Climax (2018)

I och med Climax har Gaspar Noé stulit ytterligare 90 minuter av mitt liv. Jag var beredd att ge Enter the Void fripass trots att den var betydligt längre, men Climax prövar mitt tålamod i allt för hög utsträckning. Efter att en tredjedel har passerat börjar jag tycka att det hela blir lite repetitivt och då inte på ett hypnotiskt och bra sätt utan på ett trist och dåligt sätt. Den sista tredjedelen sitter jag igenom på ren princip – ingen ska kunna påstå att jag avfärdar Noé utan att veta vad jag pratar om.

Men nu vet jag och det är uppenbart att Noés filmskapande sannolikt, och Climax alldeles säkert, är så mycket inte-jag att det nästan (men bara nästan) blir roligt*. Jag ställer mig fullkomligt frågande till genrebeteckningen ”skräck”, möjligen kan jag förstå att man kan tycka att filmen är obehaglig. Jag tillhör som synes inte en av dem.

Jag kan eventuellt också förstå att filmen ger en annan upplevelse om man ser den helt oförberedd på storduk inom ramen för den där välbekanta filmfestivaldimman som sätter in efter att ha matat film en hel dag. Själv hade Climax för min del möjligen kunnat förvandlas till den där mardrömmen som jag gissar att den ska vara (stoooort frågetecken på det, dock) om jag sett den med ett par wraparound-VR-glasögon. Som hemma-i-soffan-film var den fullkomligt bortkastad.

I den mån det finns en handling uppfattar jag att ett gäng dansare har samlats runt en känd koreograf i en lokal av oklart ursprung (en skola, kanske? Det viktiga är att det finns en stor sal och vindlande korridorer) och har repeterat i dagarna tre inför en internationell turné. Nu är det dags att släppa loss med lite festande men kanhända har någon spetsat sangrian? Climax låter oss alltså i sin första halva bekanta oss med en grupp människor som förvisso är bra på att dansa men som i övrigt är outhärdligt ointressanta, mängder av komplicerade kärleksrelationer och våldtäktskultur-snack till trots. I den andra halvan får vi se samma grupp höga som hus. Hint: det gör inte dem eller deras inbördes relationer det minsta mer intressanta.

I samband med titten på Enter the Void fick jag anledning att hävda ett av mina mantran: det finns få saker som är tristare än att läsa eller se historier om folk som knarkar, trippar eller pratar om knark. Ooooooch det var ju exakt det vi fick med Climax. Yay… Jag kämpar verkligen med att förstå poängen med den – handlar det främst om att Noé vill göra sin publik obehaglig till mods? Försöka få den att uppleva hur det kan vara när en grupp halvlabila typer trippar loss å det grövsta? Förmedla intrycket av att vara fast i en mardröm? Bara attackera syn och hörsel med så många intryck som möjligt på en och samma gång?

Men för all del, om inte annat måste jag väl låta mig imponeras lite av vad hans skådisar tillåter honom att vränga ur dem för sorts prestationer. Det krävs både sina män och kvinnor för att kräla runt på golvet, gråta hysteriskt, jucka i spagat mot en väg och av allt att döma bli sexuellt upphetsad av sina egna nylonstrumpbyxor. Det är nästan så att jag skulle vilja ha varit en fluga på väggen vid de audition-sessionerna.

I Enter the Void var det den tibetanska dödsboken som fick stå för någon slags kvasifilosofi. Här dyker det nu och då upp texter som ”Livet är en flyktig illusion”, ”Att få födas är en unik möjlighet” och ”Att leva är en kollektiv omöjlighet”. Ibland är texten upp och ned. Tokigt, va?! Både de här texterna och dansarnas inledande prat om mardrömmar, dans och knark har ingenting med det som ”händer” att göra utom i den allra mest generella av bemärkelser.

Jag tyckte mig ändå uppfatta någon slags tanke bakom Enter the Void och gillade den filmens förtexter. Här kan jag inte ens luta mig tillbaka på det (Climax var till stora delar improviserad, både framför och bakom kameran. Well, color me surprised…). Den där titten på Irréversible börjar kännas allt mindre angelägen. Själva kamerahantverket, hur improviserat det än ha mått vara, förtjänar dock ett litet, litet betyg.

* Noé får mig tydligen att dessutom kopiera mig själv eftersom detta var nästan exakt vad jag sade om Enter the Void. Så kan det gå.