You are currently browsing the tag archive for the ‘RoboCop’ tag.
Damn it, Bravo Six, I told you to hold! Men nä, det där med att lyssna på order eller ens goda råd ligger inte för marinsoldattuffingen Ray Garrison. Han får också bekräftelse på att han gör alldeles rätt när han dödar skurken, räddar gisslan och därmed blir belönad med en idyllisk semester på Italiens Amalfi-kust tillsammans med snygg-hustrun Gina. I den mjukt belysta hotellsängen har de sex på det där sättet som bara perfekta Hollywood-par har när det ska understrykas hur hemskt det blir när skiten oundvikligen träffar fläkten.
Ett styck rasande hämndincitament och skott i pannan senare vaknar Ray upp hos Rising Spirit Tech och doktor Emil Harting. Rising Spirit har bestämt sig för att satsa på militärens ”prime asset” – soldaten – och utvecklar nu olika typer av förbättrande stridsteknologi. Ray själv har blivit värd åt miljoners miljarders nanorobotar som gör honom superstark och dessutom ger honom förmåga att mer eller mindre omedelbart hela sina egna skador. Plus att han i processen påminner om en Twilight-glitter-vampyr. Bara vinstlotter för Ray…
Men så kraschlandar minnet av Ginas död i hans återuppväckta hjärna och det är dags att ge sig ut på hämnarstråt. Om det bara vore så enkelt… Ray ska komma att upptäcka att det inte alltid är särskilt välgörande för vare sig den fysiska eller mentala hälsan att vara en produkt av det militärindustriella komplexet.
Det närmaste jag kommer att diagnosticera Bloodshot är att se den som en slags kombo mellan Robocop, Total Recall och Iron Man. Iron Man eftersom Ray efter sin kroppsliga uppdatering får springa omkring med något slags batteri på den imponerande bröstkorgen. Samtidigt blandas Robocops moderna Frankenstein-historia med den förutsägbara förvirringen inför vad som är verkliga minnen och vad som är inplanterat. Så i det blev jag ändå positivt överraskad eftersom det åtminstone innebar att jag faktiskt var tänkt att sitta och sucka över alla klichéerna som samlas på hög under filmens inledning.
Bloodshot hade också goda förutsättningar att överraska positivt, dels eftersom mitt intryck var att filmen blivit fullkomligt nergjord av recensentkåren, dels eftersom ett av produktionsbolagen var Original Films (vars mission alltid verkat vara att göra filmer som är den diametrala motsatsen till företagsnamnet). Men allt eftersom filmen fortlöper staplas genvägarna och dumheterna på hög lika snabbt som Ray expedierar skurkar. När vi väl är framme vid slutfajten har vi tagit en direkt-genväg rakt in i dumheterna.
Plus en sjuhelvetes massa CGI (som sig bör i en film som innehåller virtuella minnen och avancerad teknologi). Filmen innehåller i och för sig en ganska cool action-fajting-sekvens som bygger på en kraschad lastbil full med mjöl. Men samtidigt blir just mjöl-detaljen så pass krystad att scenen mest känns som ett coolt koncept som pressats in utan att egentligen göra någon skillnad för själva handlingen..
Jag vet ärligt talat inte ens om det är meningen att man ska försöka tolka in något slags tema eller budskap i filmen eller om den enbart siktat på att vara en ösigt våldsam serieadaption. Vill man vara riktigt välvillig skulle man möjligen kunna se hela spektaklet som en slags bekräftelse på att soldater alltid får en raw deal och borde hålla ihop. Reaktionen från Vin Diesels Ray på att Harting, i form av Guy Pearce, förvandlat honom till en hämnarmaskin är att bli en…hämnarmaskin. Trots att han alltså en kort stund tidigare stått och ryat om att Harting minsann inte vet tillräckligt mycket om honom, Ray, för att veta vad Ray är. Well, apparently he did…
Och trots att jag inte riktigt vet varför jag ens bryr mig, kan jag inte låta bli att notera att Vin Diesel, född 1967, först paras ihop med brittiska Talulah Riley, född 1985, och sedan med mexikanska Eliza Gonzáles, född 1990.
Jag kan inte påstå att jag efter filmen känner mig det minsta nyfiken på Bloodshot som seriefigur. Det enda jag möjligen känner mig ännu mindre nyfiken på är en shared cinematic universe-franchise, men de planerna verkar lyckligtvis ha gått i stå nu när upptakten än så länge inte ens spelat in sin egen budget.
Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.
På’t igen! Vad är väl bättre än att följa upp en klassisk actionrulle med en…uppföljare? Irv Kirschner har tagit över regissörsstolen. Bakom manuset gömmer sig ingen mindre än George Miller (mittåt, Frank Miller ska det förstås vara!).
”Come on you apes, you wanna live forever?!”
Nä, Johnnie Rico och hans infanterikompisar räknar verkligen inte med att leva ens bortom det senaste skärmytslingen med sin fiende. Jorden ligger i krig med ”bugs” och de fruktade arachnidkrigarna är bara början på de problem som möter soldaterna när de släpps ned på en planet på andra sidan galaxen. Fienden har dock visat att man inte tvekar inför att attackera civila jordinvånare. Och med en hel familj utplånad är attityden ”A good bug is a dead bug!” kanske inte så sympatisk, däremot lättbegriplig.
Cyborg (1989)
Kom-ihåg inför Framtiden: Läs hela inlägget här »
alt. titel: Steamboy
Vetenskapliga krafter kan alltid användas för både gott och ont, oavsett om man anser att vetenskap måste grunda sig i en ideologi och etik eller om man anser att dess främsta uppgift är att göra nytta. Allt detta får unge James Ray Steam en handgriplig lektion i under mitten av 1800-talet och det hela börjar med att familjen får ett mystiskt paket sänt till sig från farfar Lloyd.
alt. titel: Monster
Jag kan inte låta bli att känna en viss sympati för regissören Barbara Peeters. Här hade hon kämpat sig upp genom filmvärlden den hårda vägen, som kostymör, art director och andreregissör. Hon hade äran att vara den första kvinnliga regissör som gjorde en bikerfilm (Bury Me An Angel) men blev sjuk i slutet av 70-talet.
1980 skulle hennes comeback bli Humanoids From the Deep (erbjudandet kom henne till del när Joe Dante tackade nej) men hon hade uppenbarligen inte räknat med klåfingrigheten hos filmens producent, Roger Corman. I slutänden bad både hon och modellaktrisen Ann Turkel att inte behöva förknippas med filmen, till ingen nytta.
B
riljante vetenskapsmannen Sebastian Caine jobbar med att göra djur osynliga. Det har han inte längre några problem med, hela labbet är fullt av dem. Kruxet är att vända processen och göra dem synliga igen. Och vilken uppdragsgivare är vansinnigt intresserad av osynlighetens gåta? Militären förstås, varför Sebastians labb är lokaliserat långt ned i underjorden och designmässigt går i en chict minimalistisk stil – en dröm i betong och rostfritt stål.
That’s what HE said!