You are currently browsing the tag archive for the ‘Wes Craven’ tag.

Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.

Och nej, Freddy är kanske inte en demon på samma nivå som Paimon eller Valak. Han tillhör inte den katolska demonkanon (eller någon annan demonkanon heller, för den delen). Samtidigt skulle jag vilja påstå att åtminstone några av filmhistorierna siktar i den riktningen, alternativt uttryckligen nämner ”the d-word”.

Ska man se till vad Wes Craven väljer att lägga fokus på upplever jag att han är snarare är intresserad av Freddy som ett uttryck för mänskliga frågeställningar, frustrationer eller rädslor. Hans Freddy är det undflyende hjärnspöket, vilket främst bör besegras medelst mentala krafter. Mind over matter.

Kanske resulterar den strävan också i att Craven som sagt vänder 180 grader mellan originalet och New Nightmare i vad som göder Freddy eller kanske snarare vad som kan besegra honom. Förvägra honom energi, tilltro, rädsla eller vad man nu vill kalla det, alternativt fånga honom i berättelsens garn som kan artikulera och därmed ge utlopp för rädslan?

Generellt skulle jag säga att övriga filmer, med tyngdpunkten i Freddy vs Jason, väljer att fokusera på originalets linje. Alltså att ju mer man grottar i och ältar rädslan, desto tydligare och farligare blir den. Paradoxalt nog diskuterar Craven egentligen samma symptom i samband med New Nightmare i Never Sleep Again (Heather Langenkamp hade under en period verkligen en stalker som låtsades vara Freddy) men valde alltså ändå att göra sin helomvändning.

Freddys eventuella demonvarande blir dock tydligare i andra filmer än Cravens egna. Man kan tänka sig att detta sägs implicit redan i Freddy’s Revenge eftersom han i någon mening kan besätta Jesse för att utföra sina dåd. Eller att ett frö sås i Dream Warriors med nunnemamman Amanda Kreugers katolska konnotationer. The Dream Master fortsätter i den riktningen genom att lägga fokus på Freddys samlande av själar och att slutstriden står i en kyrka.

Full demonutblomning skulle jag vilja påstå att vi har i The Dream Child där Amanda Kreuger benämner sin son som en ”curse on the whole of humanity”, ”not one of God’s creatures” och där den nyfödde alienvarelsen åtminstone kan sätta en ära i att vara ett högst normbrytande spädbarn. Lite demonvibbar får i alla fall jag också av Freddys försök att korrumpera den unge Jacob, bland annat genom att föda honom med själaoffer.

Freddy’s Dead torde vara mest explicit i detta avseende eftersom filmen skapar en helt egen hittepå-mytologi med drömdemoner som letar efter lämpliga offer att besätta. Bara genom att besätta en människa som är rejält ”twisted” kan de också utöva sina krafter som gör drömmar till verklighet. (En intressant skillnad här är att jag uppfattar att Cravens originalhistoria säger att Freddy kan invadera och förvrida drömmar samt skapa en realitet I dem medan många av de efterföljande filmerna, Freddy’s Dead icke minst, säger att Freddys kraft är att skapa realitet AV drömmar.)

Och var dväljs demoner om inte i helvetet? Dit Freddy går för att hämta upp sin trogne Jason och Freddy vs Jason är som sagt den film där Freddys utseende antar sin mest demonlika form med otäcka ögon (ett grepp man i och för sig testade redan i Freddy’s Revenge) och en mun full med spetsiga gaddar. Ska man tänka sig att även Jason i denna version också är någon form av demon, bara av en annan form eftersom Freddy kan påverka också hans drömmar?

Generellt skulle jag dessutom vilja hävda att Freddys demonstatus förtydligas allt eftersom hans hämndmotiv blir luddigare. Vilket i sin tur blir en smula paradoxalt eftersom han samtidigt knyts allt starkare till Springwood, Elm Street och huset med nummer 1428. Men den förstnämnda förändringen är förstås inte särskilt märklig eftersom en demon knappast behöver någon anledning för att utöva sin fruktansvärda makt.

Därmed sätter jag punkt för detta tema. Alltid trevligt med lite skräckfilm i den annars så grådaskiga januari. Se det som en försmak av vad som komma skall i oktober och bloggens traditionsenliga Halloween-tema. På onsdag är vi tillbaka i gamla hjulspår igen och minsann ligger det då inte en del Oscarspotential i luften?

Och så förstås, den obligatoriska uppställningen:

A Nightmare on Elm Street (1984)

A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)

A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child (1989)

Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991)

Wes Craven’s New Nightmare (1994)

Freddy vs. Jason (2003)

A Nightmare on Elm Street (2010)

Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010)

För den som känner svårartad Elm Street-abstinens finns det lyckligtvis nog en rejält matig dokumentär att sätta klorna i efter att filmerna tagit slut. Never Sleep Again tar upp alla förekommande Elm Street-filmer utom remaken, klockar in på modiga 240 minuter men känns trots det kortare än många andra sömnpiller som jag tagit mig igenom.

Symptomatiskt nog börjar filmen med beskriva själva filmserien som synonym med Freddy. Vilket förstås känns rimligt, inte minst eftersom stora delar av Never Sleep Again går åt till att visa hur avgörande konceptet Freddy Kreuger och Robert Englunds porträttering av honom var för Elm Street-filmerna.

Dokumentären har ett kronologiskt upplägg, vilket också känns rimligt, om inte annat för att kunna underlätta att hålla isär alla delarna. Därför bjuds vi först på en kort bakgrundshistoria till New Line Cinema. Startat 1967 av en 27-årig Bob Shaye var bolaget först inriktat enbart på distribution (där en av storsäljarna var den klassiska knarkrullen Reefer Madness) men efter ungefär tio år började man också producera egna filmer. Om jag säger att en av de tidigaste i den kategorin var John Waters Polyester ger det kanske en aning om att vi här har ett bolag som inte hade något emot att tänka utanför ramarna.

Med andra ord ett perfekt bolag för en regissör som Wes Craven, vilken skapat uppståndelse med både Last House on the Left och The Hills Have Eyes. Även om det går att hitta filmföregångare har Craven själv alltid hävdat att den första ANoES är ett sammelsurium av idéer från artiklar som berättar den sanna historien om en pojke som hade fruktansvärda mardrömmar för att slutligen avlida i sömnen (efteråt hittade man utspottade sömnpiller och undangömda kaffebryggare i hans rum), namnet på en gammal mobbare från skolan samt barndomsminnet av en otäck man med randig tröja och brun hatt.

Tillsammans med New Line arbetade Craven i minst sex månader med att putsa på manuset som blev ANoES. Bob Shaye menar att en stor anledning till att han gav sig in i filmbranschen var själva filmskapandet och han tycks ha haft fingrarna rätt långt ned i den här filmburken. Vilket sannolikt var både en välsignelse och förbannelse, Craven fick bra med uppbackning men påpekar samtidigt att han exempelvis hatade de famösa ”sticky stairs” som Nancy Thompson fastnar i. Men eftersom det var en av Bobs idéer gick det inte bara att strunta i den (om inte annat var det ju Shaye och inte Craven som pröjsade specialeffektsteamet).

Never Sleep Again bjuder på en bra blandning både visuellt och innehållsmässigt. Vi har en hel del talking heads men samtidigt känns det motiverat i ett sådant här sammanhang när man faktiskt är nyfiken på vad Heather Langenkamp (som dessutom är filmens berättare), Alice Cooper, Lisa Zane, Miko Hughes eller Craven själv tyckte och kände under de där tidiga åren. Intervjuerna är dock generöst uppblandade med klipp från både filmerna och själva inspelningarna så någon större risk för att bli uttråkad är det inte. Särskilt inte heller som både personer som arbetade med specialeffekterna och diverse mer eller mindre löst New Line-folk får komma till tals.

Inte minst specialeffekterna är förstås en vital del av filmserien och själv känner jag fortfarande en närmast barnslig fascination för all things latex, ”sticky stairs” och hinkvis med blod. Bland den roligaste trivian i det avseendet gäller den berömda blodfontänscenen i originalet där Johnny Depp möter sitt sängbundna öde. Initialt lät det förstås som en bra idé – man återanvände det roterande rummet från Tinas dödsscen. Men när liter efter liter med fejkblod började fylla rummet (som var positionerat ”upp och ned” så att blodet egentligen bara rann nedåt) blev det så instabilt att man inte längre kunde hålla fast i det, det började tippa och genom ”fönstret” rann det ut så mycket vätska i själva studion att det kortslöt det mesta av elektroniken. Men innan dess hade Craven sett till att låta kameran rulla och det är därför scenen ges en ytterligare mardrömsdimension av allt blod som skvimpar runt i det ostadiga ”taket”.

Det är lätt att fastna bara i allt som berättas om originalet men Never Sleep Again omfattar som sagt alla filmerna ända fram till dödsmatchen i Freddy vs. Jason. Att se hur alla skådisarna har åldrats kan vara både roligt och rysansvärt, den största chocken i det avseendet var kanske något oväntat Monica Keena från just Freddy vs Jason eftersom hon såg ut som hon spenderat hela lönen på klippkort hos kollagen- och botoxkliniken.

Roligast var däremot den ganska långa sekvens som djupdyker i huruvida man var medveten eller inte om den homosexuella ”undertexten” i Freddy’s Revenge när det begav sig. Det finns vitt skilda åsikter om det kan jag meddela. Och kanske är det att dra lite väl stora växlar på enskilda händelser men jag kan inte låta bli att notera skillnaden mellan Wes Craven som i Nancy ville skapa en hjältinna ”who didn’t fall down” och Renny Harlin som med uppenbar förtjusning kommenterar att han minsann vet vad tonårskillar vill ha när den nakna tjejen i vattensängen kommer på tal.

Det är den typen av attityd som gör det tydligt att många i skräckbranschen inte ens reflekterar över att man skulle kunna eller vilja attrahera en kvinnlig publik (de kommer väl ”på köpet” i dejtingsammanhang gissar jag). Samtidigt är just Elm Street-serien rätt intressant i just det avseendet eftersom en majoritet av filmerna inte bara har en final girl utan en regelrätt hjältinna och monsterdräpare.

Hyser du det minsta av ömma känslor för husnummer 1428, tonåringar som måste hantera en oförstående vuxenvärld eller Freddy Kreuger kan jag inte annat än varmt rekommendera Never Sleep Again. Vänta med de där två senaste superhjältefilmerna och lägg istället tiden på ett stycke imponerande filmhistoria.

alt. titel: Terror på Elm Street, Mardrömmen på Elm Street

Tja behöver jag ens dra premisserna? Drömmar, förföljelse, knivhandske, ful gubbe och högvis med döda tonåringar. You get the picture.

I mångt och mycket är denna remake både uppfiffad och utslätad. Jag upplever att musikvideoregissör Samuel Bayer samt manusförfattarna Wesley Strick och Eric Heisserer siktat på en snyggare och mer realistisk version av Wes Cravens klassiker. Och medan det inte är något direkt fel rent hantverksmässigt på A Nightmare on Elm Street anno 2010 går det inte att komma ifrån att den helt enkelt är ganska trist.

Har man inte den minsta aning om att detta är en remake kan den kanske höja sig några snäpp över den generiska skräckfilmssoppan men på det hela taget tycker jag inte att man får vare sig mer eller mindre här än i vilken annan halvdan 10-talsskräckis som helst. Men det är klart, efter Freddy’s Dead ska man kanske vara tacksam för vad som än behandlar Elm Street-serien som något som i alla fall bör tas på allvar?

Bästa effekt
Avslutningen är en riktigt bra variant av barbiedocks-effekten vi fick se i originalet, så applåder där.

Sämsta effekt
När det handlar om filmer med den här typen av budget är det sällan effekterna är direkt dåliga. Däremot kan de åldras rejält men så pass gammal är den ju inte heller. Sämst blir kanske därför denna films version av den klassiska väggscenen eftersom den så tydligt visar hur mycket längre man kan komma med latex istället för en render farm. I originalet är scenen obehaglig, i remaken blir den på sin höjd en snygg animation.

Föräldrar/Vuxna
Absolut mindre av karikatyrer än i någon av de tidigare Elm Street-filmerna. Om något blivit bättre med remakens realistiska ambitioner, så skulle det kanske vara detta perspektiv. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det gör kidsens främlingskap inför vuxenvärlden lite mindre begripligt och får dem snarare att framstå som bortskämda snorungar.

Drömmar
Försöker filmen sätta likhetstecken mellan drömmar och minnen? Tja, något ligger det väl ändå i det – bägge är de opålitliga. Eller också handlar det bara om att remaken velat försöka täta ett hål som originalet lämnade öppet, nämligen hur det kommer sig att Nancy och hennes kompisar skulle har något som helst minne av Freddy.

Men eftersom Quentin via en dröm också får se vad som egentligen hände med Freddy efter att föräldrarna försökt att mörka den lilla detaljen lutar jag åt att berättelsen gärna velat utnyttja bägge de här delarna av människans psyke. Till skillnad från Dream Warriors, där drömmar ansågs vara ett uttryck för olösta konflikter i nutiden, sägs det också här rent ut att de är eller kan vara ett resultat av förtryckta minnen.

Freddy
Det känns som om den stora frågan som måste besvaras i denna remake är: blir Freddy verkligen otäckare tack vare att han inte bara är en hämnande demon utan också pedofil? Att han inte nöjer sig med handsken i badet, telefontungan och ”I’m your boyfriend now, Nancy” utan klämmer i med det avsevärt intimare ”You smell different”?

Jo, för min del måste jag ändå erkänna att peddo-vibbarna skär så pass djupt att de adderar ett extra lager av obehag. Men det är samtidigt ett obehag som egentligen bara finns i min hjärna, för som uppenbarelse är jag inte så värst förtjust i Freddy 3.0 (om vi tänker att oneliner-Freddy var den första uppdateringen). Syftet med hans slätare ansikte är förstås att göra det aningens mer realistiskt i brännskadeperspektivet men han blir inte läskigare för det. Denna Freddy känns i och för sig skitigare än oneliner-Freddy men det är möjligt att det än en gång är peddo-vibbarna som gör sitt jobb. Synd på Jackie Earle Haley, vilken på pappret kändes som klippt och skuren för den här rollen.

Det är också intressant hur filmen valt att vrida på Freddys hämndmotiv och ska man dra det till sin spets blir konsekvenserna rätt otrevliga på ett sätt som jag inte tror var meningen. I originalet hämnas Freddy på sina mördare genom att ta deras barn. Nancy och hennes kompisar anno 1984 var alltså bara skyldiga i den meningen att de hade blodtörstiga föräldrar som tog lagen i egna händer. Men Freddy 3.0 är specifikt ute efter kidsen eftersom de avslöjade hans smutsiga lilla hemlighet. Så om de aldrig sagt något när de var små hade det som händer nu kunnat undvikas? Som sagt, ett resonemang som jag inte tror att filmen siktade mot.

Protagonisten
Rooney Mara gör ett helt ok jobb. Hon framstår som både mindre och skörare än Heather Langenkamp samt tyvärr också lite överdrivet prudentlig i sitt envisa vägrande att ta droger för att hålla sig vaken. Vanligt hederligt kaffe dög åt Heather, då ska det också duga anno 2010! Eftersom jag är så pass förtjust i Heathers Nancy kan jag tycka att det är lite synd att Rooneys version blir mer av ett offer eftersom hennes fajt känns mindre planerad.

alt. titel: Terror på Elm Street 7, Terror på Elm Street 7 – Wes Craven’s New Nightmare

Wes Craven tog inte sin hand helt från Elm Street-serien efter originalet, utan var också inblandad i manuset för Dream Warriors. Då var hans första förslag att låta Freddy invadera den verkliga världen, alltså en slags fortsättning på det som ju faktiskt händer i första filmen.

Då menade New Line att publiken inte var redo för den sortens metahistoria och så blev det drömkrigare av alltsammans istället. Men nu var det alltså dags och det är självklart svårt att inte se New Nightmare som en slags generalrepetition inför Scream.

Kanske har man bara, allt eftersom Elm Street-serien harvade ned sig i en allt djupare och lerigare fåra, fått extremt låga förväntningar på Freddy-filmer men New Nightmare är banne mig inte så dum. Det är en lättnad att återigen få se en kompetent regissör hantera kompetenta skådisar (däribland sig själv).

Upplägget är att New Line nu är på g med en ny Freddy-film. Regissören Chase Porter råkar vara gift och ha en son tillsammans med ingen mindre än Heather Langenkamp. Hon är i sin tur stressad över en otrevlig stalker som ringer och gör hänvisningar till Freddy Kreuger. Inte blir det lättare att glömma hela eländet eftersom det drar ihop sig till tioårsjubileum av originalet och alla talkshows i hela USA vill ha med ”Nancy” i sina studios.

Jag ser New Nightmare som något av en upprättelse för Elm Street-serien och en revansch för Wes Craven. Han har lyckats ge fansen vad de vill ha i återseendet av Heather, Robert Englund och John Saxon men inte nöjt sig med att enbart casha in på det utan tagit sin idé till en ny nivå. Meta on repeat, y’all!

Bästa effekt
New Nightmare påminner om att less is more. Alla kackiga CGI-effekter i världen kan inte tävla med det djupt obehagliga i tanken att det skulle finnas ett monster i din egen säng, någon du måste slåss med under täcket. De bästa effekterna är därför när filmen tar lite tid på sig för att bygga en stämning och bara läggar in små otrevligheter som en sönderskuren mjukisdinosaurie, ruggiga telefonsamtal och Dylan som med Redrum-röst får recitera den klassiska Freddy-ramsan.

Sämsta effekt
Sorry, Wes, telefontungan blev inte bättre andra gången gillt.

Föräldrar/Vuxna
Här har den gode Wes fullkomligt vänt på kuttingen och den starka i hela historien är förstås Heather i sin roll som Dylans mamma. Precis som i fallet The Dream Child begår Freddy ett stort misstag när han tror att han ska kunna använda barnen som portalverktyg.

New Nightmare väljer istället att låta motståndet utgöras av en oförstående vårdapparat och en kritisk läkare som är övertygad om att Heather låtit Dylan se otäcka filmer, vilket sparkat igång en underliggande schizofreni. En kritik som spelar på Heathers rädsla att släktens historia av psykisk sjukdom ska ha gått i arv till Dylan. Just den detaljen blev kanske onödigt övertydlig, men man kan inte få allt här i världen.

Drömmar
Grunden i hela Freddy-mytologin är förstås att han bara kan komma åt en medan man sover. Men eftersom Craven har valt att förlägga Freddys successiva framryckning till Heathers son Dylan, vars drömmar vi inte får se, upplever jag att filmen har ett lite annat syfte än att diskutera vad som kan eller inte kan hända i drömmar.

Det känns som om Wes Craven med New Nightmare till viss del vill svara sina belackare och skräckfilmens motståndare (lite som Dario Argento i Tenebrae). Heather får exempelvis läsa sagan om Hans och Greta för Dylan i en scen som gör det tydligt att otäcka berättelser alltid varit en del av den mänskliga kulturen.

Det är uppenbart att Craven också snarare velat leka med sitt metakoncept än att vidare utforska drömanalogier eftersom Heather under slutstriden blir förflyttad till slutscenerna av originalet som nu är en slags verklighet. John Saxon är inte längre John Saxon utan Donald Thompson och Heather har inget annat val än att omfamna och acceptera sin inre Nancy.

Freddy
Ok, klart man kan tycka att det är lite ambitiöst av mr Craven att framställa sig själv som en slags ultimat gatekeeper mot ondskan (hans berättelser ”fångar” någon slags essens så att den inte kan härja fritt, en flaska för den ondsinte anden. En föreställning som förstärks genom Hans och Greta-berättelsen). Men utan den twisten blir det svårt att motivera varför Craven skulle fortsätta att skriva ett manus som påverkar omgivningen så mycket.

Det intressanta här är att Craven alltså mer eller mindre går tvärt emot de ”regler” han satte upp i sitt eget original. Där är ju enda sättet för Nancy att besegra Freddy att förvägra honom sin tilltro. Han är där som ett slags mem som bara blir starkare och starkare ju mer folk tänker på honom. Nu är det helt plötsligt istället så att han blir farligare ju mindre folk håller berättelsen om honom vid liv. Slarvigt, Wes…

Men återigen har vi den (mestadels) undflyende och luddige Freddy, and boy, am I glad to see you! Fram till slutstriden är det nästan bara handsken och knivarna som syns och denna ”dröm”-Freddy kontrasteras mot Robert Englund, vilken framställs som en hygglig kille som målar tavlor och har en bald patch. Tyvärr skrivs han ut ur historien lite hastigt och lustigt.

Protagonisten
Härligt att återse en Heather Langenkamp som påminner mig mer om Nancy från originalet än i Dream Warriors. Tack vare att hon nu åldersmässigt vuxit i både frisyr och kläder (plus att det inte längre är 80-tal) ser hon dessutom yngre ut nu än hon gjorde i den tredje filmen. Hon gör ett bra jobb men samtidigt går det inte att komma ifrån att björnhone-mamma-rollen inte känns riktigt lika rolig som hennes I’m-into-survival-tonåring.

alt. titel: Terror på Elm Street

Vad kan gömma sig i en säng, under en kudde? Ett foto på kärestan, en porrtidning, en snuttefilt? Nancy Thompson kör på det mer obekväma alternativet och sliter fram en kaffekopp så snart mamma lämnat rummet och vi vet ju alla varför.

Nancy har redan tvingats uppleva Tina, Rod och Glens död, orsakade av en osynlig kraft som tycks komma till dem i drömmen. Slutsats: don’t fall asleep!

How do I love thee? Let me count the ways… Ja, trots att det inte var så väldans länge sedan jag såg Wes Cravens original blir jag ändå nästan lite tagen av hur bra filmen är. Själva konceptet med Freddy som drömmonster är briljant (även om det finns personer som menar att Craven inte var först med det), konflikten mellan ungdomar och vuxna är övertydlig men funkar fortfarande, effekterna håller en förvånansvärt bra klass, gnisselljuden från knivar på pannrumsrör är otroligt obehagligt och Charles Bernsteins score skapar en perfekt stämning tillsammans med de mer eller mindre förryckta drömsekvenserna.

Bästa effekt
Dött lopp mellan Tinas dödsscen i taket och vägg-Freddy som lutar sig över en sovande Nancy.

Sämsta effekt
Dött lopp mellan Freddys telefontunga och barbiedocks-Mamman som blir indragen genom dörrhålet på slutet.

Föräldrar/Vuxna
Direkt handlingsförlamade, som i Nancys mammas fall, eller oförstående inför vad som verkligen hotar deras barn. Att de kanske inte omedelbart sätter tilltro till sina hysteriska avkommors påståenden om boogeymen som dödar folk i deras drömmar är en sak. Det som gör historien så bra är avgrunden som öppnar sig när man förstår att de är monster av nästan samma kaliber som Freddy själv (speglat av klassrumsdiskussionen om Hamlet och mänsklighetens generella ruttenhet. I någon mening blir Freddy i det avseendet bara en materialisering av fädrens synder).

Den vinkeln tror jag hade kunnat bli ännu bättre om bara Ronee Blakley hade varit en vassare skådespelerska. Nu blir hon mest en försupen black om foten. Då är det tur att filmen samtidigt bjussar på en råstabil John Saxon (nu vill jag ju se fler Saxon-filmer…) som med sin mörka blick ser ut som om han har kajal på sig.

Drömmar
Generellt mycket bra drömscener, duschade i rejält med blåljus. Alternativt rödglödgat när man närmar sig Freddys lair i pannrummet. Att de ändå i någon mening är ”på riktigt” betonas av att Tina och Nancy alltid har på sig samma kläder i drömmen som de somnade i. Sedan är det inte helkonsekvent i vad mån Freddy kan tränga in i den verkliga världen eftersom Nancy själv inte sover (väl?) vid ”I’m your boyfriend now, Nancy”-utbytet över telefonen.

Freddy
En bra Freddy, en undflyende Freddy. Jag är verkligen inte den första att skriva under på effekten i det Lovecraftianska ”It didn’t bear to think about”. Jag har generellt inget emot att se mina monster. Men i det här fallet är det förstås omöjligt att tänka bort efterföljande Freddygestaltningar och då blir originalets relativt återhållna monster läskigare. Det är dock svårt att bestämma sig för om utvecklingen när Nancy drar ut Freddy i den verkliga världen är bra eller dålig. Å ena sidan är det härligt att se vad Nancy går för, å andra sidan blir det lite snöpligt att se vårt oövervinnerliga drömmonster snubbla omkring som i en slapstickfars.

Protagonisten
Kanske var det den nyliga titten på Alien: Covenant som gjorde att jag den här gången fastnade ovanligt mycket för Heather Langenkamps Nancy men ska jag vara helt ärlig fattar jag inte hur hon kan vara så bortglömd som rollfigur. Var finns Nancy Thompson när listor på ”Strong female characters” med sömngångaraktig förutsägbarhet rabblar namn som Ellen Ripley, Sarah Connor, Katniss Everdeen eller Buffy Summers?

Redan i hennes första drömscen är hon tillräckligt snabbtänkt för att själv dra sig ur situationen, hon tar i princip omgående tag i situationen och försöker hitta sätt att inte bara hantera, utan också besegra den. Hon blir inte rädd, hon blir förbannad (”Come out and show yourself, you bastard!”). Go Nancy!

alt. titel: The House on the Edge of the Park

Hur skulle Tom och Lisa ha kunnat gissa att deras medbjudna gäster så fullkomligt skulle knäcka deras lilla fest? Här hade de tänkt sig ett stillsamt samkväm i goda vänners lag och så gick det käpprätt åt helvete.

Läs hela inlägget här »

En lineup som innehåller namn som Sarah Michelle Gellar, Jennifer Love Hewitt, Freddie Prinze Jr, Ryan Phillippe, Selma Blair, Brandy, Joshua Jackson och Reese Witherspoon – could it BE more 90’s?! En klassisk betoning som för övrigt återupprepas i en av dagens filmer.

Läs hela inlägget här »

the-serpent-and-the-rainbowNär George A. Romero 1968 tog till sig Richard Mathesons apokalyptiska I Am Legend-historia förflyttades zombien bort från sitt voodoo-ursprung (en förflyttning som också underlättade transformeringen av henom till en symbol för både det ena och det andra). Tjugo år av zombiefilmer senare tyckte Wes Craven att det var dags att återvända till det ursprunget.

Läs hela inlägget här »

Dracula 2000alt. titel: Dracula 2001

Ett flygplan fullt med döda kroppar samt ett styck tom silverkista kraschlandar i träsken utanför New Orleans (allt sedan Anne Rice den moderna världens Transsylvanien?). Snart är den unga Mary inte bara förföljd av mardrömmar om en mystisk främling utan också av hallucinationer mitt på blanka förmiddagen.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaVad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?

Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!)  lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg