Scream (2022)

alt. titel: Scream 5

Man får kanske vara tacksam över att titeln inte blev Scream: Legacy. Det är om inte annat mycket snack om sådant som ”legacy characters” i denna Scream, 26 år efter originalet och 11 år efter del fyra (vilket i sin tur kom 11 år efter trean). Ytterligare ett varv på meta-slipstenen är draget med begrepp som ”requel” (not quite a reboot, not quite a sequel) samt jämförelser mellan ”elevated horror” och vanliga, hederliga slashers.

Sam Carpenter hastar från Modesto till Woodsboro med pojkvännen Richie i släptåg för att ta hand om sin lillasyster som blivit attackerad av en mördare iklädd en Ghostface-mask. Det står snart klart att den numera välbekanta mordiska cykeln har dragit igång igen och som av en ren händelse är flera i Taras kompisgäng släkt med personer som förekommit i tidigare Scream-filmer (eller Stab som ju franchasien-innuti-franchisen heter). Och minsann om vi inte träffar på ytterligare välbekanta, bara något äldre, fejs också.

Trots att jag inte var en helt nybliven film- och skräckkonsument när det begav sig 1996 blev original-Scream något av en uppenbarelse. Överraskande, smart, våldsam, meta, rolig och läskig i en skön Kevin Williamson-Wes Craven-kombo. Jämfört med exempelvis den nya Matrix Resurrections kommer därmed denna femte del inte med något nytt inom franchisen med sitt fokus på meta och (själv)referenser.

Ett par decennier längre fram i utvecklingen är meta- och fandomelementen i och för sig fortfarande smarta och, såvitt jag kan bedöma, rimligt uppdaterade (“It’s not toxic, it’s love!”). De fyra tidigare filmerna gör emellertid att sådana element numera framstår som något mer ansträngda. Snarare en uppvisning i jonglerande med filmteoretiska abrovinklar än en genuint engagerande historia.

För att skapa den känslomässiga kopplingen finns istället ett överraskande antal återkommande skådisar. Jag vet inte om de lurades att skriva på något slags slavkontrakt där på 90-talet eller om de genuint känner så pass mycket för franchisen att de är beredda att än en gång kliva in i de gamla rollerna. Alternativt att någon seans-charlatan lurade i dem att Wes Craven hört av sig från ”andra sidan” och önskade deras medverkan. Det är ett enkelt grepp som ändå funkar även för min del – jag blir utan tvekan mer engagerad än om det enbart skulle handlat om den nya och yngre casten. Vilka i sedvanlig ordning ser alldeles för vuxna, vackra och vältrimmade ut för att föreställa trovärdiga high school-ungdomar.

Förutom det uppdaterade meta-innehållet skulle jag säga att den största förändringen är att denna senaste Scream är rejält grisig. Det stampas på skenben och huggs i kroppar i vad som tycks vara en evighet. Vid ett tillfälle genomför en orimligt stark Ghostface vad som närmast kan beskrivas som en dubbel fiskrensning. En kläggighet som paradoxalt nog existerar jämsides en skräckfilmsbekant (men ändock remarkabel) motståndskraft när så krävs från vissa rollfigurer. Hugg med decimeterlånga knivblad rakt in i bålen kräver inte stort mer än ett elastiskt förband runt midjan och tillåter en hel del…ska vi kalla det…”fysisk aktivitet” dessförinnan.

Jag tycker mig notera en del logiska luckor och märkligheter i denna nya Scream. Skulle det exempelvis verkligen finnas hela åtta delar av en filmserie där varje del sägs vara direkt knuten till dödliga våldsdåd? Nog för att kapitalismen är en stark drivkraft, men… Samtidigt fann jag nöje i åtminstone en del av alla referenser, meta-krumbukter och fan service (”All right, so it’s a little bit like Halloween”).

Jag skulle ljuga om jag sade att jag blev genuint skrämd av filmen, men den var ändå en habilt genomförd uppföljare. Särskilt om man betänker att det för första gången i franchisen inte var Wes Craven som stod bakom kameran. Det blev för övrigt en ganska fin gest, när Scream tog chansen att inte bara en, utan två, gånger kunna säga ”For Wes”. Dessutom uttrycker Sam en dubbel tacksamhet gentemot föregångarna Sidney Prescott och Gale Weathers: “Thank you. For everything…” I det perspektivet är Scream i alla fall en film som inte skämmer sitt ursprung allt för illa.

Bride of Chucky (1998)

Mot slutet av 90-talet hade Wes Craven och Kevin Williamson pekat på en potentiell väg ut ur evinnerliga (och, ärligt talat, ganska usla) uppföljare av Halloween-, Elm Street– och Friday-serierna. Alternativt andra, men allt tröttare versioner av de välbekanta slasher-troperna. Lösningen var självmedvetenhet, metanivåer och ett visst mått av humor. Lösningen hette Scream.

Fortsätt läsa ”Bride of Chucky (1998)”

The Hills Have Eyes (2006)

Remake-dags! Jag har ganska länge nu haft Alexandre Ajas version av Wes Cravens tredje långfilm (The Last House on the Left och The Hills Have Eyes interfolierades tydligen av någon slags porrulle vid namn The Fireworks Woman) ståendes i hyllan. Nyfikenheten kommer sig dels av regissören själv samt ett icke föraktligt mått av kompletteringssjuka.

Fortsätt läsa ”The Hills Have Eyes (2006)”

The Hills Have Eyes (1977)

alt. titel: Ögon i natten, Wes Craven’s The Hills Have Eyes, The Family That Woke Up Screaming, Udyrene, Udyr må dø, Slagterbanden

Vad är väl mer amerikanskt än en road trip över hela kontinenten? Bob och Ethel Carter har släpat med sig jyckarna Beauty och The Beast samt kidsen Bobby, Brenda och Lynne. Lynne kommer i sin tur med vidhängande make Doug samt nyfödda dottern Katie. Tanken är att de ska fira Bob och Ethels silverbröllop även om Ethel kanske hade tänkt sig att göra det på ett lite annat sätt än att köra tvärsigenom den stekheta Nevadaöknen. Brenda tycker också att de skulle kunna snabba på lite så hon får visa upp sin tajta T-shirt bland L.A.’s ”moviestars and fancy cars”.

Fortsätt läsa ”The Hills Have Eyes (1977)”

Friday the 13th (2009)

alt. titel: Fredag den 13

Självklart såg jag om det ikoniska originalet Friday the 13th från 1980 inför 2020 års Halloween-tema. Det landar så fint så mellan den allmänt accepterade upptakten Halloween och den böljande vågen av mer-av-samma-sak-filmer som The Burning eller The Prowler. Faktiskt var det så att den här omtitten, så att säga av den i sitt rätta sammanhang, fick mig att till viss del om- och uppvärdera fredags-filmen. Så hur skulle det då gå när det nu var remake-dags? Säg hej till 00-talets fredagsungdomar!

Fortsätt läsa ”Friday the 13th (2009)”

The Texas Chain Saw Massacre (1974)

alt. titel: Motorsågsmassakern, Motorsavsmassakren, Motorsagmassakren, The Texas Chainsaw Massacre

Någonstans finns ett alternativt filmuniversum där kompisgänget i folkabussen aldrig plockar upp en skum liftare med eldsmärke i ansiktet och rakkniv i stövelskaftet. Där Pam, Kirk, Jerry, Sally och Sallys bror Franklin kommer till en bensinmack som faktiskt har bensin så de kan tanka folkabussen och get the hell outta’ Muerto County.

Fortsätt läsa ”The Texas Chain Saw Massacre (1974)”

Welcome to Slasherween! #2

Och så är vi tillbaka i avslöjandet att jag föredrar Black Christmas framför Halloween.

***

Fortsätt läsa ”Welcome to Slasherween! #2”

Fun with Freddy — You are all my children now

Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.

Fortsätt läsa ”Fun with Freddy — You are all my children now”

Fun with Freddy: Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010)

För den som känner svårartad Elm Street-abstinens finns det lyckligtvis nog en rejält matig dokumentär att sätta klorna i efter att filmerna tagit slut. Never Sleep Again tar upp alla förekommande Elm Street-filmer utom remaken, klockar in på modiga 240 minuter men känns trots det kortare än många andra sömnpiller som jag tagit mig igenom.

Fortsätt läsa ”Fun with Freddy: Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010)”

Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street (2010)

alt. titel: Terror på Elm Street, Mardrömmen på Elm Street

Tja behöver jag ens dra premisserna? Drömmar, förföljelse, knivhandske, ful gubbe och högvis med döda tonåringar. You get the picture.

Fortsätt läsa ”Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street (2010)”