You are currently browsing the tag archive for the ‘Flygplan’ tag.
Är det något man lär sig av Hasse Ekmans Första divisionen är det att det absolut farligaste svenska flygare hade att se i vitögat, samtidigt som bomberna föll över London och Tyskland inledde operation Barbarossa, var…isbildning.
Vi anländer till flygflottiljen Lindenäs (inspelningen skedde dels i Karlsborg, dels i Frösön) samtidigt som den unge fänrik Gunnar Bråde, återkommen efter en kortare tids konvalescens orsakad av störtning. Bland den första divisionens flygare får han stifta bekantskap med divisionschefen Krister Hansson som är glad som en lärka eftersom hans älskade Mona äntligen sagt ja till att gifta sig. Men det blandas raskt smolk i glädjebägaren eftersom hon inte alls tänkt sig bli flygarhustru. Krister skulle kunna få en alldeles utmärkt, för att inte tala om trygg, plats i hennes pappas företag. Hennes tilltänkte blir mycket upprörd över kraven att lämna ”vapnet” och slår med omedelbar verkan upp förlovningen.
Då sitter signalisten Bertil Johansson mer rejält fast i relationsskiten. Han har just blivit antagen till officersubildningen på Ljungbyhed när hustrun Greta kommer med de ”glada” nyheterna att hon är med barn. Divisionens spjuver, löjtnant Rutger Sperling, är förvisso singel men lider å andra sidan av ögonproblem som snart inte längre kan åtgärdas av hans, förvisso eleganta, monokel. Över dem alla härskar överste Magnus Ståhlberg, bister och med manligt kluven haka. Men hans bisterhet kommer sig av den där olyckan med Gunnar Brådes flygarfar…
Visst är det lätt att raljera en smula över denna stadigt svenska Top Gun eftersom flygarna aldrig behöver möta farligare fiender än vårdslösa kollegor och tekniktrubbel. Samtidigt är det inte så svårt att förstå att svenska flygvapnet ville ingjuta lite mod och mandom i folket med hjälp av morske män. Här har vi ett gäng som aldrig för en sekund överväger att överge ”vapnet”, oavsett vad alternativen månde vara. När löjtnant Sperling får flygförbud finns tjänsterevolvern lite väl nära till hands och trots att fänrik Brådes far dödsstörtade fanns det aldrig någon tvekan hos vare sig honom eller hans ömma moder vilken väg sonen skulle välja. Beredskapen och beslutsamheten var allt igenom god och på kvällarna fylls mässen av allsång: ”Att flyga är att leva”.
Och i likhet med Med dej i mina armar är det bara att erkänna att historien i Första divisionen både är tillräckligt välskriven och väl berättad för att det inte ska vara några större problem att hålla uppmärksamheten vid liv. Det förekommer en hel del bildsnitt och skuggspel som vittnar om ett eftertänksamt team bakom kameran och när det ska till lite spänning, vid en olycksdrabbad bombövning, tycker jag det fungerar riktigt bra, det också. Däremot är slutet, med en blanksvettig Bråde bakom spakarna som måste kämpa mot en alltför tät dimma, väl teatraliskt och med ett överraskande abrupt slut.
Det där med det teatraliska, ja… På det hela taget blir jag faktiskt positivt överraskad av att både prestationer och framförande känns förhållandevis naturliga (inom filmens ramar, vill säga). Undantagen skulle möjligen vara en olycksalig sekvens där Ekman sett sig tvungen att lägga in en berättarröst som egentligen bara meddelar publiken att allt går sin gilla gång på flottiljen under ett par månader samt när signalisten Johansson och mekanikern Storken leker oppfinnar-Jocke med någon slags icke namngiven teknisk utveckling.
Skådespelarmässigt stiger Stig Järrel (i rollen som Sperling) högt över sina flygarkamrater i mina ögon. Fasiken, vad han är sympatisk! Jag gillade ju hans amanuens i Med dej… också, så fortsätter det i den här riktningen har jag en ny favorit på g. Hasse Ekman själv spelar Gunnar Bråde men både han, Gunnar Sjöberg (kaptenen Krister Hansson) och Ragnar Falck (signalisten Bertil Johansson) är mer slätstrukna i jämförelse med Järrel (som i och för sig har en avsevärt tacksammare roll att spela). Ingen av dem är dåliga men kanske lite tråkiga. Då får faktiskt Lars Hanson ut mer av sin traumatiserade överste Ståhlberg.
Som synes är detta en manly men-film, något som förstås sällan överraskar när det kommer till genren krigs- eller militärfilmer. Förtexterna gör lama försöka att inte bara tillägna filmen de tappra flygarna utan också ”kvinnorna som står vid deras sida” men inte blir det så mycket av den saken när allt kommer till kritan. Mona är länge fullkomligt oförstående inför Kristers hängivenhet och Greta reduceras närmast till en familjemässig fotboja på Bertils karriärsplaner. Scenerna när han oroligt vankar av och an i förlossningsklinikens väntrum, kontrasterade mot dramatiken i Brådes dimhöljda flygmaskin, engagerar inte stort eftersom vi aldrig fått möjlighet att skapa känslomässiga band till vare sig Greta eller deras relation.
När filmen hade premiär i september tycks recensenterna ha blivit alldeles till sig i trasorna. Aftonbladet skrev att ”man kan tryggt påstå att denna svenska film är fullt i klass med det bästa som åstadkommits”. Riktigt så långt vet jag väl inte om jag skulle vilja sträcka mig men visst bjöd Första divisionen på en trevlig och habil filmstund.
Annonser
Det mest anmärkningsvärda med View From the Top är sannolikt att den i alla delar (utom möjligen sin rollista) är så remarkabelt icke-anmärkningsvärd. Från dess första sekunder, när vi introduceras till den missnöjda småstadstjejen Donna Jensen, till happily-ever-after-slutet behöver vi aldrig någonsin undra eller tveka över huruvida filmen ska följa sin iögonenfallande uppenbara bana. Den är som ett sådant här småbarnståg på tivoli – runt, runt och utan några möjligheter att ta någon annan väg än den spåren dikterar. View From the Top kanske önskar att den skulle kunna vara samma thrillride som Lisebergs Nyckelpigan men dit är det mycket långt kvar.
Vi fortsätter med Oscars-vinkeln (tre för den här filmens räkning) och riktar kikaren mot det andra världskriget. Av olika anledningar kom det inte mindre än tre filmer under 2017 som tilldrar sig under den här historiska perioden. Vilka de andra två är? Bara att invänta bloggens kommande inlägg!
***
Hade Christopher Nolans senaste film haft ett annat perspektiv hade den inte hetat Dunkirk, utan kanske Dunkerque. Då hade den kunnat handla om trupperna som efter bästa förmåga försökte säkra sina brittiska allierades desperata reträtt mot den tyska framryckningen. Fransmän och holländare som inte ens kunde speja över kanalen efter en efterlängtad och trygg hemvist, de vars hem redan var överlupet och invaderat.
alt titel: Flykten från hönsgården
Hörni, The Great Escape är ju en jävligt bra och lite annorlunda krigsrulle. Vad sägs om att flytta historien till en hönsgård på engelska landsbygden istället? Och göra alltihop som en leranimation? Nähä, inte det. Då packar vi väl ihop här och gör ytterligare en Disney-prinsess-film istället…
Lite nu och då grips man (eller ja, jag då) av en obönhörlig längtan efter den dumroliga humorn från Wisconsin-trojkan vid namn ZAZ, mer kända som bröderna David och Jerry Zucker samt Jim Abrahams. De kände varandra sedan high school och försökte på 70-talet få Hollywood intresserad av en film som egentligen bara var en samling mer eller mindre roliga sketcher (inte helt olik exempelvis Movie 43 med andra ord).
Efter sju sorger , åtta bedrövelser och ett antal avhoppade finansiärer fick de ihop vad som blev Kentucky Fried Movie (som jag inte sett) i regi av ingen mindre än en nymornad John Landis. Efter det tycks det ha varit relativt raka rör med välkända titlar som Airplane!, Top Secret, The Naked Gun och Hot Shots!
Idag är det Mors dag. Bjussa gärna mamma på bio men för er egen (och mammas) skull: läs inlägget innan ni överväger San Andreas.
***
Tillåt mig att bli lite religiös för en stund.
Chief Ray Gaines som är i Los Angeles räddningstjänst,
Helgat varde ditt namn,
Tillkomme din kärnfamilj,
Ske din vilja, såsom i himmelens flygande fordon,
så ock i desamma som framförs på land och på vatten,
Vår dagliga action-underhållning, giv oss idag,
och förlåt din ex-fru hennes skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro med repliker som ”Just doin’ my job, m’am”,
och inled oss icke i jämställdhetsdiskussioner,
utan fräls oss ifrån jordbävningar och opålitliga ex-fru-partners,
Ty familjen är din och sinnesfriden över en förlorad dotter och härligheten,
i evighet.
Amen.
När människan väl hade börjat lyfta sig från jordytan, tack vare Montgolfierbrödernas ballonger, dröjde det inte länge innan nyheten hade förlorat något av sitt behag. Nu började det istället handla om att komma längre, högre upp, fortare. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Haveriplats: Bermudatriangeln
Titelmässigt har katastroffilmserien nu hunnit ikapp, Airport ’77 hade verkligen premiär 1977. Däremot är vi fortfarande lika långt borta från någon slags flygplatsaction som i del två. Läs hela inlägget här »
Förhoppningsvis ska avslutningen på det gamla året inte råka ut för en kraschlandning i stil med den som utspelas i filmen nedan. Du ska väl inte flyga någonstans för nyårshelgen? Bloggen håller sig på mattan men tar härmed ledigt fram till fredagen den 2 januari 2015. Vi ses på andra sidan!
***
Flygvärdinnan Nancy Prior och kapten Alan Murdock tar tillfället i akt för ett snabbt möte på Washingtons flygplats innan de med olika plan ska flyga till L.A. Hon vill prata om något som tynger henne, han försäkrar med suggestivt flaxande ögonbryn att han hinner prestera en hel del på 30 minuter, nudge, nudge. Det blir snart uppenbart för alla och en var utom Alan själv att det som tynger Nancy är deras förhållande. Hon vill ha stadga och trygghet, men den hon vill ha det av fortsätter bara att försäkra att 30 minuter är precis lagom för det han vill ha.
Allt Dieter Dengler velat göra sedan han såg piloten som regnade död och förintelse över hans tyska hemstad Wildberg under andra världskriget var att flyga. Väl kommen till USA var hans enda möjlighet att göra det inom marinens hägn. Så när 60-talet och eskaleringen av Vietnamkriget anländer, sitter han rätt vad det är på hangarfartyget USS Ranger i Tonkinbukten och förbereder hemligstämplade bombflygningar in över Nordvietnam och Laos (Operation Menu).
Tyvärr går det inte så bra för Dieter (kodnamn Rescue Dawn), han blir nedskjuten över Laos, tillfångatagen och till slut marscherad till ett regelrätt fångläger mitt i djungeln. Där träffar han på ett gäng andra piloter, både amerikaner och asiater, varav de flesta från CIA-sponsrade organisationen Air America. De har suttit där i över ett par år men Dieter tänker minsann inte låta mossan växa på sig. Nästan omedelbart börjar han planera för att fly.
That’s what HE said!