You are currently browsing the tag archive for the ‘Hypnos’ tag.

I och med Climax har Gaspar Noé stulit ytterligare 90 minuter av mitt liv. Jag var beredd att ge Enter the Void fripass trots att den var betydligt längre, men Climax prövar mitt tålamod i allt för hög utsträckning. Efter att en tredjedel har passerat börjar jag tycka att det hela blir lite repetitivt och då inte på ett hypnotiskt och bra sätt utan på ett trist och dåligt sätt. Den sista tredjedelen sitter jag igenom på ren princip – ingen ska kunna påstå att jag avfärdar Noé utan att veta vad jag pratar om.

Men nu vet jag och det är uppenbart att Noés filmskapande sannolikt, och Climax alldeles säkert, är så mycket inte-jag att det nästan (men bara nästan) blir roligt*. Jag ställer mig fullkomligt frågande till genrebeteckningen ”skräck”, möjligen kan jag förstå att man kan tycka att filmen är obehaglig. Jag tillhör som synes inte en av dem.

Jag kan eventuellt också förstå att filmen ger en annan upplevelse om man ser den helt oförberedd på storduk inom ramen för den där välbekanta filmfestivaldimman som sätter in efter att ha matat film en hel dag. Själv hade Climax för min del möjligen kunnat förvandlas till den där mardrömmen som jag gissar att den ska vara (stoooort frågetecken på det, dock) om jag sett den med ett par wraparound-VR-glasögon. Som hemma-i-soffan-film var den fullkomligt bortkastad.

I den mån det finns en handling uppfattar jag att ett gäng dansare har samlats runt en känd koreograf i en lokal av oklart ursprung (en skola, kanske? Det viktiga är att det finns en stor sal och vindlande korridorer) och har repeterat i dagarna tre inför en internationell turné. Nu är det dags att släppa loss med lite festande men kanhända har någon spetsat sangrian? Climax låter oss alltså i sin första halva bekanta oss med en grupp människor som förvisso är bra på att dansa men som i övrigt är outhärdligt ointressanta, mängder av komplicerade kärleksrelationer och våldtäktskultur-snack till trots. I den andra halvan får vi se samma grupp höga som hus. Hint: det gör inte dem eller deras inbördes relationer det minsta mer intressanta.

I samband med titten på Enter the Void fick jag anledning att hävda ett av mina mantran: det finns få saker som är tristare än att läsa eller se historier om folk som knarkar, trippar eller pratar om knark. Ooooooch det var ju exakt det vi fick med Climax. Yay… Jag kämpar verkligen med att förstå poängen med den – handlar det främst om att Noé vill göra sin publik obehaglig till mods? Försöka få den att uppleva hur det kan vara när en grupp halvlabila typer trippar loss å det grövsta? Förmedla intrycket av att vara fast i en mardröm? Bara attackera syn och hörsel med så många intryck som möjligt på en och samma gång?

Men för all del, om inte annat måste jag väl låta mig imponeras lite av vad hans skådisar tillåter honom att vränga ur dem för sorts prestationer. Det krävs både sina män och kvinnor för att kräla runt på golvet, gråta hysteriskt, jucka i spagat mot en väg och av allt att döma bli sexuellt upphetsad av sina egna nylonstrumpbyxor. Det är nästan så att jag skulle vilja ha varit en fluga på väggen vid de audition-sessionerna.

I Enter the Void var det den tibetanska dödsboken som fick stå för någon slags kvasifilosofi. Här dyker det nu och då upp texter som ”Livet är en flyktig illusion”, ”Att få födas är en unik möjlighet” och ”Att leva är en kollektiv omöjlighet”. Ibland är texten upp och ned. Tokigt, va?! Både de här texterna och dansarnas inledande prat om mardrömmar, dans och knark har ingenting med det som ”händer” att göra utom i den allra mest generella av bemärkelser.

Jag tyckte mig ändå uppfatta någon slags tanke bakom Enter the Void och gillade den filmens förtexter. Här kan jag inte ens luta mig tillbaka på det (Climax var till stora delar improviserad, både framför och bakom kameran. Well, color me surprised…). Den där titten på Irréversible börjar kännas allt mindre angelägen. Själva kamerahantverket, hur improviserat det än ha mått vara, förtjänar dock ett litet, litet betyg.

* Noé får mig tydligen att dessutom kopiera mig själv eftersom detta var nästan exakt vad jag sade om Enter the Void. Så kan det gå.

Joanna Eberhart tvingas efter flytten till Förorten konfronteras med en hel hög till synes fullt tillfredsställda hemmafruar. De har aldrig hört talas om Womens’ Lib och lever för att ta hand om man och barn på bästa sätt.

Läs hela inlägget här »

Visst finns det något nästan magiskt över en smart heist? På ett sätt skulle man nästan kunna säga att en kupp som den i Ocean’s Eleven eller Fast Five delar mycket med scenmagiker som Joe Labero, Penn and Teller eller David Copperfield. Allt handlar om vilseledning, spektakel och dramatik. Den som tror sig vara den smartaste spelaren på plan är aldrig det och spelet är alltid riggat.

Läs hela inlägget här »

Nämen, vad sägs om en klassisk fredagssågning?

***

The UndeadUnder 50-talet blev det ohyggligt populärt att försöka återupptäcka sina föregående liv. Det hela började med att amatörhypnotisören Morey Bernstein försatte hemmafrun Virginia Tighe i trans, under vilken hon berättade om sitt liv som Bridey Murphy. En irländsk kvinna som levde och dog under 1800-talet, årtionden innan Virginia själv föddes 1923 i USA. Det behöver kanske inte tilläggas att Virginia, som aldrig satt sin fot på den gröna ön, framförde hela valsen på bredaste dialekt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Örnen har landat

The Eagle Has LandedHitler kläcker en vansinnig idé: om man skulle försöka kidnappa Winston Churchill?! Som alla hans underlydande vet, är det dock för hälsans skull bäst att inte strunta i någonting som poppar upp i Führerns lilla skalle. Uppdraget att komma på en genomförandeplan hamnar på Oberst Radls bord, med det underförstådda syftet att planen ska visa att det helt enkelt är omöjligt.

Men Radl är en både noggrann och trosviss typ och kan inte ignorera de allt mer lockande fakta som radar upp sig i en tjusig liten kö. Det visar sig nämligen att tredje riket har en spion, Starling, placerad i en oskyldig engelsk by i Norfolk. Denna spion har precis rapporterat att Churchill ska besöka ett flygfält som ligger i närheten.

Läs hela inlägget här »

Eftersom Lasse Hallströms filmatisering (med Lena Olin och suprise, surprise Mikael Persbrandt i huvudrollerna) hade premiär här i dagarna passar det ju alldeles utmärkt att jag i alla fall läst klart boken. Nu återstår bara att se om filmen verkligen når upp till att eventuellt vara ”den bästa svenska thrillern efter Widerbergs Mannen på taket”.

***

Efter katastrofala konsekvenser lovade sig psykiatrikern Erik Maria Bark att aldrig mer hypnotisera patienter, det kunde bevisligen gå alldeles fel. Men när polisen Joona Linna ber honom att göra precis det på en svårt traumatiserad femtonåring som mist hela sin familj till en okänd knivgalning tillåter han sig att göra ett undantag. Det är ett undantag han svårt ska ångra allteftersom året drar sig närmare sitt slut. Läs hela inlägget här »

Astronomen och ufologen J. Allen Hynek formulerade 1972 tre olika nivåer av UFO-observationer. Observationen av ett UFO (som definitionsmässigt faktiskt inte behöver vara av utomjordiskt ursprung, det räcker ju med att det är ”oidentifierat”), observation och någon form av effekt på levande eller död materia från detta UFO och, till sist, observation av ”occupants” i eller utanför UFO:t. Läs hela inlägget här »

George du Maurier: Trilby (1895)

Varken författaren George du Maurier eller hans hjältinna Trilby torde vara namn som blir omedelbart igenkända i dagens samhälle (huvudbeklädnanden Trilby är givetvis en helt annan sak…). Men säger man däremot ”Svengali” är det sannolikt fler som lystrar och det är alltså i denna bok där den slemme hypnotisören uppträder för första gången.

Läs hela inlägget här »

Dr. Beatriz Vargas börjar jobba vid den psykiatriska klinik som styrs av Dr. Sanchez Blanch. Man arbetar med patienterna framförallt genom hypnos och Beatriz gör sig snart obekväm genom att vilja genomföra sessionerna på sitt sätt, vilket inte överensstämmer med hur man vanligen arbetar. Hon får en särskild kontakt med en liten flicka som befinner sig på kliniken för behandling av svår chock men under en nattlig vandring hör Beatriz någon tala med flickan under hypnos om att skära upp handlederna. Nästa dag har flickan tagit livet av sig just på detta sätt. Beatriz liv på kliniken med patienter och medarbetare blir konstigare och konstigare och hon börjar snart tvivla på vad som är verklighet och vad som är hallucinationer.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Alistair McLean, The Guns of Navarone

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg