You are currently browsing the tag archive for the ‘Hellraiser’ tag.

Japp, det är dags att avsluta årets brittiska Halloween-tema. It was jolly fun while it lasted, but all good things must come to an end och allt det där. Bloggen tar lite ledigt imorgon, så tusen tack till alla tappra läsare som än en gång hängt med på mina exkursioner in i skräckfilmsterritoriet. På återseende onsdagen den 6 november med sedvanlig inläggsfrekvens samt vilda genreblandning.

Läs hela inlägget här »

En bit in i årets Halloween-tema insåg jag att det glappade rejält rent tidsmässigt: mellan The Company of Wolves (1984) till Dog Soldiers (2002) hade jag inte lyckats skrämma upp en endaste liten film. Efter idogt sökande på den världsvida webben var det bara att konstatera att det verkligen inte fanns särskilt många välsedda eller välkända brittiska skräckfilmer från slutet av 80- och större delen av 90-talet. En konsekvens av, såvitt jag kan förstå, allmänt konservativa vindar och en påföljande hårdhänt censur.

Läs hela inlägget här »

Om Tony Philips bara fått lite mer tid på sig hade han kanske kunnat bli en brittisk Fox Mulder. Alltså någon som ägnar sitt liv åt att försöka återfinna en alien-bortförd nära anhörig. För tre år sedan försvann nämligen Tonys pappa Sam i ett starkt ljussken. Men så en dag står Sam plötsligt på tröskeln till Tonys skola, livs levande, för att hämta sin son. Kanske hade Tonys mamma Rachel rätt ändå när hon hävdade att Sam bara var ett vanligt kräk som utan en ord stack från hustru och barn?

Läs hela inlägget här »

Om man vill försöka kravla sig ur det generiska Hollywoodträsket och inte är något större fan av sepiatonad mumblecore brukar skräckgenren ofta kunna bjuda på en del godbitar. Här är det den kanadensiska regissörs- och manusduon Jeremy Gillespie och Steven Kostanski som bullat upp med så väl Lovecrafttentakler, John Carpenter-vibbar och de samlade krafterna hos cirkus två säsonger av realityserien Face Off.

Läs hela inlägget här »

Året 1987 innehåller både minnesvärda filmer och händelser. Gorbatjov och Reagan undertecknar ett nedrustningsavtal och tar världen ett steg längre bort från tredje världskriget. På den svenska företagssidan dyker både Frementa och Bofors på nosen medan tysken Mattias Rust höll (flygplans)nosen högt tillräckligt länge för att kunna landa på Röda torget. Sighsten Herrgård träder fram och ger AIDS ett ansikte, komplett med rätt underhållande ”reklam”filmer som sänds på Anslagstavlan. Svensk TV gör rum för såpan Varuhuset och på årets sista dag börjar TV3 invadera TV-enigheten.

Läs hela inlägget här »

Om inte annat ska man kanske vara Event Horizon tacksam för att den uppehöll Paul S. Anderson i ett läge när han enligt uppgift skulle ha kunnat tacka ja till att göra första X-Men. Nog för att Anderson kan spotta ur sig hyfsat actionpackade filmer när det kniper, men någon Bryan Singer är han inte.

En event horizon är en punkt när det bara är att luta sig tillbaka och gilla läget. Har man väl passerat en event horizon är nämligen dragningskraften runt ett objekt i tidsrymden så kraftig att man aldrig någonsin kan komma loss.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Sista färjan från Ystad
David Baldacci, The Last Mile

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg