Vilken tur! Jag mindes helt rätt och kunde alltså minuter efter jag lagt ifrån mig William Hjortsbergs djävulsnoir trycka in Alan Parkers filmatisering i spelaren. Och med en kompetent regissör som Parker bakom spakarna hade jag inte behövt oroa mig – Angel Heart levererar lika bra som Falling Angel.

Parker har dessutom plitat ihop manuset och i det arbetet gjort en hel del smarta val. Förutom att sätta året till 1955 istället för 1959 är den största förändringen förstås att handlingen snart förflyttas till ett ångande och svettigt New Orleans istället för att hålla sig i ett kylslaget New York med omnejd. Det sker i och för sig på bekostnad av Hjortsbergs karnevalsmiljöer och -personligheter men jag skulle kunna tänka mig att de detaljerna lätt hade kunnat förvandlas till lyteskomik på vita duken. Det enda vi får i den riktningen nu är ett ödsligt och övergivet Coney Island dit Harry Angel måste ta sig i sökandet efter Johnny Favorite.

I New Orleans är Epiphany Proudfoot inte heller en kapabel egenföretagare, utan ensamstående mor och medlem av ett svart trasproletariat. Så voodooprästinna hon är, blir det aningens mer trovärdigt att en sådan flickkvinna lierar sig med Harry Angel då han möjligen kan förbättra hennes situation på ett sätt som inte var aktuellt i boken. Men faktum kvarstår: Epiphany ska i filmen vara 17 år och Lisa Bonet var vid inspelningen blott 18.

Vilket kanske inte hade varit ett riktigt lika stort problem om det inte varit för att Parker valt att lägga in en lång och frenetisk sexscen, vilken gjorde att amerikanska censuren ville ge Angel Heart en märkning som vanligtvis reserveras för porrfilmer. Så där många sekunder med höftstötar och en guppande Mickey Rourke-rumpa gick inte för sig! Först efter att regissören klippt några sekunder gick MPAA med på märkningen ”R” istället för ”X”.

Till Parkers försvar bör dock tilläggas att han faktiskt har en viss poäng med denna sexscen, den tillför något mer än bara lite kittlande T&A. Vid det här laget har det börjat hetta till rejält om öronen för Harry Angel och scenen bidrar till filmens allt tydligare mardrömskänsla. Den förvandlas till något rituellt samt ett steg på vägen för Harry att upptäcka sitt sanna jag.

Parkers manus förvandlar också Harrys sanna jag till något betydligt mer ondsint och skuldtyngt än Hjortsberg verkade benägen att göra. Eftersom regissören och Mickey Rourke dittills verkligen ansträngt sig för att vi ska sympatisera med den slitne privatsnokaren tycker jag att skiftet funkar ganska bra. Om det sedan är trovärdigt eller inte, blir förstås en annan fråga. Men en ung Rourke var verkligen inte det sämsta valet för en nedgången krigsveteran anno 1955, mer modfälld än Chandler-cynisk. Här tror jag att det kan vara på sin plats med en viss tacksamhet gentemot Robert De Niro som först var påtänkt för rollen men som hellre vill spela uppdragsgivaren Louis Cyphre. Jag gillar hur Parker fokuserar på den filmiske Cyphres förvisso manikyrerade, men ändå obehagligt långa och gula naglar. En detalj som författaren Hjortsberg inte hade med i sin beskrivning.

Som en bra regissör ska göra har Parker ersatt Hjortsbergs hårdkokta språk med ett visuellt noir-dito. Det är många, långa skuggor som sträcker sig över väggar och som förstås bidrar till känslan av att det vi ser är en enda lång mardröm för Harrys del. Filmen gör också ett bra jobb med att spegla Harrys nedgångenhet i sina miljöer – det är verkligen inget Woody Allen-mysigt New York Alan Parker bjuder på. Ljuset uppfattar jag dock som något 80-talsanakronistiskt men det kan förstås också ha att göra med kvaliteten på min VHS-kassett…

Alla dessa delar – miljöer, regi, manus och rollbesättning – gör faktiskt filmen Angel Heart snäppet bättre än boken Falling Angel. Det som drar ned helhetsintrycket en smula är det olycksaliga djävulsbarnet, vilket är svårt att släppa eftersom det får avsluta hela filmen. Men på det hela taget både en bra adaption och en bra film på egna meriter. Det är alltid trevligt när gamla favoriter håller måttet.

(Vilket däremot inte kan sägas om textningen – ”crooner” blev ”kreol” och ”asphyxiation” blev ”fixering”. Fast sådana misstag har ju sin charm, de också)