You are currently browsing the tag archive for the ‘Flygplan’ tag.
Det mest anmärkningsvärda med View From the Top är sannolikt att den i alla delar (utom möjligen sin rollista) är så remarkabelt icke-anmärkningsvärd. Från dess första sekunder, när vi introduceras till den missnöjda småstadstjejen Donna Jensen, till happily-ever-after-slutet behöver vi aldrig någonsin undra eller tveka över huruvida filmen ska följa sin iögonenfallande uppenbara bana. Den är som ett sådant här småbarnståg på tivoli – runt, runt och utan några möjligheter att ta någon annan väg än den spåren dikterar. View From the Top kanske önskar att den skulle kunna vara samma thrillride som Lisebergs Nyckelpigan men dit är det mycket långt kvar.
Donna vill alltså till varje pris komma bort från sitt stentrista Nevada med en avdankad showgirl till mamma och en ändlös räcka halvalkade styvfäder i en trailerpark. Vägen till ett annat liv går genom hennes heta dröm att bli flygvärdinna. Hon börjar smått, på bolaget Sierra, vilket klär upp sina medarbetare som om de arbetade på Hooters. Efter ett tag får hon chansen att tillsammans med kollegorna Christine och Sherry chansen att söka till utbildningen som hålls av det mer prestigefyllda Royalty Airlines.
Men det finns en distraktion från det hägrande paradiset och han heter Ted. En avhoppad jurist som hon träffat under tiden på Sierra. Men Donna tänker inte låta något, inte ens Kärleken, stå mellan henne och hennes Drömmar. Därför säger hon adjöss till Ted och påbörjar utbildningen tillsammans med Christine. Målet är också hennes mantra: ”Paris, First Class, International”. Men det ska visa sig att Christine inte är en lika bra kompis till Donna som Donna är till Christine.
Ok, så det här var verkligen det lättviktigaste av det lättviktiga. De få farthinder som Donna stöter på är så låga och körs över med en sådan snigelhastighet att de knappt känns i stötdämpningen. Det är nästan (men bara nästan) beundransvärt hur människan lyckas gå genom en hel film med ett sådant minimalt mått av karaktärsutveckling. Faktiskt är den helt icke-existerande. Inte hjälper det då heller att såväl tonåriga som vuxna Donna spelas av den då 30-åriga Gwyneth Paltrow. Ständigt snäll och hjälpsam, idogt arbetande och smart nog för att fixa sina drömmars utbildning utan några större problem. Det är som om hela filmteamet, inklusive manusförfattaren, lutat sig tillbaka och satt allt sitt hopp till Gwyneth-charmen anno tidigt 00-tal.
Lika omedelbart uppenbart är det att den där Christine, hon är inte att lita på. I och för sig som alltid bra spelad (så gott det nu går) av Christina Applegate men tänk så mycket mer spännande (hey, allt är relativt) det hade kunnat blivit om man bara bytt plats på de två skådespelerskorna. Mark Ruffalo spelar Ted och efter alla hans lite småmelankoliska och skrynkliga rolltolkningar känns det oerhört ovant att se honom i något som kan liknas vid en hunkroll.
Förutom de här tre bjuder View from the Top på Candice Bergen, Mike Myers, Rob Lowe och Kelly Preston. En märkligt kompetent samling för att regisseras av en för min del fullkomligt anonym brasilianare vid namn Bruno Barreto. På det ett manus av en Eric Wald som har denna enda långfilm på sitt CV.
Det som jag kanske störs mest av i den här typen av lättuggade (ok då, pureade) romcoms är det faktum att när det förväntade slutet inträffar, med kyss och ömhetsbetygelser (kom igen, ni KAN inte betrakta det som en spoiler…), finns det aldrig någon som helst tveksamhet. Aldrig någon nojja över att det som i nuet kan tyckas som det självklara valet kanske inte är det om tio år. View From the Top bjuder i och för sig på en slutkläm i det avseendet som är feministisk så det räcker men samtidigt så idiotiskt och osannolikt släpphänt att den knappast hjälper det menlösa helhetsintrycket.
Annonser
Vi fortsätter med Oscars-vinkeln (tre för den här filmens räkning) och riktar kikaren mot det andra världskriget. Av olika anledningar kom det inte mindre än tre filmer under 2017 som tilldrar sig under den här historiska perioden. Vilka de andra två är? Bara att invänta bloggens kommande inlägg!
***
Hade Christopher Nolans senaste film haft ett annat perspektiv hade den inte hetat Dunkirk, utan kanske Dunkerque. Då hade den kunnat handla om trupperna som efter bästa förmåga försökte säkra sina brittiska allierades desperata reträtt mot den tyska framryckningen. Fransmän och holländare som inte ens kunde speja över kanalen efter en efterlängtad och trygg hemvist, de vars hem redan var överlupet och invaderat.
alt titel: Flykten från hönsgården
Hörni, The Great Escape är ju en jävligt bra och lite annorlunda krigsrulle. Vad sägs om att flytta historien till en hönsgård på engelska landsbygden istället? Och göra alltihop som en leranimation? Nähä, inte det. Då packar vi väl ihop här och gör ytterligare en Disney-prinsess-film istället…
Lite nu och då grips man (eller ja, jag då) av en obönhörlig längtan efter den dumroliga humorn från Wisconsin-trojkan vid namn ZAZ, mer kända som bröderna David och Jerry Zucker samt Jim Abrahams. De kände varandra sedan high school och försökte på 70-talet få Hollywood intresserad av en film som egentligen bara var en samling mer eller mindre roliga sketcher (inte helt olik exempelvis Movie 43 med andra ord).
Efter sju sorger , åtta bedrövelser och ett antal avhoppade finansiärer fick de ihop vad som blev Kentucky Fried Movie (som jag inte sett) i regi av ingen mindre än en nymornad John Landis. Efter det tycks det ha varit relativt raka rör med välkända titlar som Airplane!, Top Secret, The Naked Gun och Hot Shots!
Idag är det Mors dag. Bjussa gärna mamma på bio men för er egen (och mammas) skull: läs inlägget innan ni överväger San Andreas.
***
Tillåt mig att bli lite religiös för en stund.
Chief Ray Gaines som är i Los Angeles räddningstjänst,
Helgat varde ditt namn,
Tillkomme din kärnfamilj,
Ske din vilja, såsom i himmelens flygande fordon,
så ock i desamma som framförs på land och på vatten,
Vår dagliga action-underhållning, giv oss idag,
och förlåt din ex-fru hennes skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro med repliker som ”Just doin’ my job, m’am”,
och inled oss icke i jämställdhetsdiskussioner,
utan fräls oss ifrån jordbävningar och opålitliga ex-fru-partners,
Ty familjen är din och sinnesfriden över en förlorad dotter och härligheten,
i evighet.
Amen.
När människan väl hade börjat lyfta sig från jordytan, tack vare Montgolfierbrödernas ballonger, dröjde det inte länge innan nyheten hade förlorat något av sitt behag. Nu började det istället handla om att komma längre, högre upp, fortare. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Haveriplats: Bermudatriangeln
Titelmässigt har katastroffilmserien nu hunnit ikapp, Airport ’77 hade verkligen premiär 1977. Däremot är vi fortfarande lika långt borta från någon slags flygplatsaction som i del två. Läs hela inlägget här »
Förhoppningsvis ska avslutningen på det gamla året inte råka ut för en kraschlandning i stil med den som utspelas i filmen nedan. Du ska väl inte flyga någonstans för nyårshelgen? Bloggen håller sig på mattan men tar härmed ledigt fram till fredagen den 2 januari 2015. Vi ses på andra sidan!
***
Flygvärdinnan Nancy Prior och kapten Alan Murdock tar tillfället i akt för ett snabbt möte på Washingtons flygplats innan de med olika plan ska flyga till L.A. Hon vill prata om något som tynger henne, han försäkrar med suggestivt flaxande ögonbryn att han hinner prestera en hel del på 30 minuter, nudge, nudge. Det blir snart uppenbart för alla och en var utom Alan själv att det som tynger Nancy är deras förhållande. Hon vill ha stadga och trygghet, men den hon vill ha det av fortsätter bara att försäkra att 30 minuter är precis lagom för det han vill ha.
Allt Dieter Dengler velat göra sedan han såg piloten som regnade död och förintelse över hans tyska hemstad Wildberg under andra världskriget var att flyga. Väl kommen till USA var hans enda möjlighet att göra det inom marinens hägn. Så när 60-talet och eskaleringen av Vietnamkriget anländer, sitter han rätt vad det är på hangarfartyget USS Ranger i Tonkinbukten och förbereder hemligstämplade bombflygningar in över Nordvietnam och Laos (Operation Menu).
Tyvärr går det inte så bra för Dieter (kodnamn Rescue Dawn), han blir nedskjuten över Laos, tillfångatagen och till slut marscherad till ett regelrätt fångläger mitt i djungeln. Där träffar han på ett gäng andra piloter, både amerikaner och asiater, varav de flesta från CIA-sponsrade organisationen Air America. De har suttit där i över ett par år men Dieter tänker minsann inte låta mossan växa på sig. Nästan omedelbart börjar han planera för att fly.
Tusenskönor (2010)
Den olyckliga riktning som Peder Rydh ledde in sin karriär på när han tvingades samarbeta med civilisten (och kvinnan) Fredrika Bergman i Askungar har avvikit ytterligare sedan dess. Han har numera flyttat ifrån frun Ylva och deras två små tvillingpojkar och gör sig omöjlig i personalrummet med unkna sexanspelningar till unga kollegor. Han situation förbättras inte av att han misstänker nykomlingen Joar för att både vara bög och skvallra på Peder till personalchefen.
That’s what HE said!