You are currently browsing the tag archive for the ‘Dansfilm’ tag.

I och med Climax har Gaspar Noé stulit ytterligare 90 minuter av mitt liv. Jag var beredd att ge Enter the Void fripass trots att den var betydligt längre, men Climax prövar mitt tålamod i allt för hög utsträckning. Efter att en tredjedel har passerat börjar jag tycka att det hela blir lite repetitivt och då inte på ett hypnotiskt och bra sätt utan på ett trist och dåligt sätt. Den sista tredjedelen sitter jag igenom på ren princip – ingen ska kunna påstå att jag avfärdar Noé utan att veta vad jag pratar om.

Men nu vet jag och det är uppenbart att Noés filmskapande sannolikt, och Climax alldeles säkert, är så mycket inte-jag att det nästan (men bara nästan) blir roligt*. Jag ställer mig fullkomligt frågande till genrebeteckningen ”skräck”, möjligen kan jag förstå att man kan tycka att filmen är obehaglig. Jag tillhör som synes inte en av dem.

Jag kan eventuellt också förstå att filmen ger en annan upplevelse om man ser den helt oförberedd på storduk inom ramen för den där välbekanta filmfestivaldimman som sätter in efter att ha matat film en hel dag. Själv hade Climax för min del möjligen kunnat förvandlas till den där mardrömmen som jag gissar att den ska vara (stoooort frågetecken på det, dock) om jag sett den med ett par wraparound-VR-glasögon. Som hemma-i-soffan-film var den fullkomligt bortkastad.

I den mån det finns en handling uppfattar jag att ett gäng dansare har samlats runt en känd koreograf i en lokal av oklart ursprung (en skola, kanske? Det viktiga är att det finns en stor sal och vindlande korridorer) och har repeterat i dagarna tre inför en internationell turné. Nu är det dags att släppa loss med lite festande men kanhända har någon spetsat sangrian? Climax låter oss alltså i sin första halva bekanta oss med en grupp människor som förvisso är bra på att dansa men som i övrigt är outhärdligt ointressanta, mängder av komplicerade kärleksrelationer och våldtäktskultur-snack till trots. I den andra halvan får vi se samma grupp höga som hus. Hint: det gör inte dem eller deras inbördes relationer det minsta mer intressanta.

I samband med titten på Enter the Void fick jag anledning att hävda ett av mina mantran: det finns få saker som är tristare än att läsa eller se historier om folk som knarkar, trippar eller pratar om knark. Ooooooch det var ju exakt det vi fick med Climax. Yay… Jag kämpar verkligen med att förstå poängen med den – handlar det främst om att Noé vill göra sin publik obehaglig till mods? Försöka få den att uppleva hur det kan vara när en grupp halvlabila typer trippar loss å det grövsta? Förmedla intrycket av att vara fast i en mardröm? Bara attackera syn och hörsel med så många intryck som möjligt på en och samma gång?

Men för all del, om inte annat måste jag väl låta mig imponeras lite av vad hans skådisar tillåter honom att vränga ur dem för sorts prestationer. Det krävs både sina män och kvinnor för att kräla runt på golvet, gråta hysteriskt, jucka i spagat mot en väg och av allt att döma bli sexuellt upphetsad av sina egna nylonstrumpbyxor. Det är nästan så att jag skulle vilja ha varit en fluga på väggen vid de audition-sessionerna.

I Enter the Void var det den tibetanska dödsboken som fick stå för någon slags kvasifilosofi. Här dyker det nu och då upp texter som ”Livet är en flyktig illusion”, ”Att få födas är en unik möjlighet” och ”Att leva är en kollektiv omöjlighet”. Ibland är texten upp och ned. Tokigt, va?! Både de här texterna och dansarnas inledande prat om mardrömmar, dans och knark har ingenting med det som ”händer” att göra utom i den allra mest generella av bemärkelser.

Jag tyckte mig ändå uppfatta någon slags tanke bakom Enter the Void och gillade den filmens förtexter. Här kan jag inte ens luta mig tillbaka på det (Climax var till stora delar improviserad, både framför och bakom kameran. Well, color me surprised…). Den där titten på Irréversible börjar kännas allt mindre angelägen. Själva kamerahantverket, hur improviserat det än ha mått vara, förtjänar dock ett litet, litet betyg.

* Noé får mig tydligen att dessutom kopiera mig själv eftersom detta var nästan exakt vad jag sade om Enter the Void. Så kan det gå.

Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: I morgen danser vi

Det finns inget utrymme för svaghet i georgisk dans! Nä, det är klart, om dansen inte ska tjäna något annat syfte än att vara ett uttryck för den georgiska själen vill man förstås inte visa sig svag och rank. En georgisk manlig dansare ska vara som ett monument! En georgisk kvinnlig dansare ska vara oskuldsfull och anständig!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Blodig midnat, Blodig midnatt, Le bal de l’horreur, Prom Night – Das Grauen kommt um Mitternacht, Prom Night – Die Nacht des Schlächters, Terror en la noche de graduación, Graduación sangrienta, Non entrate in quella casa

Prom night! Denna mest tonårsamerikanska av högtider! Dags att dricka spetsad bål, dansa under discolampornas bländande sken och bli av med oskulden. Alex har svårt att få tummen ur för att hitta en dejt trots att syrran Kim försöker peppa honom. Hon och Nick är i sin tur paret alla avundas, prom king and queen. Nicks ex Wendy är däremot föga imponerad och hookar upp med skolans bråkstake, Lou, för att få en både bokstavlig och symbolisk hämnd. Jude förtvivlar över om hon någonsin ska hitta en dejt men blir upplockad samma dag av den sorglöse Slick som är tillräckligt icke-creepy för att passa henne. Och så Kelly, som bestämt sig för att tonight’s the night med pojkvännen Drew.

Läs hela inlägget här »

Turn! Kick! Pivot! Step! Vad är det som händer? Har en stenhård drill sergeant intagit scenen och reducerar unga rekryter till tårar genom att kalla dem för ”maggots”? Nej, nej, det är bara audition för demonkoreografen Zach och kön ringlar sig långt ut på Broadway. Vi i publiken får bara acceptera att Zachs produktioner måste vara framgångsrika och eftertraktade eftersom många tycks vara beredda att göra nästan vad som helst för att få vara en av de utvalda.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Eldfågeln

Den världsberömde baryton-sångaren Mario Vanni har bestämt sig. Han kommer inte på några villkors vis sätta sig fot i ett land där isbjörnar knallar omkring på gatorna och vars klimat kräver att han tar på sig ett så ovärdigt plagg som långkalsonger. Skit samma att den världsberömda Stockholmsoperan lagt fram ett synnerligen generöst erbjudande, han åker inte. Basta!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Showtime

Redan Shakespeare skaldade ”All the world’s a stage” och det är ett motto som både Bob Fosse och Joe Gideon har tagit till sitt hjärta i All That Jazz. Hur ska man annars tolka en av allt att döma självbiografisk film om en koreograf och regissör? En man med en repetitiv morgonrutin av dusch, ögondroppar, samarin och lite uppåttjack vilken avslutas med jazzhands och en bekräftelse i spegeln: ”It’s show time!”?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Wedding Bells

Det pågår en hel del stenkastning mot den moderna filmindustrin – filmerna är utslätade, uppföljarna oräkneliga och historierna så lövtunna att man ibland kan misstänka att deras tillblivelse handlar om helt andra saker än artistisk kreativitet. Men som vanligt räcker det med en smula rotande för att inse att inget av detta är nya fenomen.

Läs hela inlägget här »

Det är knappast någon större hemlighet att musik gör stor skillnad för hur man uppfattar en film. Detsamma gäller filmens själva upptakt. Så när Kenny Loggins drar igång med ”Now I gotta cut loose, footloose!” och förtexterna (adekvat 80-tals-bulliga) börjar rulla framför en massa dansanta fötter signalerar Footloose rätt tydligt att detta inte kommer att bli en film som slutar i gråt och tandagnisslan.

Läs hela inlägget här »

lala-landVälkommen till Los Angeles! Staden där allas drömmar går i uppfyllelse i sprakande technicolor. Nähä, inte det…? Mja, L.A. kan säkert framstå som det förlovade landet, vilket dryper av mjölk och honung, men det är inte alla förunnat att ta för sig av godsakerna. Fråga bara Mia Dolan. Hon flyttade från Boulder City för att bli skådis men har egentligen inte kommit närmare sin dröm än att hon jobbar i caféet på Warner Brothers-området. Plus sprungit på ett oräkneligt antal auditions där hon inte sällan blir avpolleterad efter att ha fått ur sig någon enstaka replik.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Alistair McLean, The Guns of Navarone

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg