You are currently browsing the tag archive for the ‘Mardröm’ tag.

alt. titel: Motorsågsmassakern, Motorsavsmassakren, Motorsagmassakren, The Texas Chainsaw Massacre

Någonstans finns ett alternativt filmuniversum där kompisgänget i folkabussen aldrig plockar upp en skum liftare med eldsmärke i ansiktet och rakkniv i stövelskaftet. Där Pam, Kirk, Jerry, Sally och Sallys bror Franklin kommer till en bensinmack som faktiskt har bensin så de kan tanka folkabussen och get the hell outta’ Muerto County.

Men i detta filmuniversum skapade den då 30-årige Tobe Hooper en sjujäkla claim to fame-film, famöst betitlad The Texas Chain Saw Massacre. En film som väller över alla breddar med olycks- och förebådande fenomen; från framrusande boskapstransporter med tätt packade kreatur, vilka bara väntar på att bli slaktade, till knivgalna liftare och nedgångna hus som innehåller fler skelettdelar än tio tjeckiska ossuaria.

Det känns inte allt för osannolikt att vi som är uppvuxna i Sverige under 70- och 80-talen alla har någon form av relation till ”Motorsågsmassakern” även om vi aldrig ens sett filmen. Det var liksom svårt att missa hysterin kring videovåldsdebatten och det berömda inslaget i Studio S från december 1980. Hysterin är på en och samma gång både oförståelig och förståelig.

Å ena sidan är filmen egentligen inte särskilt explicit våldsam när man ser på den med lite nyktrare ögon. Någon massaker där motorsågar spelar en prominent roll är den absolut inte. Å den andra skapar The Texas Chainsaw Massacre en sådan grundläggande känsla av obehag, mardröm, otrygghet och en värld utan några som helst förmildrande omständigheter, att det är lätt att förstå exempelvis den brittiska censuren bedömde den som omöjlig att censurera. Det vill säga att det inte var möjligt att klippa bort så mycket att det skulle kunna släppas till en bred allmänhet men fortfarande vara det minsta begriplig.

Den här mardrömskänslan blir kanske allra tydligast under den bisarra ”middags”-scenen som tycks hålla på i en kvalfylld evighet men som utgör kanske max 10% av speltiden. Trots alla märkligheter lyckas The Texas Chain Saw Massacre skapa en svårdefinierad realism, vilket förstås också bidrar. Ska jag jämföra med en annan skräckfilmsfamilj känns exempelvis Wes Cravens The Hills Have Eyes-mutanter betydligt mer överdrivna i flera avseenden. Jim Siedows utskällning av Gunnar Hansen ger mig däremot samma krypande obehagskänsla som när jag var liten och råkade vara hemma hos en kompis vars föräldrar grälade med varandra.

Det verkar finnas lika många som vill placera The Texas Chain Saw Massacre i slasher-filmsfacket som starkt motsätter sig den placeringen. Själv vet jag inte riktigt vart jag landar någonstans. Å ena sidan har vi ändå fyra ungdomar som ryker, antydan om grafiska och extremt blodiga mord, ett ikoniskt monster (en bedrift i sig med tanke på Leatherfaces tantperuk) och i någon mening en final girl i Sally Hardesty. Å den andra andas filmens bottenlösa tröst- och hopplöshet snarare ett råbarkat 70-tal än ett gladporrmordiskt 80-tal. Sally besegrar inget monster, hon undkommer knappt med livet i behåll och slutscenerna låter tittaren sväva i stor ovisshet om hennes mentala tillstånd någonsin kommer att återhämta sig. Och monstret, Leatherface himself, är här i sin originalversion inte så mycket ett monster som ett pressat och förvirrat djur, vilken inte riktigt förstår vad det är som pågår.

The Texas Chain Saw Massacre var förstås betydelsefull för efterkommande skräckfilmer i gore-perspektivet men frågan är om den inte för slasher-genren spelade en större roll enbart genom att bli så enormt populär. Ska vi fästa blicken mot vad som komma skall har jag betydligt lättare att se arvet från exempelvis Bay of Blood eller Black Christmas (också den från 1974) än dagens film.

Jag vet att det är många som kärleksfullt betraktar The Texas Chain Saw Massacre som världens bästa film, alla kategorier. Själv har jag dock lite svårt att ta den till mitt hjärta på samma sätt – jag kan se att den är en välkonstruerad och smart skräckfilm (inte minst med tanke på en minimal budget) men den har samtidigt aldrig skrämt mig särskilt mycket. Jag ser vad den försöker göra och kan uppskatta det på ett intellektuellt och analytiskt plan men får aldrig mer än en lätt obehagskänsla.

Final girl: Sally Hardesty. Dock ingen klassisk sådan.

Historik/psykologi: Oklart. En familj av debila slaktare, varken mer eller mindre

Vapen: Som sagt, Leatherface motorsågar inte särskilt många till döds. Det vi får se är ofta ganska pragmatiskt, från släggor till en piassavakvast

Killer-o-vision: Egentligen inte om man inte ska räkna de inledande fotografierna.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Zir-e Saye, Under skyggen

Kvinnor fick lite av en raw deal i det post-revolutionära Iran, skulle man väl kunna säga. Särskilt för kvinnor som Shideh. Innan revolutionen var hon en politiskt aktiv läkarstudent – nu är hon hänvisad till slöjan och hemmet. Läkarplanerna måste läggas på hyllan eftersom hon förvägras att fortsätta med studierna med hänvisning till hennes politiska ställningstagande. De gamla kursböckerna kan lika gärna åka på soptippen. Jane Fonda-videon med de ögonblödande grälla jympingdräkterna måste hållas inom strikt lås och bom.

Läs hela inlägget här »

Det blåser kring dagens svenska skola och pedagogik. Full Metal Jacket och USA:s marinkår visar istället upp två eminent effektiva inlärningsmetoder: en ”drill sargeant” som oupphörligt och vrålandes kastar förolämpningar mot sina elever och kompanistryk för eventuella misstag.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Apocalypse, Apokalypse nå!, Dommedag nu

Ska jag nu ändå se en mastodontfilm om Vietnamkriget kan jag väl lika gärna se en mega-mastodontfilm om Vietnamkriget? Alltså föll valet på den 3:20 långa Apocalypse Now Redux istället för det mesiga originalet Apocalypse Now om blott 2:20.

Läs hela inlägget här »

Min utvalda film att prata om under Snacka om films 230:e avsnitt som släpptes i torsdags. Apropås begreppet ”Oscar bait”.

***

alt. titel: Deer Hunter

I mitten av 70-talet var den allmänna åsikten i Hollywood att ingen ville se filmer om Vietnamkriget. Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att kriget inte officiellt var över förrän 1975. Nu motbevisade förvisso Michael Ciminos The Deer Hunter den slutsatsen men det som uppenbarligen drog publik var knappast någon upplyftande beskrivning av vare sig kriget eller det USA som förde det. Och även om filmen inte var först med att rikta ett kritiskt öga mot det nationella traumat var den en av de tidigaste att få en bred spridning. Det beredde därmed vägen för filmer som Apocalypse Now, Platoon och Full Metal Jacket.

Läs hela inlägget här »

Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.

Läs hela inlägget här »

För den som känner svårartad Elm Street-abstinens finns det lyckligtvis nog en rejält matig dokumentär att sätta klorna i efter att filmerna tagit slut. Never Sleep Again tar upp alla förekommande Elm Street-filmer utom remaken, klockar in på modiga 240 minuter men känns trots det kortare än många andra sömnpiller som jag tagit mig igenom.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street, Mardrömmen på Elm Street

Tja behöver jag ens dra premisserna? Drömmar, förföljelse, knivhandske, ful gubbe och högvis med döda tonåringar. You get the picture.

Läs hela inlägget här »

Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Det röda fältet
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg