You are currently browsing the tag archive for the ‘Brian Cox’ tag.

MorganEn smal flickgestalt i en glasbur. En övervakande kamera. Ett forskarteam som levt och arbetat tillsammans i sju år och vars månadslön uppenbarligen baseras på hur många gånger de kan säga namnet ”Morgan” när de pratar om eller med varelsen i glasburen. En utomstående ”risk management consultant” som kommer från ”corporate”. Som dessutom vägrar ta samma namn i sin mun, utan framhärdar med att benämna experimentet ”it”.

Morgan slänger upp en del intressanta tankar på bordet. Synd bara att de redan slängts upp av Ex Machina. Och där Ex Machina serverade utsökt genomtänkt sushi kommer Morgan snarare i form av ett stort tråg med lasagne. Ett upplägg som vid första anblicken ser aptitligt ut men som, efter att ett par middagsgäster varit där och grävt, istället förvandlas till en ointressant och ketchupbemängd röra.

Morgan skiljer sig från Ava genom att vara ett genetiskt experiment snarare än en robot samt redan i filmens upptakt visa sig livsfarlig. Kate Maras konsult är nu på plats för att utvärdera om idén med att ta fram en genetisk hybridorganism med känslor egentligen var så smart. Jag tror att vi i publiken redan på pitchmötet hos det vaga ”corporate” hade kunnat ge besked om att det aldrig är en bra idé att försöka framkalla mänskliga känslor hos icke-mänskliga varelser. Det framstår också som en smula underligt att vare sig psykologer eller beteendevetare på plats tycks ha kunnat förutse att det sannolikt bliri problematiskt att placera känslor, som bara haft fem år på sig att utvecklas, i en kropp byggd för superavancerad närstrid. When will they ever learn…?

Nå, för filmbranschens del är det kanske lika bra det, för annars skulle det inte bli många filmer gjorda. Den icke-existerande inlärningskurvan hos rollfigurerna i den här typen av filmer ska också visa sig fruktbara för kändisregissörssöner. Morgan är nämligen regisserad av en viss Luke Scott och minsann om vi inte återfinner pappa Ridley bland producenterna.

Missförstå mig rätt, Scott d.y. har inte gjort något direkt dåligt jobb med Morgan i så måtto att filmen känns stabil och påkostad rent produktionsmässigt. Kanske till och med pappa hade ett finger med i spelet för att säkra namn som Toby Jones, Paul Giamatti och Brian Cox till rollistan?

Annars gör Kate Mara och Anya Taylor-Joy så gott de kan med både konsult och experiment men de har ärligt talat inte särskilt mycket att jobba med. Trots det ska villigt erkännas att jag inte har några större problem med att uppfatta dem bägge som dödliga kvinnor, med Anya Taylor-Joy som den känslomässigt skörare och labila av de två. Däremot förstår jag inte riktigt varför hon skulle behöva gå hela filmen igenom med bleksminkat ansikte.

Men produktionsvärden hjälper föga när en thriller (för det är i alla fall vad jag gissar att Morgan vill vara) är så kapital ospännande och bjuder på så få överraskningar. Inte en enda faktiskt. Jag tror exempelvis att Morgans avslutning är tänkt att vara en rejäl mindfuck-vändning, men för att uppnå det måste den presumtive filmtittaren i så fall inte ha sett särskilt många filmer av den här typen innan. Samtidigt är filmen inte tillräckligt djuplodande i sina filosofiska frågeställningar (medvetande, känslor och rättigheter hos syntetiska livsformer) för att motivera en genrebeteckning som ”spänningsdrama” eller något liknande.

Lasagne serverad i storköksform behöver för all del inte vara oätlig, men särskilt rolig är den sällan heller…

star_full 2star_half_full

Annonser

Bjällerklang, bjällerklang hör dess dingel-i-dång…

En vanlig regel i skräckfilm är att enskilda företeelser är hanterbara medan massor och myller är obehagliga och skrämmande. En zombie (särskilt om den är av den långsamma sorten) går att runda utan allt för mycket ansträngning medan en zombielavin kan knäcka den starkaste av murar.

Läs hela inlägget här »

När jag nu försökt mig på tre olika versioner av The Bourne Identity var det förstås bara att köra vidare på trilogin där Identity anno 2002 utgjorde första delen. De två uppföljarna tar sina namn från Ludlums andra och tredje bok om Jason Bourne, aka David Webb, men har i övrigt hittat på helt egna historier.

Läs hela inlägget här »

Bokläsning = filmsug är en ekvation som börjar vara rätt välbekant vid det här laget. Så efter den senaste omläsningen av Thomas Harris The Silence of the Lambs var jag givetvis tvungen att se om min relativt ljumma inställning till Jonathan Demmes filmatisering hade förändrats.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha blivit påmind om hur pass bra Thomas Harris bok om FBI-agenten Clarice Starling är blev jag förstås nyfiken på hur Harris föregångare Red Dragon skulle hålla sig. Och föga förvånande väckte boken i sin tur ett sug efter bägge filmatiseringarna – 80-tals-Michael Mann såväl som 00-tals-Brett Ratner.

Läs hela inlägget här »

Därmed har vi kommit till den sista i trilogin av WWII-filmer som hade premiär 2017. Även den Oscars-belönad, och i en lite finare klass än Dunkirks priser. Kvalitet över kvantitet?

Läs hela inlägget här »

Winston Churchill är 70 år gammal och in i märgen trött. Trött på krig och utmattad av ansträngningen att försöka ge en hel nation moralisk ryggrad nog att stå emot Hitler och Nazityskland efter över 1 700 dagars kamp.

Läs hela inlägget här »

X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.

Läs hela inlägget här »

exit-humanityUnder en blodig skärmytsling i det amerikanska inbördeskriget (det fanns väl i och för sig inte så många andra skärmytslingsvarianter den gången) ser sydstatssoldaten Edward Young en märklig skepnad komma hasande bakom de anfallande blårockarna. Han försöker skjuta den men inget tycks stoppa monstret.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Apornas planet: (r)Evolution

Rise of the Planet of the ApesCaesar måste hålla huvudet kallt om han ska kunna fly från det helveteshål han har hamnat i. Stämningen ute på gården är mördande och han har rent fysiskt inte en chans mot ledaren Rocket som inte tvekar att visa vem som bestämmer. Caesar, som inte alls är van vid så hårda tag, måste tuffa till sig rejält om han ska överleva. Det första steget är att skaffa sig en allierad som kan klå upp Rocket riktigt rejält. Den enda fördel Caesar har är sin hjärna.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Flickan under gatan
Michael Connelly, The Narrow

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser