Das Testament des Dr. Mabuse (1933)

alt. titel: Dr. Mabuses testamente, Le testament du docteur Mabuse, El testamento del Dr. Mabuse, The Testament of Dr. Mabuse

Drygt tio år har gått sedan polisen kunde ta hand om det vanvettiga skurkgeniet Dr. Mabuse. I alla dessa år har han befunnit sig på professor Baums nervklinik. Eller har han det? Alla tecken tyder nämligen på att ett diaboliskt geni återigen är på väg att kopplat ett strypgrepp på Berlin. Ingen vet säkert vem den sinistra rösten bakom draperiet tillhör, men för den egna hälsans skull är det säkrast att inte ställa allt för många frågor. Straffet kommer snabbt och skoningslöst, oftast utdelat av ”Avdelning 2B”. Nu står allt hopp till den klurige kommisarie Lohmann samt det unga paret Lilli och Tom, en avhoppare från skurkorgainsationen.

Fritz Lang och Thea von Harbou följde upp procedur- och seriemördarthrillern M med Dr. Mabuses testamente. Här kastas tittaren rakt in i handlingen med en höggradigt nervös man i ett rum som dånar av ett närmast olidligt oljud. Han upptäcks men lyckas fly, trots att skurkarna rullar exploderade tunnor mot honom. Så snart han får möjlighet ringer han kommissarie Lohmann (som än en gång blir sen till operan) men innan han hinner yppa namnet på konspiratören som står bakom den bläckfiskliknande kriminella organisationen släcks lyset och det enda som hörs är ett skrik i blindaste skräck.

Lohmann (som återkommer från M men den här gången får han faktiskt vara en högst kompetent utredare) är dock inte sen att jaga efter de ledtrådar som står till buds. I M fick vi fingeravtrycksundersökningar, här avancerar man till ballistik. Rent berättelsemässigt skulle jag säga att Dr. Mabuses testamente håller sig till tre, eller kanske fyra, olika spår. Vi har Lohmanns polisjakt, Lilli och Toms lilla kärlekshistoria samt försök att komma bort från den hemska skurkorganisationen, sagda skurkorganisations djävulska planer på allehanda brott och terroraktioner samt vad som nu än försiggår på professor Baums klinik.

Ganska tidigt förstår vi nämligen att Baum är lite för fascinerad av sin märklige patient för att det ska vara riktigt hälsosamt. Han föreläser lidelsefullt om den fina balansgången mellan vanvett och genialitet samt berättar att Mabuse med årens lopp börjat att skriva maniskt på vad som skulle kunna kallas ett “testamente”. Inget mindre än en detaljerad plan för hur man kan sprida allmän otrygghet och anarki. För att i slutänden orsaka total samhällskollaps genom till synes meningslösa (vålds)brott, infiltration av bankerna med falska sedlar (oljudet i inledningen kom så klart från en sedelpress), förgiftande av skördar och vattendepåer samt attacker mot oljeraffinaderier och kemiska fabriker. Bara för att ta några exempel.

Det verkar kunna gå att läsa den första filmens Mabuse-gestalt som både en judisk karikatyr eller ett förebådande av Hitler. När vi väl är framme vid denna uppföljare tycks det ganska otvetydigt vara så att Lang med testamentet alluderade på nazisternas framfart (”Mänskligheten kan endast renas genom skräck och förfäran”, ”När kaos är världens lag är tiden inne för brottets herravälde”). Hitler hade tagit makten i Tyskland i slutet av januari 1933 och den 30 mars bannlystes Dr. Mabuses testamente av Joseph Goebbels Reichsministerium für Volksaufklärung und Propaganda. Filmen fick dock premiär i Budapest i april samma år. Det hade dessutom spelats in en fransk version back-to-back med den tyska som fick en mer allmän spridning i Europa. Först 1961 visades den ursprungliga, tyska versionen i Tyskland.

Förutom dessa mörka skuggor är dock Dr. Mabuses testamente en ganska frejdig historia, full av mystik och actionös. Föga förvånande ramlar den på i lite raskare takt än originalet, emedan speltiden ligger på modesta 124 minuter. Dock kan jag hålla med de som påpekar att kärlekshistorien Lilli-Tom är ganska sillmjölkig och definitivt hade kunna trimmas ned. Jag kan också förstå att Lang velat använda bilderna från sin exploderande fabrik så mycket som möjligt, men det blir för långdraget i slutänden.

Till skillnad från originalet, men i likhet med M, är skådeplatserna på det hela taget mer småskaliga. Skurknästen, Lohmanns kontor (komplett med potta och sängskåp) och Toms förvisso mycket moderna lägenhet. Känslan är på det hela taget mer intim och fokus ligger på framförallt personerna Lohmann, Lilli och Tom, snarare än diaboliska genier. Lang har dock inte släppt sin förmåga att liva upp sina scener med diverse biroller, jag gillade exempelvis springschasen som står och jojar medan han väntar på besked från en av Lohmanns kriminaltekniker.

Objektivt sett är Dr. Mabuses testamente fortfarande mer av en thriller än en skräckfilm, men här finns ändå skräck-lika element. Särskilt i form av den komplett galne tjallaren Hofmeister som med den flackande blicken hos ett jagat djur darrigt börjar sjunga så snart han tror sig vara iakttagen. Lang försöker sig också på ett par övernaturliga scener mellan Baum och hans herostratiskt ryktbare patient, något som regissören lär ha ångrat i efterhand men som jag tycker är riktigt trevliga.

Uppföljaren är som sagt inte helt perfekt, den kan ibland kännas lite seg. Samtidigt har Lang lärt sig både hur han ska korsklippa mellan scenen för ökad spänning samt auditiva liknelser på samma sätt som han förut hittade visuella sådana. En bombs tickande övergår exempelvis i knackandet på ett frukostägg. Jag älskar också att det första Lohmann ber om, när han än en gång övernattat på kontoret och blir väckt av sin assistent, inte är en kopp kaffe eller ens en sup, utan en cigarr. Det är hard core polisarbete.

Dr. Mabuse, der Spieler (1922)

alt. titel: Dr. Mabuse, Dr. Mabuse, King of Crime, Dr. Mabuse, the Gambler

Psykoanalytikern Dr. Mabuse. Av allt att döma en respektabel förkämpe för en god psykisk hälsa. Med den psykoanalytiska metoden menar han att 80% av samtidens ”nervsjukdomar” kommer att kunna botas. Men för många innebär Mabuses namn något helt annat. Han tornar upp sig över staden, spelar ett spel om människor och deras öden. Han är både förbannelse och salighet. Mästare på förklädnader, falskmyntare, börsmanipulatör. En man som inte tvekar att utnyttja sina kunskaper i hypnos och suggestion för att främja sina egna intressen.

Fortsätt läsa ”Dr. Mabuse, der Spieler (1922)”

Climax (2018)

I och med Climax har Gaspar Noé stulit ytterligare 90 minuter av mitt liv. Jag var beredd att ge Enter the Void fripass trots att den var betydligt längre, men Climax prövar mitt tålamod i allt för hög utsträckning. Efter att en tredjedel har passerat börjar jag tycka att det hela blir lite repetitivt och då inte på ett hypnotiskt och bra sätt utan på ett trist och dåligt sätt. Den sista tredjedelen sitter jag igenom på ren princip – ingen ska kunna påstå att jag avfärdar Noé utan att veta vad jag pratar om.

Fortsätt läsa ”Climax (2018)”

Get Out (2017)

Joanna Eberhart tvingas efter flytten till Förorten konfronteras med en hel hög till synes fullt tillfredsställda hemmafruar. De har aldrig hört talas om Womens’ Lib och lever för att ta hand om man och barn på bästa sätt.

Fortsätt läsa ”Get Out (2017)”

Now You See Me (2013)

Visst finns det något nästan magiskt över en smart heist? På ett sätt skulle man nästan kunna säga att en kupp som den i Ocean’s Eleven eller Fast Five delar mycket med scenmagiker som Joe Labero, Penn and Teller eller David Copperfield. Allt handlar om vilseledning, spektakel och dramatik. Den som tror sig vara den smartaste spelaren på plan är aldrig det och spelet är alltid riggat.

Fortsätt läsa ”Now You See Me (2013)”

The Undead (1957)

Nämen, vad sägs om en klassisk fredagssågning?

***

The UndeadUnder 50-talet blev det ohyggligt populärt att försöka återupptäcka sina föregående liv. Det hela började med att amatörhypnotisören Morey Bernstein försatte hemmafrun Virginia Tighe i trans, under vilken hon berättade om sitt liv som Bridey Murphy. En irländsk kvinna som levde och dog under 1800-talet, årtionden innan Virginia själv föddes 1923 i USA. Det behöver kanske inte tilläggas att Virginia, som aldrig satt sin fot på den gröna ön, framförde hela valsen på bredaste dialekt.

Fortsätt läsa ”The Undead (1957)”

The Eagle Has Landed (1976)

alt. titel: Örnen har landat

The Eagle Has LandedHitler kläcker en vansinnig idé: om man skulle försöka kidnappa Winston Churchill?! Som alla hans underlydande vet, är det dock för hälsans skull bäst att inte strunta i någonting som poppar upp i Führerns lilla skalle. Uppdraget att komma på en genomförandeplan hamnar på Oberst Radls bord, med det underförstådda syftet att planen ska visa att det helt enkelt är omöjligt.

Men Radl är en både noggrann och trosviss typ och kan inte ignorera de allt mer lockande fakta som radar upp sig i en tjusig liten kö. Det visar sig nämligen att tredje riket har en spion, Starling, placerad i en oskyldig engelsk by i Norfolk. Denna spion har precis rapporterat att Churchill ska besöka ett flygfält som ligger i närheten.

Fortsätt läsa ”The Eagle Has Landed (1976)”

Hypnotisören (2009)

Eftersom Lasse Hallströms filmatisering (med Lena Olin och suprise, surprise Mikael Persbrandt i huvudrollerna) hade premiär här i dagarna passar det ju alldeles utmärkt att jag i alla fall läst klart boken. Nu återstår bara att se om filmen verkligen når upp till att eventuellt vara ”den bästa svenska thrillern efter Widerbergs Mannen på taket”.

***

Efter katastrofala konsekvenser lovade sig psykiatrikern Erik Maria Bark att aldrig mer hypnotisera patienter, det kunde bevisligen gå alldeles fel. Men när polisen Joona Linna ber honom att göra precis det på en svårt traumatiserad femtonåring som mist hela sin familj till en okänd knivgalning tillåter han sig att göra ett undantag. Det är ett undantag han svårt ska ångra allteftersom året drar sig närmare sitt slut. Fortsätt läsa ”Hypnotisören (2009)”

The Fourth Kind (2009)

Astronomen och ufologen J. Allen Hynek formulerade 1972 tre olika nivåer av UFO-observationer. Observationen av ett UFO (som definitionsmässigt faktiskt inte behöver vara av utomjordiskt ursprung, det räcker ju med att det är ”oidentifierat”), observation och någon form av effekt på levande eller död materia från detta UFO och, till sist, observation av ”occupants” i eller utanför UFO:t. Fortsätt läsa ”The Fourth Kind (2009)”

X2: Fantomföregångare i korthet

George du Maurier: Trilby (1895)

Varken författaren George du Maurier eller hans hjältinna Trilby torde vara namn som blir omedelbart igenkända i dagens samhälle (huvudbeklädnanden Trilby är givetvis en helt annan sak…). Men säger man däremot ”Svengali” är det sannolikt fler som lystrar och det är alltså i denna bok där den slemme hypnotisören uppträder för första gången.

Fortsätt läsa ”X2: Fantomföregångare i korthet”