You are currently browsing the tag archive for the ‘Black Christmas’ tag.

alt. titel: Blodig midnat, Blodig midnatt, Le bal de l’horreur, Prom Night – Das Grauen kommt um Mitternacht, Prom Night – Die Nacht des Schlächters, Terror en la noche de graduación, Graduación sangrienta, Non entrate in quella casa

Prom night! Denna mest tonårsamerikanska av högtider! Dags att dricka spetsad bål, dansa under discolampornas bländande sken och bli av med oskulden. Alex har svårt att få tummen ur för att hitta en dejt trots att syrran Kim försöker peppa honom. Hon och Nick är i sin tur paret alla avundas, prom king and queen. Nicks ex Wendy är däremot föga imponerad och hookar upp med skolans bråkstake, Lou, för att få en både bokstavlig och symbolisk hämnd. Jude förtvivlar över om hon någonsin ska hitta en dejt men blir upplockad samma dag av den sorglöse Slick som är tillräckligt icke-creepy för att passa henne. Och så Kelly, som bestämt sig för att tonight’s the night med pojkvännen Drew.

Alex och Kims föräldrar sörjer däremot olyckshändelsen som kostade Alex tvillingsyster Robin livet för sex år sedan. Och eftersom vi i publiken redan vet att de som orsakade dödsfallet var inga mindre än Nick, Wendy, Jude och Kelly, plus att någon känner till deras hemlighet (trots att de inte andats ett ord om saken sedan den där olycksaliga dagen) är det bara att sätta sig tillrätta. Let the prom mayham begin!

Sent omsider kom jag på att årets Halloween-tema saknade ett par riktigt klassiska eller typiska (eller vad man nu vill kalla det) slashers. Alltså den typen av filmer som gärna klumpas ihop i en amorf hög och inte sällan också avfärdas eftersom de alla är ”likadana”. Prom Night hade premiär två månader efter Friday the 13th och ska tydligen bland annat ha fått inspiration från producenten Irwin Yablans. Regissören Paul Lynch letade nämligen efter ett skräckfilmsprojekt och tänkte sig ett smaskigt läkartema. Medan Yablans hade varit involverad i Halloween och påpekade ”varför släppa ett vinnande koncept – högtider?” Häpp, Prom Night.

Det är så lätt, så lätt att se arvet från särskilt Black Christmas och Halloween i både Friday the 13th och Prom Night. Ett styck obeveklig mördare, en grupp ungdomar och en förhållandevis begränsad skådeplats (må den sedan vara ett sorority house, en förortsgata, ett sommarläger eller en gymnasieskola). Det är nästan så man undrar om det fanns någon slags tyst överenskommelse om att detta var det som hädan efter för alltid skulle utmärka genren?

Prom Night har emellertid också hämtat en del inspiration från Stephen King och Brian De Palmas Carrie i relationen mellan den hämndlystna Wendy och den aplike bråkstaken Lou. Samt plockat med sig Black Christmas hotfulla telefonsamtal plus några giallo-vibbar tack vare att vi får se mördarens telefon och skrivbord i stark belysning men omgivet av lika starkt avgränsade, djupa skuggor.

Prom Night överraskade positivt. En nylig omtitt på Friday the 13th gör förvisso att jag kan förstå varför den filmen är så pass mycket mer känd – den slår sitt kanadensiska småsyskon rejält på fingrarna när det gäller tempo och berättarmässig enkelhet. Det finns allt för många scener i Prom Night som är allt för långa och allt för onödiga. Inte för att jag inte tyckte att det var roligt att se Jamie Lee Curtis (som spelar Kim) spinna loss på dansgolvet men den discoscenen pågår i en hel evighet…

I princip alla scener med Kim och Alex föräldrar, där fadern dessutom är skolans rektor (samt, distraherande nog, spelad av Leslie Nielsen) och modern på väg ned i någon slags depression, är fullkomligt onödiga och hade kunnat trimmas bort. Det gäller också subplotten där Nicks pappa är polis som under samma kväll tror sig ha kommit lilla Robins mördare på spåren. Till det ska läggas ett i många lägen fullkomligt omotiverat fokus på lättklädda tjejer och alldeles särskilt deras satinklädda rumpor. I det perspektivet lyckas filmen inte tillräckligt tydligt förmedla att kameran möjligen ska tolkas som en standin för de hormonstinna tonårsgrabbarnas lystna blickar, vilket eventuellt hade kunna göra att det hela kändes något mer berättigat.

Men när vi snackar själva kärnan i filmen tycker jag att den gör ett hyfsat jobb med både förebådande, jakter och mordscener. Morden blaffas, med ett notabelt undantag, inte upp i bild. Istället får vi en svart skärm och obehagliga ljud som inte lämnar någon större tvekan om vad som händer. Smart och funktionsdugligt kan jag tycka. Till denna kärna måste också Jamie Lee Curtis räknas, för satan så bra hon är! Möjligen skaver det lite att både hon och de andra så uppenbart är äldre än 16-17 år och att alla utbyten ”ungdomarna” emellan snarare känns som om de utspelas på en advokatbyrå eller något liknande istället för en skola.

Alltnog, här får Jamie å andra sidan vara lite mindre av en token final girl även om hennes närmast tantlika klänning står i skarp kontrast till Wendys blodröda och paljettglittriga uppenbarelse. Men hon får åtminstone gå på balen med en dejt istället för att vakta barn och poppa popcorn. Samt dessutom vara den som faktiskt räddar livet på Nick i den sista, avgörande fajten.

Jag skulle absolut rekommendera en titt på Prom Night om det inte är så att man avskyr allt som har med konceptet slashers att göra. Den står sig riktigt bra tillsammans med fredags-filmen om vi nu snackar slashers anno 1980.

Final girl: Kim Hammond. She rocks!

Historik/psykologi: Vem som helst skulle kunna bli traumatiserad av att se sin syster falla mot en blodig död, men måste det per definition också innebära en gender-bender-vändning? Hur ska vi annars tolka Alex (inte särskilt sofistiskerade) sminkning? Känns slappt och inkastat i allra sista sekunden utan särskilt mycket eftertanke. Det är dock inte helt klart varför han går igång just den här årsdagen?

Vapen: Spegelskärvor och yxa – mördaren är som Kajsa Warg, han tager vad han haver och gör ganska gott bruk av det.

Killer-o-vision: Inga överdrivna mängder, men visst finns det där. Tillsammans med ett par villospår om jag förstår saken rätt.

alt. titel: Rösten inifrån, Når en morder ringer, Telefonterror

En anonym, men vagt hotfull röst som ringer och frågar ”Have you checked on the children?” är knappast ett samtal man vill ha som barnvakt i ett stort och obekant hus. Det är framförallt inte ett samtal man vill få igen…och igen…och igen. Och ändå är det vad som händer Jill Johnson den här kvällen. Allt mer skräckslagen försöker hon få polisen att ingripa men när de till slut spårar samtalen gör de bara ont värre med beskedet ”The call is coming from inside the house!”

Ett för all del klassiskt vandringssägenupplägg, men minst lika klassikt är det faktum att detta bara är upptakten till When a Stranger Calls. Tack vare lite filmmagi hoppar vi raskt sju år fram i tiden och hookar upp med John Clifford. Då var han ansvarig polis i fallet, nu är han privatsnokare som blir inhyrd av ägaren till huset som hemsöktes i början. Förövaren visade sig vara en viss Curt Duncan som nu har rymt från sinnessjukhuset där han suttit inspärrad sedan den där hemska kvällen och det blir Cliffords jobb att försöka hitta honom.

Som om det inte räckte med en mordisk galning på fri fot kan Dr. Monk även intyga att utan all behandling i form av samtalsterapi, elchocker och psykofarmaka kommer Curts mentala status att långsamt falla sönder.

When a Stranger Calls är skriven och regisserad av Fred Walton och bygger på hans tidigare kortfilm The Sitter. Dagens produkt är dock hans långfilmsdebut och i det avseendet måste jag erkänna mig rejält imponerad. Walton visar att han kan det här med både spänning och ren skräck, samtidigt som filmen präglas av ett säkert visuellt handlag.

Det är svårt att inte fästa sig vid hur ofta en dörr, ett fönster, en tunnel är det enda som lyser upp ett kompakt mörker men på ett sätt som nästan gör hela bilden ännu mer hotfull. When… var även fotografen Donald Petermans långfilmsdebut men han skulle komma att gå vidare till bigger ’n better things som Flashdance, Planes, Trains and Automobiles och Men in Black. Jag blev också ganska förtjust i melodislingan som kompositören Dana Kaproff förvisso snattat från John Williams djupa Jaws-stråkar men som funkade överraskande bra även på torra land för att signalera ett hägrande hot.

Det som hindrar When… från att bli en riktig toppenfilm för min del, i klass med Black Christmas, är två eller möjligen tre saker. Till att börja med blir tyvärr inte ”The call is coming from inside the house!” lika mycket av en chock med den föregående proto-slashern (för att inte tala om vandringssägnen) i färskt minne. Fred Walton låter förvisso sin telefon bli bra mycket mer av ett ihärdigt terrorvapen i händerna på Curt Duncan och Jill är också helt ensam under alla påringningarna. Men överraskningseffekten är väck för min del.

Sedan faller filmen lite väl mycket sönder i tre delar, som sinsemellan är rätt olika. Varje del för sig är inte dum, men slutresultatet är så pass splittrat att det nästan känns som en episodilm. Först ren barnvaktsskräck, sedan mer av krypande obehaglig thrillerstämning och tragiskt skurkporträtt för att slutligen avrunda med 20 fantastiska minutrar. Men de allena kan inte rädda hela When…

Antagligen är det episodkänslan som gör mig tillräckligt distanserad från historien för att jag ska börja undra över vissa avgörande luckor eller konstigheter, vilket förstås alltid är olyckligt. Även om Curt Duncan på något sätt lyckades ta sig obemärkt in i huset den där första kvällen, hur visste han till exempel att det fanns två telefoner och numret till telefonen han skulle ringa till? Och varför är John Clifford så aggressiv mot alla han pratar med, förutom före detta kollegan Charlie?

Samtidigt är When… ändå är en film som jag absolut skulle rekommendera tack vare kompetenta prestationer från skådisar som Colleen Dewhurst, Charles Durning, Carol Kane och Tony Beckley. Beckley var obekant för min del men är riktigt bra på sådant där socialt obehag som under rätt omständigheter blir otroligt ruggigt. Själv har jag svårt att tänka mig något mer olustigt än en vilt främmande människa som plötsligt bara knallar in i min lägenhet, slår sig ned och tigger om att få lite kaffe innan han ska gå igen.

Nå, jag tror att ni kanske börjat ana vartåt det här barkar rent slasher-mässigt? För nej, When… är i mina ögon ingen slasher. Klart att man kan se Carol Kanes Jill som en final girl (hon är trots allt en barnvakt) och telefonterrorn kan möjligen räknas som en trop. Men filmen saknar allt för många vitala slasher-komponenter för att den ska vara aktuell i det facket. Fast den är fortfarande förstås en helt ok skräckfilm.

Final girl: Jill Johnson barnvakt extraordinaire

Historik/psykologi: I det avseendet är Curt Duncan en fullkomlig tabula rasa

Vapen: Inga. Läskigt, va?

Killer-o-vision: Nope

alt. titel: Alla helgons blodiga natt

John Carpenters original-Halloween har aldrig varit någon personlig jättefavorit, vare sig det gäller skräckfilm (hellre Alien), slashers (hellre Scream) eller Carpenter-filmer (hellre Prince of Darkness eller The Thing). Men när det dök upp en nyversion på biograferna (wait for it…) blev jag så klart nyfiken på att se ur-verket ännu en gång. För även om den inte är en kandidat för best movie ever-priset mindes jag ändå en klart habil slasher.

Till en början är det intressant att se hur intensivt Carpenter jobbar med att inkludera sin publik i det som händer. ”Inkludera” ska här tolkas som ”tas som gisslan”. För det är klart att vi inte har något annat val än att hänga med den spanande blicken som noterar de hånglande tonåringarna inne i det upplysta huset. Ett hångel som på klassiskt filmmanér snarare ser ut som om killen våldför sig på tjejen. Men hon tycker förstås inte illa vara och snart försvinner de ur synfältet, upp för trappan.

Vi har inget att säga till om när vi utrustas med en kniv och en clownmask, inte heller när vi kort därefter hugger ihjäl tjejen. Först därefter släpper Carpenter sitt grepp om oss. Men han håller oss ändå kvar på kroken genom att tvinga oss att se hur mördaren (alltså fortfarande på något plan ett ”vi”) är klädd i en bjärt färggrann clowndräkt och inte stort mer än ett barn.

Det är detta barn som kommer att växa upp på en mentalinstitution och så till den milda grad påverka den behandlande läkaren Samuel Loomis att denne är helt övertygad om att patienten är ondskan själv. Och nog får han rätt i det eftersom Michael Myers med en gång utnyttjar sin nyvunna frihet från Smith’s Grove till att, som en målsökande missil, ta sig tillbaka till Haddonfield och fortsätta mördandet som 15 år tidigare aldrig hann utvecklas till en regelrätt orgie.

Michael Myers är Ondska, han har inga personlighetsdrag, är inget annat än ren instinkt att mörda andra människor. Alla försök att förstå hur eller varför kommer på skam, eventuellt eftersom vi vanliga dödliga aldrig kan förstå denna rena instinkt. Michael behöver inget motiv, anledning eller orsak för att följa sin dödliga natur. Det blir därför också helt följdriktigt att han i denna första films eftertexter refereras till som ”The Shape”. Han är egentligen ingen person, snarare en arketyp, ”the Boogeyman”. För att understryka renonsen på känslor har Carpenter också gjort sin antagonist rejält robotlik.

Möjligen är jag påverkad av de senaste årens evinnerliga Blumhouse/James Wan-produkter, där det blivit mer regel än undantag att det ska förekomma en sjuhelvetes massa förbiilande skuggor i ögonvrån. För Carpenters Halloween jobbar på samma sätt med de här ögonvå-/bakgrunds-förgrunds-ögonblicken, men av någon anledning känns det helt plötsligt fräscht och skrämmande igen. Jag sitter inte bara och väntar på att de ska dyka upp, utan blir uppriktigt förskräckt när den livlösa gestalten helt plötsligt vaknar till liv igen eller en sekund glimtar till i en glasdörr.

Halloween är ett portalverk, även om jag sannolikt aldrig kommer att kunna uppskatta alla dess förtjänster (jag håller som sagt hellre på Black Christmas). Filmen är omsorgsfull, genomtänkt och välgjord. Rent estetiskt (och kanske även musikaliskt) tycker jag att nyversionen lyckades aningens bättre men det är svårt att bortse från originalets genuina hantverk.

Final girl: Det är ganska roligt hur oerhört övertydligt Jamie Lee Curtis Laurie porträtteras som en ikonisk ”final girl”. Hon är ingen social paria men suckar överseende inför kompisarna Annie och Lyndas sexuella eskapader med sina pojkvänner. Hon är inte främmande för att dra ett par bloss på en joint men sitter samtidigt och stickar för att fördriva tiden när hennes barnvaktsskyddslingar (varav en rätteligen är Annies) sover på söta örat. Aldrig skulle hon komma på tanken att, som Annie, knalla runt i bara skjorta, trosor och knästrumpor när hon spillt smält popcornsmör på sina kläder (en matlagningsfadäs som Laurie i och för sig aldrig ens skulle göra sig skyldig till).

Å andra sidan, förutom detta det mest uppenbara av final girl-drag, porträtteras Laurie också som förhållandevis vaken inför sin omgivning. Hon är den som ser Michael först och verkar direkt känna att här är något skumt på gång. Å andra sidan skulle Halloween förstås inte mycket till skräckfilm om det inte fanns någon som hjälper till att bygga upp stämningen och spänningen för oss i publiken.

Historik/psykologi: Historiken spelar så klart roll i Halloween, men främst för att ge publiken extra chills. Evil kids are the worst!

Vapen: Man kommer långt med en rejäl kniv.

Killer-o-vision: Hell, yeah!

alt. titel: Sweet Alice, Alice, Sweet Alice, Alice Sweet Alice, Holy Terror, The Mask Murders

En p-rulle om en man som får sexa loss med gurugroupies är kanske inte allt en knappt 30-årig, aspirerande regissör drömt om. Men om man som Alfred Sole ändå tagit skeden i vacker hand, i hopp om att det jobbet skulle leda till bigger n’better things, känns det kanske lite tungt att den där porrisen samtidigt leder till att man blir utkastad från katolska kyrkan.

Men Alfred Sole var inte en sämre regissör och manusförfattare än att han kunde ta en lätt ironisk hämnd för den betan. Varmt välkommen i årets Halloween-tema säger vi till Alice, Sweet Alice (jag har hittills inte hört någon benämna filmen med dess originaltitel). En film som till skillnad från The Exorcist inte alls låter räddningen ligga i en from präst och obrottslig tro. Nej, i Alice, Sweet Alice drivs själva skräcken av katolsk skuld och hyckleri.

Lilla Karen ska snart ta sin första nattvard. Enda smolket i hennes glädjebägare är storasystern Alice som tycks bottenlöst avundsjuk på sin lillasyster och tar alla tillfällen i akt att retas med henne. Men skulle Alice verkligen gå så långt i fientligheten mot systern som att först strypa och sedan försöka elda upp henne? Och på självaste nattvardsdagen, icke desto mindre?

Systrarnas mamma Catherine vägrar att tro något sådant om sin enda kvarvarande dotter medan mostern Annie inte tvekar en sekund att lufta sina misstankar om systerdottern. Så vad ska man tro när Annie bara en kort tid därefter blir knivhuggen av någon iförd en gul regnrock, likadan som Alices, och en anonym kvinno-mask, likadan som den Alice tidigare haft på sig? Eftersom Alice aldrig dolt sin ovilja gentemot mostern är det kanske inte så konstigt att Annie raskt pekar ut henne som sin förövare. Och alltjämt fortsätter mördaren att skörda offer.

Ännu en av dessa filmer som förpassats till kategorin proto-slashers, dvs. filmer F.H. – Före Halloween. Förvisso har vi här en knivförsedd mördare men arvet Alice, Sweet Alice lämnar vidare skulle jag snarare i så fall säga är den hiskeliga masken som är en vital del av mördar-outfiten. Annars får jag mest giallo-vibbar av filmen, bland annat beroende av de övertydliga katolska pekpinnarna som Alfred Sole lagt in i sitt manus (skrivet tillsammans med Rosemary Ritvo).

Det räcker ju bara att hänga med genom förtexterna där en flickröst mässar en bön på latin samtidigt som vi ser en nattvardsgestalt som håller i ett kors. Men det hela avslutas med att korset höjs och därmed visar en fortsättning ned i ett skoningslöst knivblad. Samtidigt blir skuldbeläggandet av den katolska kyrkan en smula tveeggat – jag funderar exempelvis på hur pass mycket jag ska tolka in i det faktum att Alice faktiskt aldrig får den där frälsande nattvarden. Vad betyder det för filmens slut, vilket med all önskvärdhet (och i likhet med både The Texas Chain Saw Massacre och Black Christmas) antyder att fasan är långt ifrån över?

Nära kopplat till katolska värderingar är förstås också det faktum att mamma Catherine inte bara är skild från maken Dominick, utan dessutom redan var gravid med Alice när hon gifte sig med honom. En kvinna med tveksam moral skulle man ju kunna tycka. Detta får å andra sidan motsägas av det faktum att hon är en hetsig försvarare av sin äldsta dotter och dessutom har ett nästan plågsamt välordnat, ljust och kritvitt hem.

Som vanligt finns därmed anledning att reflektera över om inte filmens djupaste vallgrav finns mellan könen. De flesta av filmens män är rationella vuxna medan det finns gott om hysteriska, gråtande och skrikande kvinnor. Faktiskt så pass många att det blir riktigt jobbigt under en period. När Karens kropp upptäcks kan man verkligen undra vem som tar mest illa vid sig; hennes mor eller Annie som verkar tycka att det bästa beteendet i den situationen är att våldsamt skaka sin syster och skrika ”She’s dead!!!”.

Den här vallgraven förvandlas tyvärr till en lätt kladdig historia i relation till Alice. En del av skräcken, obehaget eller ambivalensen ska helt uppenbarligen ligga i flickans utmanande beteende och att hon framställs som på gränsen till en sexuellt medveten ung kvinna. Hon är tolv… Polisen som ger henne ett polygraf-test kommenterar till en kollega ”Did you notice her tits? When I put the tube around her, she looked at me, like she wanted me to feel her up”.

Jag vet inte varför Communion blivit mer känd som Alice, Sweet Alice men den är otvetydigt en kultklassiker. Titeln nämns i många olika sammanhang. Själv tyckte jag kanske att den var mer intressant än genuint läskig, även om det finns en riktigt bra hoppa-till-effekt samt ett par brutala scener och snygga bildutsnitt. Filmen har också överraskande vidriga eller ruskiga drag som i alla fall tog mig lite på sängen (exempelvis den kattmatsätande hyresvärden Mr. Alphonso eller brottsplatsfotografierna på Karens brända anletsdrag).

Sole jobbar gärna med kontrasterande detaljer, som blod på vita nattvardsattiraljer (det är kanske ingen slump att han uteslutande jobbat som produktionsdesigner sedan mitten av 90-talet). Han ska ha bland annat ha varit inspirerad av Nicholas Roegs Don’t Look Now, men i valet mellan de två skulle jag absolut hålla Roegs film för den bättre. Alice, Sweet Alice är mest för de som fascineras av religiösa motiv och grubblerier över kärnfamiljens sönderfall i ett modernt samhälle.

Final girl: Inte aktuellt.

Historik/psykologi: Fanatisk katolicism och vilja att straffa syndare

Vapen: Oftast en kockkniv

Killer-o-vision: Nej.

alt. titel: Motorsågsmassakern, Motorsavsmassakren, Motorsagmassakren, The Texas Chainsaw Massacre

Någonstans finns ett alternativt filmuniversum där kompisgänget i folkabussen aldrig plockar upp en skum liftare med eldsmärke i ansiktet och rakkniv i stövelskaftet. Där Pam, Kirk, Jerry, Sally och Sallys bror Franklin kommer till en bensinmack som faktiskt har bensin så de kan tanka folkabussen och get the hell outta’ Muerto County.

Men i detta filmuniversum skapade den då 30-årige Tobe Hooper en sjujäkla claim to fame-film, famöst betitlad The Texas Chain Saw Massacre. En film som väller över alla breddar med olycks- och förebådande fenomen; från framrusande boskapstransporter med tätt packade kreatur, vilka bara väntar på att bli slaktade, till knivgalna liftare och nedgångna hus som innehåller fler skelettdelar än tio tjeckiska ossuaria.

Det känns inte allt för osannolikt att vi som är uppvuxna i Sverige under 70- och 80-talen alla har någon form av relation till ”Motorsågsmassakern” även om vi aldrig ens sett filmen. Det var liksom svårt att missa hysterin kring videovåldsdebatten och det berömda inslaget i Studio S från december 1980. Hysterin är på en och samma gång både oförståelig och förståelig.

Å ena sidan är filmen egentligen inte särskilt explicit våldsam när man ser på den med lite nyktrare ögon. Någon massaker där motorsågar spelar en prominent roll är den absolut inte. Å den andra skapar The Texas Chainsaw Massacre en sådan grundläggande känsla av obehag, mardröm, otrygghet och en värld utan några som helst förmildrande omständigheter, att det är lätt att förstå exempelvis den brittiska censuren bedömde den som omöjlig att censurera. Det vill säga att det inte var möjligt att klippa bort så mycket att det skulle kunna släppas till en bred allmänhet men fortfarande vara det minsta begriplig.

Den här mardrömskänslan blir kanske allra tydligast under den bisarra ”middags”-scenen som tycks hålla på i en kvalfylld evighet men som utgör kanske max 10% av speltiden. Trots alla märkligheter lyckas The Texas Chain Saw Massacre skapa en svårdefinierad realism, vilket förstås också bidrar. Ska jag jämföra med en annan skräckfilmsfamilj känns exempelvis Wes Cravens The Hills Have Eyes-mutanter betydligt mer överdrivna i flera avseenden. Jim Siedows utskällning av Gunnar Hansen ger mig däremot samma krypande obehagskänsla som när jag var liten och råkade vara hemma hos en kompis vars föräldrar grälade med varandra.

Det verkar finnas lika många som vill placera The Texas Chain Saw Massacre i slasher-filmsfacket som starkt motsätter sig den placeringen. Själv vet jag inte riktigt vart jag landar någonstans. Å ena sidan har vi ändå fyra ungdomar som ryker, antydan om grafiska och extremt blodiga mord, ett ikoniskt monster (en bedrift i sig med tanke på Leatherfaces tantperuk) och i någon mening en final girl i Sally Hardesty. Å den andra andas filmens bottenlösa tröst- och hopplöshet snarare ett råbarkat 70-tal än ett gladporrmordiskt 80-tal. Sally besegrar inget monster, hon undkommer knappt med livet i behåll och slutscenerna låter tittaren sväva i stor ovisshet om hennes mentala tillstånd någonsin kommer att återhämta sig. Och monstret, Leatherface himself, är här i sin originalversion inte så mycket ett monster som ett pressat och förvirrat djur, vilken inte riktigt förstår vad det är som pågår.

The Texas Chain Saw Massacre var förstås betydelsefull för efterkommande skräckfilmer i gore-perspektivet men frågan är om den inte för slasher-genren spelade en större roll enbart genom att bli så enormt populär. Ska vi fästa blicken mot vad som komma skall har jag betydligt lättare att se arvet från exempelvis Bay of Blood eller Black Christmas (också den från 1974) än dagens film.

Jag vet att det är många som kärleksfullt betraktar The Texas Chain Saw Massacre som världens bästa film, alla kategorier. Själv har jag dock lite svårt att ta den till mitt hjärta på samma sätt – jag kan se att den är en välkonstruerad och smart skräckfilm (inte minst med tanke på en minimal budget) men den har samtidigt aldrig skrämt mig särskilt mycket. Jag ser vad den försöker göra och kan uppskatta det på ett intellektuellt och analytiskt plan men får aldrig mer än en lätt obehagskänsla.

Final girl: Sally Hardesty. Dock ingen klassisk sådan.

Historik/psykologi: Oklart. En familj av debila slaktare, varken mer eller mindre

Vapen: Som sagt, Leatherface motorsågar inte särskilt många till döds. Det vi får se är ofta ganska pragmatiskt, från släggor till en piassavakvast

Killer-o-vision: Egentligen inte om man inte ska räkna de inledande fotografierna.

alt. titel: Silent Night, Bloody Night, Deathouse, Death House

En film som sannolikt är mest känd (i den mån den alls är känd) under aka-titeln Silent Night, Bloody Night. Och då gissar jag att minst tre fjärdedelar av de som tror sig känna igen titeln egentligen tänker på ”äkta” slashern Silent Night, Deadly Night från 1984.

Men dagens film är alltså en proto-slasher, vilket innebär att den innehåller vissa drag som skulle återkomma inom undergenren men som trots det inte kan sägas vara en helgjuten spelare i slasher-laget. Night of… är å andra sidan inte helgjuten i särskilt många andra perspektiv heller.

Det som känns tråkigt är jag får en känsla av att det åtminstone finns frön till en helt ok skräckfilm i Night of… Själva grundhistorien utnyttjar många standardgrepp men har samtidigt en del innovativa element. Och även sådant som är skräckfilmsstandard kan ju bli bra om det görs rätt. Eller om filmen lyckas fånga den där undflyende ”atmosfären”. Men i det här fallet är det helt klart att regissör och medmanusförfattare Theodore Gershuny inte haft något vettigt grepp om vare sig hur han ska berätta sin historia eller introducera sina rollfigurer. Det hela är rörigt och fullt med märkliga scener som inte leder någonvart eller får sin förklaring alldeles för sent. Fotot är fult och, särskilt i slutet, så mörkt att jag faktiskt inte hänger med på exakt vad som händer. Allt för många skådisar gör allt för många undermåliga prestationer.

Grunden är i alla fall denna: i den lilla staden East Willard står Wilfred Butlers hus fortfarande kvar, trots att invånarna helst skulle vilja jämna schabraket med marken. Men även om Butler dog i en eldfängd olycka på självaste julafton 1950 lämnade han efter sig ett otvetydigt testamente som gav huset vidare till barnbarnet Jeffrey. Tjugo år senare anländer emellertid en advokat som säger att Jeffrey nu är beredd att sälja huset till staden för 20 000 dollar. In cash. By tomorrow.

Så medan stadens borgmästare febrilt försöker skrapa ihop stålarna roar sig advokaten i det märkligt välbevarade huset (med tanke på att det har stått tomt i tjugo år) tillsammans med sin älskarinna. Det dröjer dock bara en liten bit in i parets coitala umgänge innan någon går loss på dem med en yxa, ett öde som ska komma att drabba alla som vågar sig i närheten av Butlerhuset denna julaftonsnatt.

Jag har all förståelse för att det inte är så lätt att berätta en film som ska utspela sig i parallella tidslinjer. Men så klumpigt som de historiska ledtrådarna introduceras i Night of… får man bara inte göra. I alla fall inte om det ska finnas någon spänning kvar i det hela. Filmen är ett sammelsurium av olika berättarröster, gamla tidningar och avslöjande dagboksanteckningar (vilka i sedvanlig ordning är skrivna mer som en roman än dagboksanteckningar). Det är likaledes oklart varför mordorgien sker just när den sker eller hur alla mordoffer förtjänat sitt öde.

Å andra sidan, när vi väl kommer fram till återberättandet av dagboken framställs historien som en lite ryckig, sepiafärgad film-i-filmen där Gershuny kan ha hämtat en del inspiration från George A. Romeros Night of the Living Dead (kanske också till titeln på hela filmen?). Just det segmentet är det enda som får mig att se på Night of… med lite mer förlåtande ögon.

En hel del av skådisarna kommer från Andy Warhol-scenen, inte minst Mary Woronov i rollen som borgmästardottern Denise Adams. Hon var gift med Gershuny vid den här tiden och möjligen den som kunde locka med sig en del av sina kollegor. Hon har å andra sidan inga illusioner om ex-makens film: ”[Ted] tried to make it an artistic statement, but it didn’t work”. Kanske det där artistiska skulle komma från Worhol-skådisarna? I vilket fall som helst fungerar det dåligt – både enskilda prestationer och relationer skådisarna emellan blir ofta stela och konstiga.

Men vänta lite, varför kan man då säga att Night of… är en proto-slasher? Tja, förutom en viss body count (som å andra sidan inte ens spräcker tiotals-vallen) har vi en länge ansiktslös mördare som dessutom är iförd svarta skinnhandskar (förvisso mer av en giallo-grej men, men…). Morden har sitt ursprung i historiska händelser med en tydlig hämndvinkel. Men det finaste exemplet är kanske att mördaren ringer till olika personer och säger hotfullt kryptiska saker till dem för att locka dem till Butlerhuset. Ett drag som skulle komma att användas så otroligt mycket bättre av Bob Clark två år senare i Black Christmas.

Nej, Night of… var inte mycket att hänga i julgranen. Men är du ändå sugen faller filmen under public domain och kan därför ses alldeles gratis på exempelvis archive.org.

Fun fact: i någon mening delar Night of… ett viktigt element med Amicus-episodfilmen Asylum som kom samma år. Se hellre den istället.

Final girl: Diane Adams. Dock ingen klassisk sådan eftersom hon hamnar under mördarens radar sent i matchen. Tyvärr heller ingen särskilt överraskande sådan eftersom filmen börjar i slutet när Diane ser tillbaka på det hemska som hände för ett år sedan.

Historik/psykologi: Både skuldkänslor och hämndmotiv, i någon mening en slags Psycho-ripoff. Det är emellertid otydligt varför mördaren har väntat så länge med att genomföra det hela.

Vapen: Främst yxa för mördarens del. Andra använder sig dock med förkärlek av skjutvapen.

Killer-o-vision: Typ… Fast det är fler scener där vi ser delar av mördaren (främst handskbeklädda händer) men aldrig hens ansikte.

Ok, detta är den sista introduktionen till Slasherween, scout’s honour! Imorgon blir det en regelrätt recension

***

Jag inser att jag sticker ut hakan en smula genom att ta mig an vad som torde vara en extremt genomforskad genre utan att anstränga mig överhövan för att ta del av någon av denna forskning. Men som jag resonerat under tidigare teman – jag vill hellre se filmerna än att läsa om dem och det är ytterst sällan jag hinner med bådeoch. Så jag hoppas att ni har överseende med att jag oftast bara utgår från tidigare nämnda podd (Evolution of Horror), Wikipedia och mina egna funderingar i inläggen.

Men särskilt mycket mer ambitiös behöver en bloggare ärligt talat inte vara för att i alla fall plocka upp genrens mest utmärkande kännetecken, regler, troper eller vad man nu väljer att kalla dem.

Så vilka är de då? Tja, vill man göra det enkelt för sig är det väl bara att lyssna på Jamie Kennedys Randy i meta-klassikern Scream:

  • You can never have sex.
  • You can never drink or do drugs.
  • Never, ever, ever under any circumstances say, ”I’ll be right back”.

Detta är dock kanske att göra det lite väl enkelt. De allra flesta talar hellre om en något större uppsättning troper:

  • En mindre grupp ungdomar blir i tur och ordning mördade av något slags monster.
  • Monstret kan ta många olika former, verkliga eller övernaturliga, men bör vara utrustat med någon form av skarpslipat och falliskt vapen.
  • Filmens huvudsakliga drama kommer från morden.
  • Morden ska innebära någon form av vedergällning eller straff.
  • Last man standing är en final girl. Hon är ren och jungfrulig och därmed i alla fall till synes säker från vedergällningen. I slutet av filmen har hon ofta tillskansat sig mördarens falliska vapen och därmed blivit maskuliniserad. Det torde vara värt att påpeka att begreppet i sig, ”final girl”, lanserades av Carol J. Clover i Men, Women, and Chainsaws från 1992.

Utifrån de här punkterna har jag i vanlig ordning försökt hitta några kategorier för att underlätta resonemangen kring temafilmerna. I år handlar det om huruvida det finns någon final girl, mördarens historiska eller psykologiska bevekelsegrunder, vilka vapen som används och huruvida det förekommer killer-o-vision (alltså mördar-PoV), ett vanligt visuellt grepp i sammanhanget. Or is it?! Only one way to find out…

De kloke läsaren förstår nog att jag med tanke på kategorierna härmed måste utfärda är stor, fet spoilervarning för i princip alla temats filmer. Jag har inte vinnlagt mig om att avslöja precis allt om alla filmerna, men skriver samtidigt om det som intresserar mig i dem och inte sällan hänger det ihop med upplösningen eller avslutande vändningar.

Så med det i åtanke, återkom gärna under den kommande månaden (med start imorgon) för hänga med ut och vada i slasher-träsket. Vem vet vad vi kommer att hitta för godbitar, alternativt ruttnande fisklik?

Innan dess är ni givetvis varmt välkomna att kika på vilka filmer som ingått i bloggens tidigare Halloween-teman. Eller varför inte läsa om de slashers (inklusive deras föregångare) som redan förekommit på bloggen och som därmed inte dyker upp under det här temat?

2011 – Klassiska skräckhistorier
2012 – Fjälliga fasor
2013 – Hammer Film Productions
2014 – Found Footage och Kroppssnattande
2015 – Vampyrer
2016 – Zombies
2017 – Demoner
2018 – Italiensk skräckfilm
2019 – Brittisk skräckfilm

Peeping Tom
Blood and Black Lace
Bird With the Crystal Plumage
Cat O’ Nine Tails
What Have You Done to Solange?
Black Christmas
Profondo Rosso
The Toolbox Murders
Tourist Trap
Dressed to Kill
The Boogey Man
The Burning
The New York Ripper
ANoES – hela serien i ett tema
Scream – hela serien i ett inlägg
I Know What You Did Last Summer & I Still Know What You Did Last Summer
The Toolbox Murders (2004)
Black Christmas (2006)

Och så är vi tillbaka i avslöjandet att jag föredrar Black Christmas framför Halloween.

***

Men mina personliga preferenser till trots är det nu ändå Halloween, och inte Black Christmas, som ses som slashergenrens portalverk. Jag tror det kan bero på att Bob Clarks film inte riktigt hittade hem till en tydliga målgrupp på samma sätt som John Carpenter och Debra Hills Halloween. Tjejerna i Black Christmas sorority-hus är äldre och mer erfarna, de både dricker och har sex. Vår final girl, Jess, vill för tusan ha en abort och blir därmed inte en lika värdig final girl som den superordentliga Laurie Strode. Black Christmas innehåller mycket mer av bihistorier på ett sätt som gör att den kan uppfattas som lite spretig och humorn hos den lätt alkade Mrs. MacHenry faller nog inte lika väl ut för alla. Kanske är det också så att Black Christmas mördare blir lite för anonym där han gömmer sig på vinden, jämfört med Michael Myers? Och vi kan aldrig ta ifrån Halloween den fullkomligt briljanta upptakten som utan tvekan slår Black Christmas, förvisso obehagliga, killer-o-vision-introduktion.

Alltnog, det blev sent 70-tal och det blev 1980-tal och det är bara att låta slahser-tsunamin skölja över sig. Lite beroende på hur man räknar och definierar kan det vara så många som hundratalet olika filmer som producerades bara under ”guldåldern” 1978-1984. Själv kände jag att jag inte mäktade med riktigt så många filmer inom ett och samma tema och har därför bara betat av ett par av de mest lättillgängliga.

Jag älskar ANoES-serien, är Team Freddy thorugh and thorugh. Ändå kan originalfilmen ses som ett slags lackmustest på hur pass långt man hade lyckats driva slashergenren redan vid pass 1984. Här har vi en fullt utvecklad övernaturlig mördare som med en gång är förhållandevis pratglad, för att i höjd med Dream Warriors från 1987 ha utvecklats till den karakteristiska oneliner-kanonen han för alltid kommer att vara känd som. Jag älskade ANoES innan jag ens var medveten om att det fanns något som kallades för slashers och har därför aldrig sett filmerna som sådana exempel. Samtidigt följer en mer uttalad slasherikon – Michael Myers – nästan steg för steg samma nedåtgående kvalitetsmässiga spiral som Freddy.

Men i Halloween-sammanhanget får vi inte glömma bort H20 från 1998. Den kan också ses som ett slags lackmustest, men den här gången på i vilken riktning slasher-genren tagit sig efter ett gäng allt sämre, grisigare och/eller tröttare produkter under andra halvan av 80-talet och första halvan av 90-talet. Skräcknestorn Wes Craven hade doppat tårna i det självrefererande metavattnet med Wes Craven’s New Nightmare från 1994 men i likhet med original-Halloween skulle det visa sig vara tonåringar som blev den förlösande faktorn. Scream förändrade 1996 spelreglerna i grunden och jag har förstått att för många i yngre generationer (än jag, alltså) blev Scream en gateway drug in i slashermissbruket.

Möjligen får man se mitten av 90-talet som någon slags dödsryckning i det sammanhanget, för bland slasher-exempelen från 00-talet och början av 10-talet finns det få exempel att glädjas över. Mest pliktskyldiga remakes eller uppföljare till serier som för länge sedan gett upp alla tecken på livsandar. Sett till skräckgenren i stort är det en period som i hög grad präglas av filmer som mer eller mindre berättigat sägs tillhöra genren ”tortyrporr”, alternativt asiatisk skräck. Vill man koppla det hela till en amerikansk kontext är det alltså filmer som låter sin publik bearbeta skräckbilder från Abu Ghraib snarare än tidigare diton på utmärglade AIDS-patienter.

Skräckfilmen generellt har emellertid vuxit sig allt starkare under de senaste åren med produkter som Get Out, Hereditary, It Follows, Doctor Sleep plus en hel hög från James Wan/Blumhouse. Men frågan är om just slashern någonsin kommer att kunna återhämta sig till 100 procent efter 90-talets glimten-i-ögat-metafilmer och påföljande parodiska cash-ins som Scary Movie-serien eller Shriek if You Know What I Did Last Friday the Thirteenth? Det är kanske både välsignelsen och förbannelsen med dess tydliga och lätthärmade troper? Upp som en slasher-sol och ned som en parodi-pannkaka.

Själv vet jag inte hur mycket jag sörjer över detta faktum. Jag ska inte påstå att jag blev så pass förtjust i slashers att jag känner någon större lust att leta upp det där 90-ish guldåldersfilmer som jag fortfarande inte sett. Samtidigt finns ju här tillräckligt mycket bra film för att det verkligen inte finns anledning att avfärda hela genren rakt av som rent skräp. Och med exempel som senaste Halloween och Happy Death Day är det kanske ändå för tidigt att avkunna slasher-genrens död?

Det finns ju så mycket att säga om slashers, så… To be continued… Again…

Hjärtinnerligt välkomna till 2020 års Halloween-tema, fullsmockat med maskbeklädda mördare samt mördade tonåringar som vågat sig på att ligga och/eller knarka. Jag talar förstås om den kanske mest välkända av skräckgenrer: slashern. Kanske till och med så välbekant att det inte sällan sätts likhetstecken mellan den och hela skräckgenren? I vanlig ordning kommer hela oktober att ägnas åt en kronologisk nedräkning mellan 1960 och 2018, så förhoppningsvis kommer det att finnas något matnyttigt för alla under slasherween.

Jag anlände till både filmens och skräckfilmens värld förhållandevis sent, om nu studentåldern kan anses sent. Hemmavid fanns ingen video och mina föräldrar var inga stora bioentusiaster. Jag tror att det kan vara en anledning till att jag aldrig riktigt förstått tjusningen i att se filmer där en kavalkad av tonåringar paraderas ut framför kameran, bara för att bli avpolletterade en efter en, oavsett hur innovativt. Ett upplägg som i princip kan mallas mot den stereotypa porrfilmen där historia och karaktärsutveckling är praktiskt taget ointressant. Det enda publiken är ute efter är att så snabbt och effektivt som möjligt ta sig fram till the money/gore shot. Blod eller sädesvätska, same same but different.

Så för min egen mentala hälsas skull har jag försökt att kasta nätet tillräckligt vitt i den här temaomgången för att hitta även de filmer som skulle kunna bidra med lite mer än enbart de ovanstående stereotyperna och sådana filmer har ärligt talat inte varit särskilt svåra att finna. Tack vare en hel del kärlek till slasher-genren ute i filmhavet är det många som tagit chansen att sätta ljus på titlar som inte börjar med Halloween… eller Friday the 13th.…

De filmerna är oftast antingen typiska slashers som av olika anledningar inte är lika kända som de ovan nämnda serierna eller filmer som kanske inte faller inom mallen eller troperna till 100 procent men som ändå innehåller slasher-element. Som slasher-entusiasten därmed redan noterat kommer jag alltså att röra mig både före och efter den så kallade guldåldern (1978-1984). Och eftersom jag låtit mig inspireras av den utmärkta brittiska podden The Evolution of Horror har jag valt att starta resan 1960, ett jämnt och bra årtal. I en genre som utmärks av serier har jag den här gången dessutom passat på att hugga alla Halloween-filmerna. Serier som Scream samt ANoES har jag redan avhandlat medan jag sparar på alla Friday the 13th-delarna.

Men vilka stigar är det då som i slutänden ansluter till den (kanske alltför?) vida och lättfarna slasher-motorvägen? Tja, eftersom jag i mångt och mycket följt samma snitslade bana som podden The Evolution of Horror är det förstås inte så konstigt att jag betat av samma hållpunkter som den gjorde i sin slasher-säsong. Med en helt annan ledstång hade jag kanske åtminstone sett helt andra föregångare?

Men nej, inte helt andra skulle jag gissa, eftersom även en så pass generell översikt som sidan ”Slasher” på Wikipedia också pekar ut bland andra Psycho och Peeping Tom som 60-talets slasher-föregångare. Absolut inte proto-slashers (de uppfyller inte på långa vägar tillräckligt många troper) men filmer som dels balanserade på gränsen mellan thriller och skräck (tillsammans med exempelvis Hammer-filmer som Nightmare och The Nanny), dels använder sig i olika utsträckning av koncept som den ensamme och galne seriemördaren, killer-o-vision eller ett aktivt kameraarbete för att förmedla skräcken, straffande eller vedergällande mord (orsakade av gärningsmannens galenskap), mestadels kvinnliga offer, en länge ansiktslös mördare, det faktum att fasan aldrig upphör även om filmen i sig tar slut samt en högst problematisk inställning till sexualitet (inte sällan är straffet direkt kopplat till särskilt kvinnlig sexualitet).

Skräckthrillerstafettpinnen övertas å det magnifikaste av de italienska giallo-filmerna på 60- och 70-talet med regissörer som Mario Bava och Dario Argento i spetsen. Även här har vi exempelvis en dunkel gränsdragning mellan thriller och skräck, ansiktslösa mördare samt både spektakulära och straffande mord. Det giallon springer vidare med, med sikte på slashern, är att bli något mer övertydlig när det gäller just morden, för att uttrycka det milt. De antydningar som Hitchcock och Powell hade jobbat med låg inte för italienarna. Men ett mer bloddrypande och ruskigt fokus, i kombination med huvudsakligen kvinnliga offer, kunde ibland bli en smula problematiskt. Argumentet att det såklart är både trevligare och hemskare (för en straight manlig publik, får man anta) att se en snygg tjej bli söndertrasad av en galen mördare låter inte särskilt övertygande i dagsläget och fasiken vet om det ens gjorde det när det begav sig.

Alltnog, efter en räcka definierande gialli kom så Mario Bavas Bay of Blood 1971 som jag missade i mitt italienska Halloween-tema. Och 70-talet fortsätter med en hel räcka filmer som spårar vidare på mer eller mindre aparta stigar, vilka skulle kunna sägas leda fram till en tydligt definierad slasher-genre. Än en gång vill jag också uppmärksamma den utmärkta Black Christmas från 1974, en film som i mina ögon är klart mer underhållande än Halloween.

Och med detta omskakande besked lämnar vi slasher-genren för dagen. To be continued…

Christmas wreathSom vanligt hälsas första advent på Rörliga bilder och tryckta ord med en julfilm. I år tänkte jag vara lite wild and crazy och bjuda på en julfilm varje advent. Vi får väl se hur det går med den ambitionen men än så länge har jag ju en 25%-ig måluppfyllelse i alla fall.

***

a-christmas-storySkådisen, regissören, producenten och manusförfattaren Bob Clark var inte bara en mångsidig man, utan har också en minst sagt intressant filmografi. Han är exempelvis ansvarig för den erbarmliga American Pie-föregångaren Porkys, men har kanske satt sitt främsta bomärke inom genren julfilmer. I mitten på 70-talet stod han för en av historiens bästa julslashers, Black Christmas, men det är filmen som kom nästan 10 år senare som har gått till historien.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Det röda fältet
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg