You are currently browsing the tag archive for the ‘Mardröm’ tag.

Min utvalda film att prata om under Snacka om films 230:e avsnitt som släpptes i torsdags. Apropås begreppet ”Oscar bait”.

***

alt. titel: Deer Hunter

I mitten av 70-talet var den allmänna åsikten i Hollywood att ingen ville se filmer om Vietnamkriget. Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att kriget inte officiellt var över förrän 1975. Nu motbevisade förvisso Michael Ciminos The Deer Hunter den slutsatsen men det som uppenbarligen drog publik var knappast någon upplyftande beskrivning av vare sig kriget eller det USA som förde det. Och även om filmen inte var först med att rikta ett kritiskt öga mot det nationella traumat var den en av de tidigaste att få en bred spridning. Det beredde därmed vägen för filmer som Apocalypse Now, Platoon och Full Metal Jacket.

I mina ögon påminner The Deer Hunter en hel del om Erich Maria Remarques Im Westen nichts Neues. Det är en generationsfilm som berör med sin hopplöshet och brutalitet därför att den så tydligt berör de som gjort den. Skenheliga eller dristiga fraser som ”God bless America”, ”Three cheers for the red, white and blue!” och ”It’s a gory road to glory” ekar allt mer ihåligt. Kriget har ohjälpligt pulvriserat de unga män som slogs för ett litet stycke djungel och påverkar dessutom de som väntar hemmavid. Om inte annat genom att skapa en avgrund som är omöjlig att överbrygga mellan de som stred och de som inte gjorde det.

De hemvändande soldaterna i The Deer Hunter finner sig helt losskopplade från både hembygd och gamla vänner. De har totalt förlorat fotfästet i tillvaron, känner sig inte hemma någonstans och kan bara iaktta istället för att delta. För hur tröstlöst livet vid stålverket och på Eagle Super Market än kan framstå för mig som tittare är det ändå en trygghet för de som befinner sig mitt i det. Kompisarna Mike och Nick drömmer inte om att lämna den hårda arbetarklassförorten för att bli börsmäklare i New York eller skådisar i L.A. Trots grådis, betong och rykande skorstenar älskar de på något vänster ändå sin hemstad. Men nu måste de och kompisen Steven lämna den för att slåss på främmande mark. Steven ska bara gifta sig med sin Angela först.

Jag upplever att Cimino med The Deer Hunter snarare velat beskriva en tidsanda, ett tillstånd, en dödsdans, en stämning, snarare än ett konkret händelseförlopp. Filmen har ingen tydlig konflikt eller riktning jämfört med exempelvis First Blood (vilken i och för sig är tröstlös på sitt eget lilla vis). I The Deer Hunter finns många scener där det egentligen inte händer så mycket men där ambitionen tycks ha varit att säga en hel del. Filmens rollfigurer tycks bara kunna byta en mardröm mot en annan; från stålverk till djungel till POW-camp till fältsjukhus till Saigon till veteransjukhus. Det börjar tidigt när kompisgänget går av sitt skift och travar rakt in på den lokala baren trots att de verkar ha jobbat natt och klockan därmed måste vara typ sju på morgonen. Vem är inte sugen på öl och shots vid den tidpunkten?!

Därefter följer vad jag bara kan kalla en av de mest deprimerande bilderna av en känslomässigt handikappad manlighet jag kan komma på så här på rakt arm. Trots att det bara är en ynka helg kvar innan Mike, Nick och Steven ska flygas till ett djungelhelvete på andra sidan jorden (som de löper en högst reell risk att aldrig lämna levande) är det inget man pratar om över ölflaskorna.

Supandet påverkas inte det minsta av att Steven ska gifta sig om några timmar; hemma står en ensam brud och gråter framför spegeln medan en av brudtärnorna får stryk av sitt fyllo till far. Inte heller det är något man pratar om särskilt mycket om. Emellertid verkar kompisarna mer tagna av att Steven ska kasta sin ungkarlsstatus överbord än det faktum att han ska åka till Vietnam. En viss känslosamhet låter också anas när alla skrålar med i Frankie Vallis Can’t Take My Eyes Off You och refrängen ”I love you, baby!”. En känslosamhet som givetvis snabbt måste desarmeras när den hotar att ta överhanden genom att kalla varandra för ”faggot” och gnugga varandra hårt i huvudet.

Det homoerotiska stråket får genklang i Mike och Nicks relation på det där sättet som ibland kan uppstå när fåordiga män är väldig, väldigt, väldigt bra kompisar (samt dessutom bor tillsammans). På bröllopsfesten är det oklart om Mike söker mest ögonkontakt med Nick eller danspartnern Linda ute på dansgolvet. Med det perspektivet i bakhuvudet är det till och med fullt möjligt att se Linda som de bägge vapenbrödernas Guinevere. En acceptabel och straight förbindelse som blir det enda sätt genom vilket de kan uttrycka sin förbjudna kärlek till varandra.

En mer symbolisk tolkning av det hela skulle kunna vara att Mike och Nick är två olika delar av samma manlighet. Den ene hård, karg och stridslysten, den andre smidig, skämtsam och förhållandevis känslosam (kom ihåg att vi snackar stålverksnivå här). I så fall har The Deer Hunter ett otvetydigt svar på vilken av dessa manligheter som kriget ser till att knäcka bortom all hjälp.

Ska man kunna uppskatta The Deer Hunter gäller det som sagt att inte kräva att allt som sägs eller görs ska få en konkret betydelse för vare sig handlingen eller rollfigurernas psykologi. Rent logiskt blir jag exempelvis inte klar över symboliken med vare sig filmens titel eller de hjortjakter som för all del genomförs. Mike sätter en ära i att kunna fälla en hjort med bara ett skott, vilket antyder att han är en principfast man som tar allvarligt på allvarliga saker och dessutom är en god skytt. Så långt är jag med. Men jakterna före och efter kriget skiljer sig i så måtto att Mike under den senare skonar sitt byte, en handling som i vanliga fall brukar stå för något positivt. Nu måste man nästan tolka hjortens överlevnad som en förlust av oskuld och okomplicerad ungdom vilket blir snett i mitt huvud.

Efter The Deer Hunter gjorde Michael Cimino Heaven’s Gate, en episk western med Kris Kristofferson. Den bombade så fullkomligt på bio att många kritiker tydligen såg sig nödgade att omvärdera sina egna omdömen när det gällde The Deer Hunter. Den kanske inte var så bra ändå? Kanske hade den samlade kritikerkåren drabbats av någon slags masshallucination och hyllat något som inte var förtjänt av det?

För egen del tycker jag att The Deer Hunter klarat tidens tand ganska väl, inte minst eftersom den är gjord så nära inpå kriget att den blir ett slags dokument över den rådande tidsandan och inte ”bara” en historia om kriget i sig. Det finns fog för klassiker-statusen. Filmen framför sitt budskap på ett ganska okonventionellt och överraskande sätt som är intressant och den berör med sin totala hopplöshet. Dessutom får förstås den avslutande avskedsscenen en extra dimension när man vet att skådespelaren John Cazale då var döende i lungcancer.

Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.

Läs hela inlägget här »

För den som känner svårartad Elm Street-abstinens finns det lyckligtvis nog en rejält matig dokumentär att sätta klorna i efter att filmerna tagit slut. Never Sleep Again tar upp alla förekommande Elm Street-filmer utom remaken, klockar in på modiga 240 minuter men känns trots det kortare än många andra sömnpiller som jag tagit mig igenom.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street, Mardrömmen på Elm Street

Tja behöver jag ens dra premisserna? Drömmar, förföljelse, knivhandske, ful gubbe och högvis med döda tonåringar. You get the picture.

Läs hela inlägget här »

Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 7, Terror på Elm Street 7 – Wes Craven’s New Nightmare

Wes Craven tog inte sin hand helt från Elm Street-serien efter originalet, utan var också inblandad i manuset för Dream Warriors. Då var hans första förslag att låta Freddy invadera den verkliga världen, alltså en slags fortsättning på det som ju faktiskt händer i första filmen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 6, Sista mardrömmen på Elm Street – Freddys död

Freddy’s Dead är filmen där man slutgiltigt accepterat det faktum att det enda som numera driver Elm Street-serien är Robert Englund i rollen som Freddy Kreuger. Som synes är hänvisningarna till de berömda mardrömmarna på gatan bortsanerade ur titeln och sedan länge är Robert Englund det första namnet vi ser när filmen drar igång.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt

”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 4, Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm, Søvnløse nætter

Jaaaa, 80-tal! Karatemontage! Enorma frillor! Spandex! Midjekorta skinnjackor! Freddy Kreuger!

Självklart gick det inte att ta kol på Freddy med vare sig knivhandske eller vigvatten! Särskilt inte som en av de överlevande från Dream Warriors har en hund som kan pinka Freddy-uppväckande eld… Nej, kära läsare ni sover inte och läser en galnings recension, detta händer verkligen. I filmen alltså.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 3, Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst, Morderisk mareridt 3, Mareridt på Elm Street: Dream Warriors

Uppföljarna fortsätter i stadig takt. Här har man dock lika abrupt som mellan originalet och Freddy’s Revenge bytt spår. Vi är förvisso fortfarande kvar på Elm Street men nu i form av ”the last of the Elm Street children”, det vill säga de olyckliga avkommorna till de blodtörstiga föräldrarna som futtade på Freddy Kreuger.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Nightmare Journey

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg