Det blåser kring dagens svenska skola och pedagogik. Full Metal Jacket och USA:s marinkår visar istället upp två eminent effektiva inlärningsmetoder: en ”drill sargeant” som oupphörligt och vrålandes kastar förolämpningar mot sina elever och kompanistryk för eventuella misstag.

Sedan kan man förstås ha åsikter om slutresultatet av den sortens utbildning, inte minst för utbildarens del. Detsamma gäller belöningen för de som tar sin examen – en biljett till Vietnam där returresan är högst tveksam.

Hade jag nu på kort tid sett fyra av de kanske mest välkända Vietnam-filmerna var det väl lika bra att klämma den femte också: Stanley Kubricks Full Metal Jacket. En film som jag i likhet med Apocalypse Now inte varit särskilt sugen på att återbesöka eftersom jag minns den som ganska oengagerande.

Men återigen i likhet med Apocalypse Now blev detta en återtitt som i någon mån fick mig att se ljuset. Eller i alla fall gav mig en helt ny uppskattning för Full Metal Jacket som Vietnam-film betraktat. Det de allra flesta brukar ta upp, och som gör att Kubricks produktion avviker från många andra krigsskildringar överhuvudtaget, är förstås filmens första del på Parris Islands träningsläger och närvaron av Lee Emerys sergeant Hartman.

Majoriteten av Hartmans repliker är råbarkat förolämpningsguld och enligt legenden ska Emery själv ha kommit på hälften av dem, van som han var vid jobbet efter att själv ha deltagit i Vietnamkriget när det begav sig. Den strida strömmen av ”You are nothing but unorganized grab-asstic pieces of amphibian shit” och prisandet av Gud samt marinkåren i lika mått skapar en utsatt och personlighetsnedbrytande sörja som det inte går att kämpa sig upp ur. Där andra filmer porträtterar krigets dehumanisering visar Full Metal Jacket att den processen börjar tidigare än så, redan på hemmaplan. Trots att det bevisligen finns andra människor på basen synes mannarna helt isolerade med sin indoktrinerande plågoande.

Och indoktrineringen fortsätter på plats i Vietnam eftersom filmens huvudperson, Joker, är där i egenskap av korrespondent för militärtidningen Stars and Stripes. En tidningen som fokuserar på två sorters historier: ”the winning of hearts and minds”, det vill säga amerikanska soldater som ger bort tandborstar till vietnameser, samt ”winning the war”, vilket innebär stridsbeskrivningar som resulterar i fiendens otvetydiga förintande.

Överhuvudtaget bär orden stor betydelse i Kubricks film, vilket väl knappast är särskilt överraskande. Den krasse stridspitten Animal kommenterar att om han nu ska dö för ett ord skulle han hellre göra det för ”poontang” än ”freedom”. Och de amerikanska soldaterna gör sin inställning till vietnameser tydlig med uttrycket ”gooks” samt påpeka att ”gulingarna” minsann inte verkar särskilt tacksamma över att härbärgera helylleamerikaner i sitt hemland som strider för deras frihet från det kommunistiska oket.

Denna andra Vietnam-del i Full Metal Jacket påminner dock snarare om en andra världskrigs-film eftersom striderna och dödandet äger rum i ett stadslandskap och inte en ångande djungel. Den avskilda eller losskopplade känslan i den här delen kommer sig sannolikt dels av Kubricks stil som regissör, dels av det faktum att scenerna inte spelades in i Thailand utan vid ett nedlagt gasverk strax utanför London (kompletterat med tusentals plastväxter).

Till skillnad från Platoon, vilken målade upp en betydligt mer stereotyp krigsmardröm, lyckas Kubrick ge intryck av ett system vilket i lika delar utnyttjar människans lust att döda (om inte annat för att hämnas fallna kamrater) och hennes sexualdrift. Scenerna där tomögda och skyltdockslika vietnamesiska horor utan större problem “förför” soldaterna (så länge priset är det rätta) är inte så mycket snaskiga, som de är ihåliga och mekaniska. Det är svårt att tänka sig något mer avtändande än den nasala rösten som stönar ”Me so horny”. Det skulle i sådana fall vara Stars and Stripes-redaktören som beställer ”low angle”-bilder på Ann-Margaret som visar både ”fur and early morning dew”.

Full Metal Jacket känns inte på långa vägar lika tragisk som The Deer Hunter eller lika hypnotisk som Apocalypse Now. Men bland de nyare Vietnam-filmerna står den sig bra, särskilt i förhållande till den ett år äldre Platoon. Jag klagade ju på att den inte kändes ”på riktigt”, något Full Metal Jacket däremot lyckas med. Och att avsluta filmen med Mickey Mouse March är genialiskt på så många nivåer. Fortfarande upplever jag Kubrick som en oerhört kall regissör men nu kan jag i alla fall ta med Full Metal Jacket i gruppen av regissörens filmer som jag inte aktivt ogillar. Alltid något.