Enter the Void (2009)

Tokyo, knarktripp, Den tibetanska dödsboken light, livet efter detta, eventuell reinkarnation, neon.

Häpp, där har vi nästan tre timmar av mitt liv jag aldrig kommer att få tillbaka. Nä ok, riktigt så dålig var inte Enter the Void men det var banne mig inte långt ifrån. I den mån Enter the Void handlar om något skulle det möjligen vara ett varnande pekfinger mot att hota den japanska polisen med ett vapen som man inte har. För då kan det gå som för Oscar – död på ett sunkigt klubbtoagolv med näsan mot en pissoar efter fruktlösa försök att spola ned alldeles för mycket knark.

Men då är det ju tur att Oscars new age-knarkkompis Alex precis innan försökt att ge Oscar dummies-versionen av Den tibetanska dödsboken. Blinkande gult ljus, motvilja att lämna jordelivet, reinkarnation. Vi i publiken har däremot inte mycket val annat än att hänga med när Oscars ande (?) först återupplever sin förvisso traumatiska barndom med tidigt döda föräldrar i en svår bilolycka.

Av oklar anledning får Oscar och hans lillasyster Linda inte vara tillsammans under uppväxten men på plats i Tokyo gör Oscar sitt bästa för att skrapa ihop tillräckligt med kosing för att Linda ska kunna komma dit. Som att börja langa och ha sex med kompisen Victors mamma för att hon ska ”låna” honom pengar. Linda verkar vara ungefär lika bra som brorsan på vettiga livsval eftersom hennes första jobb vid framkomsten är på en strippklubb. Och så är vi framme ungefär där vi började. Och då är det typ halva speltiden kvar. Yay…

På ett sätt vill jag ändå klappa mig på axeln för att ha kopplat Oscars första tripp-segment med virvlande färger och mönster till 2001 eftersom Gaspar Noé uppenbarligen ska ha varit väldigt inspirerad av Kubricks rymdepos. För mig som filmtittare var det dock inte alls något mycket roligare att se virvlande färger och mönster som en del av en knarktripp än som en del av ett dimensionsbrytande rymdepos.

Om det inte redan är uppenbart var Enter the Void så långt ifrån min intressesfär att det nästan blir skrattretande. Jag har tidigare hävdat att det tristaste som finns är att läsa eller se historier om folk som knarkar, trippar eller pratar om knark. Till den kategorin kan jag nu även lägga filmer som ska utspelas efter döden. Jag sitter enbart av filmen för att se vart det hela ska ta vägen.

Vid en ganska förutsägbar slutstation, ska det visa sig, och samtidigt en som inger en klar Ewwww-känsla. Jag vet inte om det var meningen att man skulle tolka filmens slut som någonting positivt och upplyftande eller ens helt neutralt. För min del blev det ganska creepy, and not in a good way. Innan det blev helt klart exakt var vi skulle landa gjorde reinkarnationssnacket emellertid att jag tyvärr inte kunde låta bli att tänka på Stewie Griffin och hans idoga försök att fly sin mors ”wretched womb”.

Absolut, Noé har verkligen ansträngt sig för att Enter the Void varken ska vara någon rätlinjig knark-är-bajs-historia, alternativt utforskande av livet efter detta. Filmen utgår från Oscars PoV och där ska den stanna i princip hela speltiden ut. Oscars ande (?) flyger och far över hela Tokyo men det är ett grepp som inte gör mig engagerad eller fascinerad, mest bara smått åksjuk. Vilket i och för sig är en prestation eftersom jag inte är lagd åt det hållet.

Enter the Void är så neonsprakande att det känns som om hela filmen svalt tio ton glowsticks. Den finns absolut anledning att misstänka just en sådan diet i och med de avslutande scenerna på LOVE Hotel där de juckande paren uppvisade ett distinkt sken från såväl vaginor som penisar. Som om de just kommit från en orgie med Tjernobyl, ungefär. För det måste sägas – Noé är verkligen inte rädd för att visa upp vare sig nakenhet eller sex. Av den varan fick jag förvisso betydligt mer än jag hade förväntat mig men inte blev Enter the Void roligare eller bättre för det.

Först var jag inne på att försöka jämföra Enter the Void med Darren Aronofskys Requiem for a Dream. Bägge filmerna försöker förvisso hitta nya vägar i sitt berättande. Men ju mer jag tänker på det var Requiem… en övertydlig knark-är-bajs-historia medan det faktiskt är lite oklart var Enter the Void står i det avseendet. Bortsett från att knarket är det som får Oscar dödad (å andra sidan – han hade kunnat låta bli att skrika att han var beväpnad…) vet jag inte om vi får se några direkt negativa konsekvenser av knarkandet. Möjligen bortsett från att det får folk att kläcka ur sig plattityder som ”Death would be the ultimate trip”. Oavsett vilket blev jag emellertid i alla fall fascinerad av Aronofskys bildspråk medan Noés dito gör mig kapitalt uttråkad. Nej vänta, nu ljuger jag faktiskt lite – jag tyckte faktiskt om de fullkomligt hysteriska förtexterna med sitt epilepsiframkallande överdåd av färger, loggor och fonter.

Jag är fortfarande tillräckligt nyfiken på hyllningarna av både Irréversible och Climax för att sannolikt se dem vid något tillfälle men Enter the Void lovar ju tyvärr inga ultimata upplevelser från Noé för min del.

5 reaktioner till “Enter the Void (2009)”

  1. ”Jag har tidigare hävdat att det tristaste som finns är att läsa eller se historier om folk som knarkar, trippar eller pratar om knark.” Där är vi två. Det verkar som om de flesta filmer som görs numera har knarkinslag. Det får mig att titta på färre och färre nya filmer. Det och all politisk propaganda, som till och med i en svensk utredning nyligen pekades ut som ett problem för filmskapare i Sverige, för att kraven på alla former av inklusion och teman stryper filmarnas skapande istället för breddar det. Men botemedlet mot ”Jag sitter enbart av filmen för att se vart det hela ska ta vägen” är att om man inte sitter på bio, hoppa till slutet. Kan vara svårt att få igenom på en biograf. Filmer om liv efter döden…Var det inte Christopher Lee eller Jack Nicholson som tyckte att Frodo dog lite för många gånger i sista Ringen-filmen? Då bör den också varit en efterdödenfilm.

  2. Har den i hyllan men suget har aldrig varit speciellt stort. Irrevisible däremot fantastisk film men samtidigt vidrig o deprimerande

  3. @Tveitt: Sett till en lite längre tidsperiod är det väl iofs inte så konstigt om det är vanligare med droger på film nu för tiden, det är ju också ett vanligare inslag i vardagen. Haha, det där med LOTR hade jag inte hört förut men så skulle man kanske kunna se det 🙂

    @Filmitch: Får väl se om jag tar mig fram till Irrevérsible så småningom

  4. 2/5, det var ändå överraskande högt. 😉

    Dina val när det gäller vilka filmer du ser och i vilken ordning gör mig alltid lite förbryllad. Men det kanske var helt rätt val i det här fallet eftersom du kanske väntar med den bästa till sist, dvs Irréversible (5/5!).

    Enter the Void är bara för mycket. För mycket av allt. Övertung. Jag var helt slut efter jag sett filmen och inte på ett skönt sätt. Mest trött i huvudet. https://jojjenito.com/2011/06/20/enter-the-void/

  5. @Jojjenito: Ibland händer det 🙂 I det här fallet är ordningen helt slumpartad — jag såg plötsligt att EtV fanns tillgänglig på Draken Film och då passade jag på

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: