You are currently browsing the tag archive for the ‘Mardröm’ tag.

Barton FinkVad gör ett par skarpa författare när de snärjt in sig allt för mycket i det manus de för närvarande arbetar med och inte kommer vidare? Jamen, tar en paus och istället börja skriva om en författare som står och stampar på samma fläck med sitt manus förstås! Eller ja, det var i alla fall så Joel och Ethan Coen löste ”skrivkrampen” de fick av Miller’s Crossing, med alla dess intrikata vridningar och vändningar.

I det läget skulle man kunna tänka sig att det känns lockande att skriva en enkel historia, något rakt upp och ned. En film om brottare, stora män i tights, blod, svett och canvas. Någon som under filmens gång måste ta hand om en donna eller en föräldralös unge. Eller varför inte både och? Eller också går man i totalt motsatt riktning och skriver ihop något som är så fyllt av symbolik och antydningar att det mest av allt liknar en dröm eller en hallucination. Coen-bröderna valde föga förvånande detta andra alternativ, men har låtit sin film handla om en man som skriver enligt det första.

Barton Fink är en hyllad dramatiker i New York i början av 40-talet som övertalas att pröva lyckan som manusförfattare i Hollywood. Hans drömmar om att skapa en teater ”of and about and for the common man” skulle kunna finansieras av prasslande filmsedlar. Att film i sig självt skulle kunna vara just denna ”nya” form av historieberättande som han är ute efter att skapa tycks däremot inte föresväva den idealistiske (och, ärligt talat, ganska inbilske) författaren.

På andra sidan kontinenten installerar sig Barton på hotell Earle där gäster är välkomna att stanna ”a day or a lifetime” och får sitt uppdrag från larger-than-life-filmmogulen Jack Lipnick – han ska skriva en brottarfilm. Men Barton har inte den blekaste aning om hur eller var han ska börja och hamnar därför en mardrömslik tillvaro där han antingen sitter och våndas framför sin reseskrivmaskin eller yrar runt och försöker få hjälp med sitt skrivande.

Jämsides med Miller’s Crossing var Barton Fink också en Coen-film som jag bara sett enda gång, även den tack vare Filmstudion i Umeå. Här hade jag lite tydligare minnen av verket, tyvärr inte särskilt positiva. Hösten 1992 framstod Barton Fink som fullkomligt obegriplig och det är en typ av film som jag inte blivit särskilt mycket bättre på att uppskatta med åren. Men återigen fick jag mig en spark i baken tack vare Henke och Carls snack i Shiny-podden och insåg att till och med Barton Fink förtjänar en andra chans.

Och visst slinker den märkliga filmen ned betydligt lättare andra gången gillt. När jag är beredd på att det egentligen inte finns någon direkt linjär historia och istället koncentrerar mig på att plocka upp alla de där antydningarna och symbolerna. Däremot känns det som om hjärnan håller på att överhettas när jag försöker skapa ett helhetssammanhang och jag börjar efter ett tag fråga mig om det egentligen ens är meningen att tittaren ska kunna få det. Det kan ju också vara så att Joel och Ethan helt enkelt klämt in en massa roliga grejor i sin film och inte varit alltför bekymrade över om det ska ”hänga ihop” eller inte. Det var ju just den berättelselogiken som de försökte undfly med manuset till Barton Fink.

Men visst finns här ändå ett par ganska tydliga spår varav det djupaste i mina ögon är Bartons författarskap, vilket bland annat tar sig uttryck i hans fixering vid att hitta den lille mannens historier och berätta dem för samme man. John Turturros plågade uppenbarelse påminner ibland till det yttre om Gabriel Byrnes Tom Regan i det att bägge männen förefaller avstängda från det som händer runtomkring dem. Men medan jag får ett distinkt intryck av att Toms avstängdhet kommer av att han har full kontroll får jag en lika stark känsla av att Barton aldrig har kontroll. Han är ständigt en ”deer inte headlights” när det kommer till allt vad livet kastar mot honom.

Enda gången Barton synes komma till liv är när han får orera om sin ”nya” teaterform. Det blir därmed dubbelt ironiskt att han i samtal med den lille mannen (i form av hans rumsgranne, försäkringsagenten Charlie, spelad av John Goodman) uppenbarligen skiter i dennes historier. För Barton är det bara hans eget perspektiv som betyder något.

Samma attityd reserverar han för samtalen om skrivande med kändisförfattaren W.P Mayhew (att John Mahoney kunde vara så perfekt sydstatsblasé!) och dennes ”sekreterare” Audrey (en pragmatisk Judy Davies). För Mayhew är det hela enkelt: ”Me, I just enjoy making things up”. En inställning som förstås inte gills i Bartons ögon. En författare måste pinas, oavsett om han skriver eller inte. Författarskapet är en plågsam introspektion men samtidigt en sådan stark drift att det blir än mer smärtsamt att inte skriva.

Och eftersom jag ändå var inne på detta med Gud och Satan i Miller’s Crossing… I fallet Barton Fink ligger det inte allt för långt bort att se producenten Lipnick som en ouppnåelig gudom. Någon som, likt sina grekiska gelikar, avskärmar sig i sitt pool-paradis och samtidigt leker oberäkneliga lekar med mänskligheten (i det här fallet representerad av den stackars Barton). I så fall kan man kanske tänka sig att hotell Earle inte bara är helvetiskt, utan de facto helvetet? Och att John Goodmans Charlie inte är “den lille mannen”, utan en mörkrets furste som till ingen nytta försöker få Barton att se någon eller något utanför sin egen sfär. Alternativt att Earle från början är ett limbo som förvandlas till helvetet när Barton tillräckligt ofta fallerat att se “den lille mannen”. Han har prövats och befunnits ovärdig.

Joel och Ethan lyckas presentera sin dröm med hela dess osannolika innehåll på ett sätt som inte känns det minsta pretentiöst. När den dessutom också är tryfferad med brödernas oförlikneliga surrealistiska humor, gärna i form av rollfigurer som Jack Lipnick eller polisparet Mastrionotti och Deutsch, blir slutresultatet betydligt bättre än man skulle kunna tro. Med True Grit och Miller’s Crossing ryggen kan jag dock konstatera att de rättframma Coen-filmerna tilltalar mig betydligt mer.

Om ni söker upp Barton Finks Wikipedia-artikel går det snabbt att konstatera att det finns bra mycket mer att säga om denna Coen-film än jag hinner med här. Därför gör jag halt och nöjer mig med att konstatera att jag tack vare incitamentet från Shiny-podden ändå fått en helt ny uppskattning för Bartons vedermödor. Plus ett sug att snart besöka honom igen.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

alt. titel: All the Colors of the Dark, Day of the Maniac, Demons of the Dead, They’re Coming to Get You

Inte undra på att Jane går omkring som en zombie om dagarna, vaknar utmattad och är så borta att hon ställer sig i duschen med nattlinnet på (med bonuseffekten att det blir alldeles genomskinligt – vem hade kunna ana det?!). Som femåring blev hennes mor brutalt mördad och för inte så länge sedan var hon och maken Richard med om en bilolycka där de förlorade sitt gemensamma (sannolikt ofödda). Nu drömmer Jane hemska mardrömmar om blodiga, gravida kvinnor, kvinnor som blir mördade av en man med genomträngande, isande blå ögon samt bisarra dockor i drag med usla tänder. Allt ackompanjerat av läskig musik förstås.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den djävulska fällan, Fyra flugor på grå sammet, Four Flies on Grey Velvet, Four Patches of Grey Velvet

Fågeln och katten behövde inte vänta särskilt länge innan Dario Argento gav dem ett slags löst hängande trilogisällskap i form av 4 mosche di velluto grigio eller Four Flies on Grey Velvet, vilken torde vara filmens mer välkända titel utanför Italien.

Läs hela inlägget här »

Det är Halloweenmånadens första dag. Temadags!

***

Visst är det skönt att ha något att skylla på när saker och ting går åt helvete? Något eller någon…

De flesta kulturer har haft föreställningar om andar eller gudomliga krafter som kan påverka människor på olika sätt, onda som goda. Det är också från ett sådant begrepp som man vanligtvis hänför själva namnet demon. Grekiskans δαιμόνιον (daimonion) är helt enkelt en övernaturlig kraft som inte i sig självt är vare sig ond eller god. Men lets face it, visst är det så mycket mer kittlande och spännande med de onda krafterna?

Läs hela inlägget här »

Spring BreakersDen amerikanska drömmen handlade länge om att se framåt. Det var övertygelsen om att man kunde komma längre, få det bättre, bli rikare. Och drömmen kunde bara nås genom hårt arbete.

Den amerikanska drömmen handlar fortfarande i hög utsträckning om att vilja få det bättre, att aldrig vara riktigt nöjd. Däremot ses sannolikt de som fortfarande tror att den kan nås genom hårt arbete som lättlurade idioter. Vägen till den amerikanska drömmen går numera genom vapen och knarkaffärer. Bara genom illegal verksamhet kan man skaffa sig allt det man vill ha och lite till.

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathNu tar bloggen lite julledigt men innan vi ses igen på Annandagen med den sista decennie-filmen lämnar jag er med en riktigt fin film. Varför inte se en klassiker om vansinne och mord under julhelgen?

***

SpellboundPå sinnessjukhuset Green Manor tycks läkarkollegorna nästan mer upptagna med att diskutera den enda kvinnan bland dem, Dr. Constance Peterson, än sina patienter. Hur kan en så vacker kvinna vara så totalt renons på känslor, det är som att försöka omfamna en lärobok! Särskilt doktor Fleurot försöker få Constance på fall genom att koppla hennes brist till arbetet – hur ska hon kunna bli en riktigt bra psykiatriker om hon inte har en känslomässig förståelse för kärlek?

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaSå var det återigen dags för Filmspanarnas månadstema. Undertecknad lyckades äntligen ångvälta över alla andra (mycket bra) förslag med alternativet ”Mardrömmar”. Så då återstår ju bara den vanliga frågan: vad ska man skriva om?

Never fear, dear reader, jag ska faktiskt inte skriva ytterligare inlägg om The Nightmare Before Christmas även om det är världens bästa film, alla kategorier.

Ett annat uppenbart inlägg skulle vara att posta om dubletten om A Nightmare on Elm Street, men riktigt så lat har jag ännu inte blivit. En annan rejäl mardrömsfilm som jag faktiskt ångrar att jag sett har jag också redan skrivit om, på den tiden vi hade mer improviserade filmspanarteman.

Nej, istället gick jag på en gammal goding, som faktiskt blev en ny goding för min del. Mycket nöje och sweet dreams…

Läs hela inlägget här »

alt.titel: Akira Kurosawas dömmar, Dreams, Akira Kurosawa’s Dreams

En liten pojke råkar bli vittne till rävarnas bröllopsprocession i solregnet. Eller råkar och råkar, han verkar springa ut i skogen i akt och mening att se den eftersom hans mamma varnade honom för just det. Hon påpekade också att rävarna inte gillar att ha åskådare. Men hemma igen har han all anledning att ångra sig eftersom modern meddelar att en räv var där och lämnade en hälsning och en kniv till pojken. Om han inte lyckas få rävarnas förlåtelse för sitt etikettsövertramp är han inte välkommen tillbaka hem (och då är det ju rätt uppenbart vad kniven är tänkt att användas till).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Kagemusha – Spökgeneralen, Shadow Warrior

Till skillnad från tidigare och mer produktiva årtionden bestod Kurosawas 70-tal endast av Dodes’ka-den och Vägvisaren. Först fem år efter Vägvisaren hade regissören hämtat så pass mycket nya krafter att det var aktuellt med en ny film. Den här gången var det dock slut på experimentlustan och Kurosawa återvände till sin trogna jidaigeki-genre för att beskriva händelserna som ledde fram till slaget vid Nagashino i 1570-talets Japan.

Läs hela inlägget här »

Jag har redan tidigare på den här bloggen hänvisat till inledningsscenen i Waltz With Bashir och trots att jag nu sett just den ett flertal gånger är den fortfarande obevekligt suggestiv. Förtexternas mjuka och lite klagande toner (signerade Max Richter) läggs över av ett hetsigt pulserande samtidigt som vi hör springande tassar och flåsande morrningar. Denna första hund, med hängande tunga och galna, gula ögon, följs snart upp av flera. Flocken springer ned cafégäster och stannar bara precis så länge som behövs för en hotande morrning och det skulle i det här läget lika gärna kunna vara upptakten till en skräckfilm eller varför inte en dystopisk sci-fi-rulle.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser