Climax (2018)

I och med Climax har Gaspar Noé stulit ytterligare 90 minuter av mitt liv. Jag var beredd att ge Enter the Void fripass trots att den var betydligt längre, men Climax prövar mitt tålamod i allt för hög utsträckning. Efter att en tredjedel har passerat börjar jag tycka att det hela blir lite repetitivt och då inte på ett hypnotiskt och bra sätt utan på ett trist och dåligt sätt. Den sista tredjedelen sitter jag igenom på ren princip – ingen ska kunna påstå att jag avfärdar Noé utan att veta vad jag pratar om.

Fortsätt läsa ”Climax (2018)”

Enter the Void (2009)

Tokyo, knarktripp, Den tibetanska dödsboken light, livet efter detta, eventuell reinkarnation, neon.

Häpp, där har vi nästan tre timmar av mitt liv jag aldrig kommer att få tillbaka. Nä ok, riktigt så dålig var inte Enter the Void men det var banne mig inte långt ifrån. I den mån Enter the Void handlar om något skulle det möjligen vara ett varnande pekfinger mot att hota den japanska polisen med ett vapen som man inte har. För då kan det gå som för Oscar – död på ett sunkigt klubbtoagolv med näsan mot en pissoar efter fruktlösa försök att spola ned alldeles för mycket knark.

Fortsätt läsa ”Enter the Void (2009)”