ”Sigge” men det är kanske bara i mitt huvud som det namnet skulle kunna vara en förkortning av, säg, Shub-Niggurat?

Samtidigt blir det tydligt att drivkraften i min läsning av trilogin har varit den här genomgående historien och att jag nu tycker mig ha fått lite fler pusselbitar som (kanske) visar ”hur det hänger ihop”. I det blir X förstås också den bästa delen.

Trots det finns fortfarande bitar även här som jag inte kommer överens med. Vissa beståndsdelar, som ryktet om Tommys frånfälle, tycks användas för effekt för att sedan glömmas bort. Beskrivningarna av personligheter och relationer som Ajvide Lindqvist absolut gör mycket bra blir i det här sammanhanget tyvärr snarare distraktioner i min läsning. När det börjar dra ihop sig blir jag närmast frustrerad över att exempelvis behöva lägga tid på Tommys försök att leva tillsammans med ex-horan Anita, oavsett hur välskrivna de scenerna är. Hjärtat och känslan i Linus relation till sin pappa gick däremot rätt in i själen. Förutom den, tar jag också med mig scenen mellan Geten och Enhörningen som är den enskilt bästa i hela serien.

Tyvärr visar sig trilogins avslutning också innebära vissa problem för en läsning som hängt upp sig (allt för mycket?) på den övergripande historien. För ärligt talat, blir det hela inte lite väl snöpligt? En oerhört elaborerade konspiration, vars slutmål lika gärna hade kunnat uppnås genom att sätta en kula i offret eller offrens panna med en gång? Jag tvekar att använda ett så drastiskt uttryck som ”marmortrappa till dasset”, men kanske i alla fall en marmortrappa som slutar i en MTV-cribs-hall när jag hellre hade velat ha något i stil med Allerdale Hall.

Nå, Ajvide Lindqvist har bjudit sina läsare på one hell of a ride fram tills dess och jag är övertygad om att det finns betydligt fler läsare som kan uppskatta den mer än jag gjorde. Om inte annat krävs det ett visst mot att starta upp ett sådant här projekt med en roman som Himmelstrand. Jag är glad att jag höll ut till X men i nuläget känns exempelvis en omläsning inte särskilt aktuell. Då plockar jag nog till exempel hellre upp den kärnfulla Tjärven.

Annonser

Himmelstrand (2014)

I många av sina tidigare skriverier har John Ajvide Lindqvist satt en ära i att placera den obekanta skräcken i bekanta miljöer (vampyrer i Blackeberg, zombies i skärgården) men Himmelstrand går i mer eller mindre diametralt motsatt riktning.