Den lilla polispatrullen har i sanning inget lätt nattpass. Sedvanlige chauffören Seyfi mår inte alls bra och lyckas köra dem vilse på utryckningen till Inceagac. En stad som omges av illavarslande rykten, men mer exakt än så vill Seyfi (vilken verkar vara den ende som känner till dem) inte vara. Och efter att Seyfi tycker sig ha kört på en människa kör han den lilla polisbussen rakt ned i ett vattendrag.
Fortsätt läsa ”Baskin (2015)”
En berg-och-dalbana kan utsätta åkarna för upp till 6g. En tränad person, i en särskild dräkt, kan uppleva 9g utan att förlora medvetandet. Välkommen till en karriär som amerikansk fotbollsspelare, där en spelarkollision kan generera mellan 60 och 90g. Spelar du på rätt position i laget kan en yrkesbana innebära en sisådär 25 000 kollisioner. Att den mänskliga kroppen kanske inte riktigt är byggd för den sortens påfrestningar är ett faktum så ovedersägligt att det tog NFL ända till 2009 att erkänna att det ens skulle kunna finnas någon koppling mellan sporten och sjukdomen CTE.
Fortsätt läsa ”Concussion (2015)”
Chevalereskt räcker taxichaffisen Max över sitt älskade foto på Maldiverna till allmänna åklagaren Annie med repliken ”You need it a hell of a lot more than I do”. Famous last words… Härnäst att sätta sig i baksätet är nämligen Vincent och det ska snart gå upp för den timide Max att Vincent inte är någon vanlig affärsman, på plats i L.A. för en natts oskyldigt avtalsskrivande.
Midsommarafton ÄR ju ändå en nästan lika stor svenskhelg som nationaldagen. Så varför inte fira med en svensk filmklassiker?
***
Alla kidsen älskar kemiläraren Conny. Han brinner för sitt ämne så till den milda grad att han tillhandahåller coola fyrverkerier till elevernas fester (Gandalf ain’t got shit on him!) och de presterar i gengäld enbart fyror och femmor på hans prov
Efter att ha blivit påmind om hur pass bra Thomas Harris bok om FBI-agenten Clarice Starling är blev jag förstås nyfiken på hur Harris föregångare Red Dragon skulle hålla sig. Och föga förvånande väckte boken i sin tur ett sug efter bägge filmatiseringarna – 80-tals-Michael Mann såväl som 00-tals-Brett Ratner.
Har Michael Mann gett sig in i storpolitiken? Jag uppfattar honom som en regissör vilken annars hållit sig inom mer nationella sfärer men Blackhat verkar vara ett försök att balansera på en diplomatisk knivsegg.
En hel del uppmärksammade dödsfall inträffar det här året. Morden på Pim Fortuyn, Fadime Sahindal och Daniel Pearl resulterar i många tidningsrubriker. En som däremot knappast kan sägas ha dött i förtid är den brittiska drottningmodern som dör en naturlig död vid 101 års ålder.
I Moskva går det åt en hel massa folk, tyvärr oskyldig gisslan, när militären stormar en teater som ockuperats av tjetjenska terrorister.
Apropås den moderna gangsterfilmen Gangster Squad som sågs av Filmspanarna för ett tag sedan.
***
Knappt 15 år efter Heat tyckte tydligen Michael Mann att det var dags att göra ett kort återbesök i Heist-genren. Den här gången placerad i det romantiserade 30-talet med tommy guns, nattklubbar och jazz samt med fokus på Public Enemy #1: John Dillinger.
John Dillinger och hans kumpaner levererar närmast konstant löpsedelsmaterial i form av fräcka bankrån samt våldsamma flykt- och fritagningsförsök. Men Washington har tröttnat på den mer eller mindre organiserade brottligheten som grasserar i landet, bland annat genom att utnyttja möjligheterna att hoppa runt mellan olika stater, och FBI-agenten Melvin Purvis har numera ett enda uppdrag: ta fast John Dillinger.
1983
Hejsan, hoppsan, det måste vara TV:s fel att det helt plötsligt finns en drös låtar som jag vet att jag lyssnade på när det begav sig. Några av dem skulle jag kunna ta gift på att de hänger ihop med Cia Berg och finfina programmet Bagen, men det skulle ha primär först nästa år. Inte helt osannolikt att låtarna kom ett år tidigare dock. Här återfinner vi bland annat Nik Kershaws I Won’t Let the Sun Go Down on Me, Thompson Twins med Hold Me Now, Break My Stride med Matthew Wilder och Ultravox Dancing With Tears In My Eyes. Den senare låten borde man väl inte ha gillat eftersom den åtföljdes av typ världens läskigaste video (om man levde på 80-talet i alla fall). På den klart ostiga sidan finns (tyvärr) också tydliga minnen av Mats Rådberg och Rankarna med Du kan alltid lita på pojkarna över 35. Fortsätt läsa ”ALIMu: 1983-1984”
Efter ytterligare en kommentarsdiskussion om Heat, den här gången hos Fiffi, var det helt enkelt dags att ta den här filmtjuren vid hornen.
***
Publicerad i Västerbottens Kuriren i februari 1996
Två av Hollywoods mest kända manliga skådespelare som har ett rykte om sig att dessutom vara seriösa är Al Pacino och Robert DeNiro. Egentligen är det konstigt att de aldrig tidigare spelat med i samma film (förutom Gudfadern II där de inte möttes i en enda scen) eftersom de med få undantag rört sig i samma genre — gangsterfilmer. Men Heat är alltså filmen som ändrat på detta faktum.
Rörliga bilder och tryckta ord 