alt. titel: Paprika. Detective de los sueños
Direkt från Satoshi Kons debut Perfect Blue till hans sista långfilm, Paprika (regissören dog i pancreas-cancer 2010). Fascinationen för upplösningen mellan dröm och verklighet kvarstår, men nu är den upplösningen ett frivilligt steg.
Fortsätt läsa ”Paprika (2006)”
Den lilla polispatrullen har i sanning inget lätt nattpass. Sedvanlige chauffören Seyfi mår inte alls bra och lyckas köra dem vilse på utryckningen till Inceagac. En stad som omges av illavarslande rykten, men mer exakt än så vill Seyfi (vilken verkar vara den ende som känner till dem) inte vara. Och efter att Seyfi tycker sig ha kört på en människa kör han den lilla polisbussen rakt ned i ett vattendrag.
Fortsätt läsa ”Baskin (2015)”
Nyårslöfte inför 2022:
få semestern till Alperna, Egypten och Mauritius bekostad av Film i Väst, SVT och Nordisk Film.
Vasa, ni tycker att det är ett nyårslöfte som låter lite långsökt och svåruppnåeligt? Tja, jag tänker att om Peter Dalle lyckats en gång (egentligen två, då Lyrro tog sig till Aruba) borde det väl inte vara helt omöjligt att göra om konststycket…
Fortsätt läsa ”Tills solen går upp (2021)”
alt. titel: Stephen King’s The Night Flier
Journalisten Richard Dees är en cynisk jävel. Å andra sidan torde det vara nära nog ett anställningskrav när man jobbar på en tabloidblaska som Inside View. Grällt färgglada omslag lockar läsare med rubriker som ”’Possessed’ girl turns parents into killers” eller ”’I put Satan’s child in the freezer’ cries killer mom”.
Fortsätt läsa ”The Night Flier (1997)”
I och med Climax har Gaspar Noé stulit ytterligare 90 minuter av mitt liv. Jag var beredd att ge Enter the Void fripass trots att den var betydligt längre, men Climax prövar mitt tålamod i allt för hög utsträckning. Efter att en tredjedel har passerat börjar jag tycka att det hela blir lite repetitivt och då inte på ett hypnotiskt och bra sätt utan på ett trist och dåligt sätt. Den sista tredjedelen sitter jag igenom på ren princip – ingen ska kunna påstå att jag avfärdar Noé utan att veta vad jag pratar om.
Fortsätt läsa ”Climax (2018)”
Vilken tur! Jag mindes helt rätt och kunde alltså minuter efter jag lagt ifrån mig William Hjortsbergs djävulsnoir trycka in Alan Parkers filmatisering i spelaren. Och med en kompetent regissör som Parker bakom spakarna hade jag inte behövt oroa mig – Angel Heart levererar lika bra som Falling Angel.
alt. titel: Motorsågsmassakern, Motorsavsmassakren, Motorsagmassakren, The Texas Chainsaw Massacre
Någonstans finns ett alternativt filmuniversum där kompisgänget i folkabussen aldrig plockar upp en skum liftare med eldsmärke i ansiktet och rakkniv i stövelskaftet. Där Pam, Kirk, Jerry, Sally och Sallys bror Franklin kommer till en bensinmack som faktiskt har bensin så de kan tanka folkabussen och get the hell outta’ Muerto County.
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
alt. titel: Zir-e Saye, Under skyggen
Kvinnor fick lite av en raw deal i det post-revolutionära Iran, skulle man väl kunna säga. Särskilt för kvinnor som Shideh. Innan revolutionen var hon en politiskt aktiv läkarstudent – nu är hon hänvisad till slöjan och hemmet. Läkarplanerna måste läggas på hyllan eftersom hon förvägras att fortsätta med studierna med hänvisning till hennes politiska ställningstagande. De gamla kursböckerna kan lika gärna åka på soptippen. Jane Fonda-videon med de ögonblödande grälla jympingdräkterna måste hållas inom strikt lås och bom.
Det blåser kring dagens svenska skola och pedagogik. Full Metal Jacket och USA:s marinkår visar istället upp två eminent effektiva inlärningsmetoder: en ”drill sargeant” som oupphörligt och vrålandes kastar förolämpningar mot sina elever och kompanistryk för eventuella misstag.
Rörliga bilder och tryckta ord 