Ett, tu…TV-serier! #2

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är de två första säsongerna av Twin Peaks och den första säsongen av True Detective. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

Hammer House of Horror (1980, 1 säsong och 13 avsnitt)
Döm om min glädje när jag hittade en hel box med Hammer-filmer som jag inte redan hade! Den övertrumfades nog enbart av överraskningen när det visade sig att det jag köpt på mig var en TV-serie-säsong som producerats av det klassiska engelska bolaget.

Varje avsnitt är fristående men bygger oftast på någon övernaturlig twist. Vi saknar faktiskt vampyrerna men får å andra sidan både häxor och varulvar. De helgjutna guldkornen är få, om inte icke-existerande, men ett par avsnitt sticker ändå ut från den allmänrådande taffligheten. Ett superskumt sådant (”Rude Awakenings”) där Denholm Elliott drömmer återkommande mardrömmar. Eller är de sanndrömmar? Avsnittet som slänger upp både Peter Cushing och Brian Cox är förstås svårt att missa (”Silent Scream”) och faktiskt ganska underhållande.

Det bästa i högen är nog ”The House That Bled To Death” som innehåller en riktigt stark scen på ett barnkalas. Tyvärr såg jag det först och fick därmed kanske lite väl höga förväntningar på fortsättningen. Det avslutar också alltför fantasilöst.

Får du en chans att se Hammer House of Horror tycker jag ändå att dessa tre avsnitt är värda varsitt försök. Men det är klart, ska vi snacka brittisk TV-skräck är de inte i närheten av vare sig Ghostwatch eller The Stone Tape.

The X-Files (1993-2001, 9 säsonger och 202 avsnitt)
I ett obetänksamt ögonblick (och innan det började sändas nya säsonger efter I Want to Believe från 2008) köpte vi på oss X-Files-boxen. Själv kan jag inte påstå att jag hängde med i serien (medan den gick på TV på 90-talet) längre än till kanske säsong fyra eller fem. Men nu skulle det bli ändring på det!

Och hur många gånger svor jag inte över det beslutet när hela bygget började sagga högst betänkligt fram emot säsong sex. Och då hade jag fortfarande tre säsonger kvar. Till slut blev det mer av ett uthållighets- och ”på ren princip”-test för det här var verkligen en serie som pågick alldeles för länge. Men trots det lyckas exempelvis säsong sju ändå klämma ur sig ett par bra eller roliga avsnitt, exempelvis Cops-parodin ”X-Cops” (avsnitt 12).

I de första säsongerna är de övergripande mytologiavsnitten fortfarande riktigt bra och jag överraskade mig själv med att minnas flera av dem i detalj, trots att jag bara sett dem en gång när de gick på svensk TV. David Duchovny och Gillian Andersons FBI-agenter är ett fantastiskt radarpar eftersom de känns så avslappnade i varandra sällskap.

Ska man se om The X-Files skulle jag rekommendera att plocka russinen ur kakan. Mycket från säsong ett till fyra/fem är fortfarande riktigt bra men efter det kan man sålla ganska friskt. Det är helt uppenbart att Gillian Anderson inte alls har samma dynamik med Robert Patrick när vi väl kommer så långt och då känns det dessutom som om manusförfattarna tagit semester för hela slanten. Alla former av konsekvens och trovärdighet inom den egna mytologin är puts väck.

Värt ett särskilt omnämnande är dock sjätte säsongens andra avsitt ”Drive”, där en viss Bryan Cranston medverkar. Den prestationen och kontakten med manusförfattaren samt producenten Vince Gilligan skulle så småningom resultera i rollen som Walter White eftersom Gilligan också ligger bakom Breaking Bad.

De sista säsongerna, plus den andra filmen (I Want to Believe), var dessutom så pass trista att suget efter att se de nya säsongerna 10 och 11 än så länge inte har varit särskilt stort. Någon dag kanske…

Love, Death & Robots (2019, 1 säsong, 18 avsnitt)
Eftersom serien sades vara en slags re-imagining av en reboot av den animerade filmen Heavy Metal har jag passat på att redan skriva ett par rader i samband med det inlägget. Fantasifull till både innehåll och form – klart sevärd i nästan alla avsnitt!