You are currently browsing the tag archive for the ‘Hellraiser’ tag.
Japp, det är dags att avsluta årets brittiska Halloween-tema. It was jolly fun while it lasted, but all good things must come to an end och allt det där. Bloggen tar lite ledigt imorgon, så tusen tack till alla tappra läsare som än en gång hängt med på mina exkursioner in i skräckfilmsterritoriet. På återseende onsdagen den 6 november med sedvanlig inläggsfrekvens samt vilda genreblandning.
En bit in i årets Halloween-tema insåg jag att det glappade rejält rent tidsmässigt: mellan The Company of Wolves (1984) till Dog Soldiers (2002) hade jag inte lyckats skrämma upp en endaste liten film. Efter idogt sökande på den världsvida webben var det bara att konstatera att det verkligen inte fanns särskilt många välsedda eller välkända brittiska skräckfilmer från slutet av 80- och större delen av 90-talet. En konsekvens av, såvitt jag kan förstå, allmänt konservativa vindar och en påföljande hårdhänt censur.
Om Tony Philips bara fått lite mer tid på sig hade han kanske kunnat bli en brittisk Fox Mulder. Alltså någon som ägnar sitt liv åt att försöka återfinna en alien-bortförd nära anhörig. För tre år sedan försvann nämligen Tonys pappa Sam i ett starkt ljussken. Men så en dag står Sam plötsligt på tröskeln till Tonys skola, livs levande, för att hämta sin son. Kanske hade Tonys mamma Rachel rätt ändå när hon hävdade att Sam bara var ett vanligt kräk som utan en ord stack från hustru och barn?
Om man vill försöka kravla sig ur det generiska Hollywoodträsket och inte är något större fan av sepiatonad mumblecore brukar skräckgenren ofta kunna bjuda på en del godbitar. Här är det den kanadensiska regissörs- och manusduon Jeremy Gillespie och Steven Kostanski som bullat upp med så väl Lovecrafttentakler, John Carpenter-vibbar och de samlade krafterna hos cirkus två säsonger av realityserien Face Off.
Om inte annat ska man kanske vara Event Horizon tacksam för att den uppehöll Paul S. Anderson i ett läge när han enligt uppgift skulle ha kunnat tacka ja till att göra första X-Men. Nog för att Anderson kan spotta ur sig hyfsat actionpackade filmer när det kniper, men någon Bryan Singer är han inte.
En event horizon är en punkt när det bara är att luta sig tillbaka och gilla läget. Har man väl passerat en event horizon är nämligen dragningskraften runt ett objekt i tidsrymden så kraftig att man aldrig någonsin kan komma loss.
That’s what HE said!