You are currently browsing the tag archive for the ‘Dansfilm’ tag.

Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.

På ytan känner vi dock igen Suspiria i så motto att den börjar med Susie Bannions ankomst till en tysk dansakademi. Akademin är dock närmast övertydligt placerad i ett Berlin anno 1977; en stad genomskuren av muren, kokande av röda armé-sympatier, till synes ständigt på gränsen till upplopp och kaos. Argentos akademi framställdes, utan någon större förklaring därtill, som en isolerad ö och jag upplever att samma verklighetsdistansering skapas av demonstranthorderna som med jämna mellanrum rasar förbi kameran. Akademin, och inte minst dess studenter, är avskurna och tycks ha kapat alla förtöjningar med det omgivande samhället.

1977 års Suzy fick lov att mer eller mindre drogas för att kunna hållas kvar inom akademins väggar, medan hennes nutida motsvarighet blir nästan tårögd av tacksamhet över chansen att få bo där. Men så förstår vi också ganska snabbt att akademin för henne är en veritabel fristad efter en förtryckande mennonit-uppväxt i Ohio. Hon är dessutom något av ett geni när det kommer till dans – utan formell träning har hon lyckats tjata sig till ett provdanstillfälle som går så bra att ingen kommer på tanken att ifrågasätta hennes rätt att vara där. Inte nog med det, utan att blinka hoppar hon in och dansar en viktig huvudroll när studentleden tunnas ut.

Ett av de element som gjort Argentos film till en klassiker är dess frosseri i färger, både ifråga om belysning, interiörer och kostymer. Remaken tar detta i diametralt motsatt riktning och gör det dessutom mycket bra. Bort med art nouveau, elaborerade utsmyckningar och krusiduller, akademin har här förvandlats till en neobrutalistiskt grå betongklump med ett stramt och kargt ”Tanz” ovanför ingången. Vissa av interiörerna skulle möjligen kunna hänföras till bauhaus-traditionen, men på det hela taget är allt så slitet att det inte finns den minsta skönhet kvar. Årstiden är dessutom sen höst eller tidig vinter med allt vad det innebär av gråväder, regnrusk och så småningom snö.

Istället för Argentos färger har denna nutida Suspiria däremot helt och fullt tagit dansen till sitt hjärta. Istället för några korta balettscener är modern dans, med sitt kraftfulla och ibland direkt kroppsförvridande uttryck, den mylla där filmens sänker sina djupaste rötter och jag kan inte annat än applådera den idén. Både för att den bjuder på ett konstnärligt uttryck som visuellt understryker den historia som filmen vill berätta och för att den går att använda som en ritual, en serie rörelser som formar en besvärjelse.

Kajganich har också plockat upp och utvecklat de ibland ganska krystade försöken från Argentos sida att skapa en slags mytologi runt tre mödrar som lever på mörker, tårar och suckar. Moderskapet går som en röd tråd genom hela berättelsen, utgående från tanken att en mor kan fylla många andra kvinnoroller men ingen annan kan fylla moderns. På gott och ont.

En moder utövar dessutom en icke föraktlig makt över sina avkommor och makt är om möjligt ett ännu tydligare tema än moderskapet i Kajganich och Guadagninos film. Framförallt missbruket av den. Det går för all del att läsa Suspiria som ett misstänksamhetens darrande pekfinger mot allt vad kvinnokollektiv heter, särskilt om de är konstnärliga. Akademins lärare synes maktfullkomliga, utnyttjar sina elever och skrattar ut de stackars män som vågar sig över tröskeln. Men eftersom manuset så tydligt förlägger handlingen mot en bakgrund av både 70-talets terror och nazismen (det är knappast en slump att den inövade föreställningens titel är ”Volk”) skulle jag vilja påstå att det snarare handlar om att fördöma missbruk av makt, oavsett var det uppstår och vem som missbrukar. De som gör det, alternativt försöker låtsas om som om det inte finns, går en gruvlig död till mötes medan offren för maktmissbruket åtminstone beviljas ett förtröstansfullt frånfälle.

Jag känner att det finns en hel del att fortsätta fundera på när det gäller remaken av Suspiria. Ger exempelvis bakgrunden av ett 70-talistiskt Berlin filmen verkligt djup eller bara intrycket av ett sådant? Skapar den kanske till och med bara förvirrande parallelliteter, där historien hade tjänat på att renodlas? Gör dess otvetydiga realitet det svårare att acceptera historiens mer ologiska eller suggestiva inslag? Var det ett klokt drag att i vissa avseenden vila så tungt på rejäla specialeffekter med både masker och kroppskostymeringar?

Suspiria anno 2018 är i princip en hel timme längre än sin föregångare. Jag vet inte om det nödvändigtvis är motiverat med alla extra 60 minuter men Kajganich och Guadagnino argumenterar banne mig riktigt bra för många av dem. Tänk om alla remakes kunde leverera så här mycket nytänk samtidigt som de får en att tänka på originalet i ett lite nytt ljus.

alt. titel: I morgen danser vi

Det finns inget utrymme för svaghet i georgisk dans! Nä, det är klart, om dansen inte ska tjäna något annat syfte än att vara ett uttryck för den georgiska själen vill man förstås inte visa sig svag och rank. En georgisk manlig dansare ska vara som ett monument! En georgisk kvinnlig dansare ska vara oskuldsfull och anständig!

Just machohårdheten har Merab lite svårt för. Han får ofta bannor av dansledaren Aleko och verkar inte riktigt trivas i den grabbiga omklädningsrumsjargongen. Då kommer han hellre lite tidigare på morgonen för att kunna träna på den där hårdheten på egen hand. Men danstruppens nyaste medlem, Irakli, har fått samma idé och Merab, som nyfiket kollat in Irakli redan från start, tycker det är ganska härligt när det bara är de två.

Även om man aldrig hört talas om upplägget för And Then We Danced står det ganska snart klart hur Merab känner inför Irakli och känslorna verkar vara besvarade. Men även om homosexuella förhållanden inte är direkt förbjudna i Georgien är det också ett samhälle som fortfarande använder uttryck som ”sodomi”. Som i att en film som And Then… är ”against Georgian and Christian traditions and values and popularises the sin of sodomy”. Så Merab och Iraklis kärlek för varandra är verkligen ingenting de kan skylta med till höger och vänster. Om inte annat kan det få dem kickade från danstruppen. Samtidigt som det snart är dags för möjligheten att provdansa för en åtråvärd plats bland de seniora dansarna.

Det fanns ingen plan bakom det hela, utan slumpade sig bara så att jag såg And Then… strax efter Porträtt av en kvinna i brand. Två filmer vars kärna ändå består av ett homosexuellt förhållande kring vilket allt annat kretsar. Tyvärr blev denna kontrastering till nackdel för And Then…

Inte så att den svensk-georgiska filmen på något sätt är dålig men för min del kändes den trots allt som en ganska välbekant historia om konfliktfylld homosexualitet. Bortsett då från det georgiska sammanhanget och där känner jag mig å andra sidan ute på djupt vatten. När det gäller det som utspelas rent konkret framför mina ögon skulle And Then… (nästan) lika gärna kunnat utspelas i någon liten inkrökt håla i USA där Merab och Irakli istället spelade i skolans prestigefyllda football-lag.

Sedan finns det många andra halvkvädna visor som jag som sagt istället inte vet hur jag ska tolka. De skulle kunna handla om den georgiska folksjälen och självbilden men de skulle lika gärna enbart kunna röra Merabs rent personliga situation. Som förstås suger. Familjen tycks bestå av idel dansare men där särskilt (den frånskilde?) fadern tillhåller sin son att det inte finns någon framtid i georgisk dans. Brodern David är på väg att trampa riktigt snett i både alkohol och brottslighet medan elen i familjens lägenhet stängs av på grund av obetalda räkningar.

Men även om jag inte blev lika tagen av relationen Merab-Irakli som jag blev av Marianne-Héloïse upplever jag ändå att särskilt Levan Gelbakhiani i huvudrollen och Bachi Valishvili som Irakli är lika naturliga i sina rolltolkningar som sina franska, kvinnliga motsvarigheter. Det är bara lite andra roller, som uppenbarligen inte tilltalar mig lika mycket.

Sedan kan jag möjligen tycka att Levan Akins manus öser på med lite väl många problem för Merabs del. Det finns exempelvis ett avslutade orosmoment som inte alls hade behövts. Sedan är jag lite tudelad inför detta att iscensätta det hela i en georgisk danstrupp. Länge funkar det det ganska bra, både berättelsemässigt och visuellt, men den sista dansuppvisningen blev på tok för långt för min smak.

Som sagt, And Then… är ingen dålig film. Ibland är det till och med en riktigt fin film. Men den kom inte i närheten av de franska kvinnorna.

alt. titel: Blodig midnat, Blodig midnatt, Le bal de l’horreur, Prom Night – Das Grauen kommt um Mitternacht, Prom Night – Die Nacht des Schlächters, Terror en la noche de graduación, Graduación sangrienta, Non entrate in quella casa

Prom night! Denna mest tonårsamerikanska av högtider! Dags att dricka spetsad bål, dansa under discolampornas bländande sken och bli av med oskulden. Alex har svårt att få tummen ur för att hitta en dejt trots att syrran Kim försöker peppa honom. Hon och Nick är i sin tur paret alla avundas, prom king and queen. Nicks ex Wendy är däremot föga imponerad och hookar upp med skolans bråkstake, Lou, för att få en både bokstavlig och symbolisk hämnd. Jude förtvivlar över om hon någonsin ska hitta en dejt men blir upplockad samma dag av den sorglöse Slick som är tillräckligt icke-creepy för att passa henne. Och så Kelly, som bestämt sig för att tonight’s the night med pojkvännen Drew.

Läs hela inlägget här »

Turn! Kick! Pivot! Step! Vad är det som händer? Har en stenhård drill sergeant intagit scenen och reducerar unga rekryter till tårar genom att kalla dem för ”maggots”? Nej, nej, det är bara audition för demonkoreografen Zach och kön ringlar sig långt ut på Broadway. Vi i publiken får bara acceptera att Zachs produktioner måste vara framgångsrika och eftertraktade eftersom många tycks vara beredda att göra nästan vad som helst för att få vara en av de utvalda.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Eldfågeln

Den världsberömde baryton-sångaren Mario Vanni har bestämt sig. Han kommer inte på några villkors vis sätta sig fot i ett land där isbjörnar knallar omkring på gatorna och vars klimat kräver att han tar på sig ett så ovärdigt plagg som långkalsonger. Skit samma att den världsberömda Stockholmsoperan lagt fram ett synnerligen generöst erbjudande, han åker inte. Basta!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Showtime

Redan Shakespeare skaldade ”All the world’s a stage” och det är ett motto som både Bob Fosse och Joe Gideon har tagit till sitt hjärta i All That Jazz. Hur ska man annars tolka en av allt att döma självbiografisk film om en koreograf och regissör? En man med en repetitiv morgonrutin av dusch, ögondroppar, samarin och lite uppåttjack vilken avslutas med jazzhands och en bekräftelse i spegeln: ”It’s show time!”?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Wedding Bells

Det pågår en hel del stenkastning mot den moderna filmindustrin – filmerna är utslätade, uppföljarna oräkneliga och historierna så lövtunna att man ibland kan misstänka att deras tillblivelse handlar om helt andra saker än artistisk kreativitet. Men som vanligt räcker det med en smula rotande för att inse att inget av detta är nya fenomen.

Läs hela inlägget här »

Det är knappast någon större hemlighet att musik gör stor skillnad för hur man uppfattar en film. Detsamma gäller filmens själva upptakt. Så när Kenny Loggins drar igång med ”Now I gotta cut loose, footloose!” och förtexterna (adekvat 80-tals-bulliga) börjar rulla framför en massa dansanta fötter signalerar Footloose rätt tydligt att detta inte kommer att bli en film som slutar i gråt och tandagnisslan.

Läs hela inlägget här »

lala-landVälkommen till Los Angeles! Staden där allas drömmar går i uppfyllelse i sprakande technicolor. Nähä, inte det…? Mja, L.A. kan säkert framstå som det förlovade landet, vilket dryper av mjölk och honung, men det är inte alla förunnat att ta för sig av godsakerna. Fråga bara Mia Dolan. Hon flyttade från Boulder City för att bli skådis men har egentligen inte kommit närmare sin dröm än att hon jobbar i caféet på Warner Brothers-området. Plus sprungit på ett oräkneligt antal auditions där hon inte sällan blir avpolleterad efter att ha fått ur sig någon enstaka replik.

Läs hela inlägget här »

Demoiselles De Rochefort

alt. titel: Flickorna i Rochefort, The Young Girls of Rochefort

Välkommen till Rochefort, belägen på franska Atlantkusten! Staden där både kvinnor och män dansar samtidigt som de drömmer om kärlek. För en kort festivalhelg (Fête de la mer) anländer showmännen och entreprenörerna Étienne och Bill till staden på fredag förmiddag och när de lämnar den på måndagen ska livet för alltid ha förändrats för några av stadens drömmare.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg