You are currently browsing the tag archive for the ‘RoboCop’ tag.

Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.

Dear original, how do I miss thee? Let me count the ways:

  • Jag saknar din råbarkade smutsighet (vilken sannolikt hade sin grund i en budget som var en tiondel av din nya och skinande kompanjons – 13 miljoner vs 100 miljoner).
  • Jag saknar din dystopiska stämning som fick mig att frukta för Detroit och USA:s framtid (istället för tusen övertydliga hänvisningar till ”the safety of the american people”).
  • Jag saknar dina absurda humoristiska element (en modern Robocop är tydligen inget man får dra på mun åt).
  • Jag saknar din enkelhet – en polis mot det onda företaget som skapade honom.

Nå, nu var ju denna remake inte en total flopp, det ska villigt erkännas. Det blev nog bara lite överraskande för min del att inse hur stor skillnad det gjorde för själva känslan i historien att ersätta Paul Verhoeven med brasilianaren José Padilha.

Vad var det då som funkade i RoboCop? Jag tyckte upptakten – där OCP riktat in sig på fredsbevarande maskiner för bruk på en betryggande bortaplan – var smart och tankeväckande. Särskilt deras nya och uppgraderade humanoida robotar var ruggigt snygga i sin kombination av Venom och en X-Men-Sentinel.

Och eftersom det är en hyfsat ny film med en effektsbudget därefter är förstås rörelsemönstret hos Kinnamans cyborg ett helt annat än Peter Wellers närmast stelopererade framstolpande. I och med att Gary Oldmans läkare också får en betydligt större roll, tänker jag att det blir mer fokus på det medicinska runt Robocop än tidigare. Det levereras en nickning till det faktum att robotpolisen behöver hyfsat maffiga doser av olika preparat och medikamenter för att hålla igång. Men på samma sätt som jag undrade över original-Robos matsmältningssystem, undrar jag varför man bekymrat sig om att bevara den nye Alex Murphys lungor.

Sett till omständigheterna runtomkring Murphy känns RoboCop som något av en blandning mellan originalet och RoboCop 2. Hustrun Clara får spela en betydligt större roll, på bekostnad av Nancy Allens polispartner Lewis som nu istället porträtteras av en Michael Williams. För att ha två halvstora kvinnoroller i en actionfilm – hur skulle det se ut?! Men hustruns närvaro ger förstås klart större möjligheter till tårfylld ruelse och identitetskrisande. En del av historien som jag emellertid upplever att filmen i princip släpper taget om när det blir viktigare att driva händelseutvecklingen framåt. Allt snack om en själ (”something beyond physics and chemistry”), vikten av huruvida Robocop kan uppleva känslor eller inte och om en robot kan arrestera människor har egentligen ingen större bäring för slutresultatet.

Skurkarna också blivit mer månghövdade. Nu är det inte längre bara Michael Keatons kallhamrade företagsledare vi måste hålla ögonen på, utan så väl hala politiker och principfasta militärer som korrumperade poliser och opportunistiska TV-personligheter. Plus en ”vanlig” skurk som man nästan helt glömmer bort i sammanhanget – något som aldrig skulle ha varit möjligt med Kurtwood Smiths Clarence Boddicker. Alla konspirerar de mot…tja, lite oklart vem egentligen. Förutom Alex Murphy själv är det inte supertydligt vilka offren egentligen ska vara. Gissningsvis handlar det snarare om att historien vill höja ett varningens finger mot vad som skulle kunna hända om amoralen och girigheten får härja fritt.

RoboCop var helt ok, både som actionrökare och remake. Den led bara av att inte ha en chans mot sin föregångare. Nytt är inte alltid bättre.

På streamingsajten C More finns både original och remake att avnjuta. Med en hel gratismånad till godo finns gott om tid att se bägge två.

Annonser

På’t igen! Vad är väl bättre än att följa upp en klassisk actionrulle med en…uppföljare? Irv Kirschner har tagit över regissörsstolen. Bakom manuset gömmer sig ingen mindre än George Miller (mittåt, Frank Miller ska det förstås vara!).

Och Miller har inte låtit saker och ting bli särskilt mycket ljusare i Detroit. Tack vare de inledande nyhetsinslagen får vi raskt veta att de ED-209:or som man trots allt försökt få ut i staden inte funkar särskilt bra. Polisen tycker fortfarande att de får en raw deal från OCP (rimligt, med tanke på att företaget verkar vägra att betala ut några pensioner) och har beslutat sig för att strejka. Samtidigt flödas stadens gator av en ny drog, Nuke.

Detta är dock ett rätt avancerat drogupplägg eftersom Nuke frontas av kultledaren Cain, vars anhängare exempelvis kan uppmuntras att bomba drogrehabiliteringskliniker. Han är också så skrupulös att han inte tvekar det minsta inför att korrumpera den yngre generationen i form av grabben Hob. Vilken i sin tur strular till Robocops prime directives eftersom en sådan hedersknyffel inte kan tänka sig att skjuta ett barn.

Sådana detaljer är något som psykologen Juliette Faxx vill komma till rätta med. Hon försöker utveckla en slags Robocop 2.0 men har problem med att alla försökskaninerna ofelbart tar livet av sig (i filmens klart roligaste scener). Hon kommer fram till att nyckeln till framgången med original-Robocop (bortsett från en viss Paul Verhoeven då förstås) var Alex Murphys starka pliktkänsla och moral.

Juliette Faxx är kanske en briljant psykolog, men jag skulle på allvar vilja ifrågasätta hennes logik. Efter att ha dragit den slutsatsen beslutar hon sig nämligen för att söka efter nya försöksobjekt bland landets värsta skurkar. Som väl i och för sig kan sägas inneha någon form av moral, sannolikt bara inte en som delas av det övriga samhället?

Mja, jag vet inte jag… Som så många uppföljare både före och efter försöker RoboCop 2 återupprepa i princip samma koncept som originalet, bara lite simplare, lite enklare, lite fulare.

Dystopistämningen känns påklistrad (varför har exempelvis OCP:s logga plötsligt antagit klara nazistvibbar?) samtidigt som effektbudgeten framförallt gått åt till squibs och robotminiatyrer. Av Verhoevens överdrivna våldsamheter som ändå väckte en viss fascination finns ingenting kvar. Medan miniatyrerna fortfarande kan andas lite av en charmig Harryhausen-känsla har det animerade ansiktet hos Robocop 2.0 åldrats med samma värdighet som kromklot-över-shackrutigt-golv.

Den makabra humorn har ersatts med å ena sidan en halvdan pajjighet, å andra sidan Tom Noonan som skurk istället för Kurtwood Smith. Noonan kan inte alls utstråla samma underbart psykotiska galenskap, skurken Cain bär istället på en slags patosfyllt upphöjd sorgsenhet som förvisso gör honom annorlunda men varken skrämmande eller intressant. Vilket filmen i princip själv understryker genom att i slutänden visa att Cain inte är något mer än en ”vanlig” missbrukare som inte kan kontrollera sina begär.

I RoboCop 2 blir det tyvärr också uppenbart att Peter Weller inte är någon särskilt bra skådespelare. Historien ger honom ytterligare möjligheter till identitetskrisande jämfört med originalet och trovärdigheten i hans existentiella ångest känns väl sådär om jag ska vara helt ärlig.

Nej, nog för att man kan bli sugen på att återbesöka RoboCop-världen, men då ser jag faktiskt hellre om originalet en gång till.

Året 1987 innehåller både minnesvärda filmer och händelser. Gorbatjov och Reagan undertecknar ett nedrustningsavtal och tar världen ett steg längre bort från tredje världskriget. På den svenska företagssidan dyker både Frementa och Bofors på nosen medan tysken Mattias Rust höll (flygplans)nosen högt tillräckligt länge för att kunna landa på Röda torget. Sighsten Herrgård träder fram och ger AIDS ett ansikte, komplett med rätt underhållande ”reklam”filmer som sänds på Anslagstavlan. Svensk TV gör rum för såpan Varuhuset och på årets sista dag börjar TV3 invadera TV-enigheten.

Läs hela inlägget här »

”Come on you apes, you wanna live forever?!”

Starship TroopersNä, Johnnie Rico och hans infanterikompisar räknar verkligen inte med att leva ens bortom det senaste skärmytslingen med sin fiende. Jorden ligger i krig med ”bugs” och de fruktade arachnidkrigarna är bara början på de problem som möter soldaterna när de släpps ned på en planet på andra sidan galaxen. Fienden har dock visat att man inte tvekar inför att attackera civila jordinvånare. Och med en hel familj utplånad är attityden ”A good bug is a dead bug!” kanske inte så sympatisk, däremot lättbegriplig.

Läs hela inlägget här »

CyborgCyborg (1989)
Kom-ihåg inför Framtiden: Läs hela inlägget här »

alt. titel: Steamboy

Vetenskapliga krafter kan alltid användas för både gott och ont, oavsett om man anser att vetenskap måste grunda sig i en ideologi och etik eller om man anser att dess främsta uppgift är att göra nytta. Allt detta får unge James Ray Steam en handgriplig lektion i under mitten av 1800-talet och det hela börjar med att familjen får ett mystiskt paket sänt till sig från farfar Lloyd.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Monster

Jag kan inte låta bli att känna en viss sympati för regissören Barbara Peeters. Här hade hon kämpat sig upp genom filmvärlden den hårda vägen, som kostymör, art director och andreregissör. Hon hade äran att vara den första kvinnliga regissör som gjorde en bikerfilm (Bury Me An Angel) men blev sjuk i slutet av 70-talet.

1980 skulle hennes comeback bli Humanoids From the Deep (erbjudandet kom henne till del när Joe Dante tackade nej) men hon hade uppenbarligen inte räknat med klåfingrigheten hos filmens producent, Roger Corman. I slutänden bad både hon och modellaktrisen Ann Turkel att inte behöva förknippas med filmen, till ingen nytta.

Läs hela inlägget här »

1987
Oj, här blev det svårt att välja! En massa bra filmer som jag dessutom minns att jag har sett (vid 40 börjar det kännas som en prestation).

The Living Daylights presenterar en riktigt bra Bond i Timothy Dalton och är dessutom den första ”barnförbjudna” film jag ser på bio (jag var en lydig flicka). The Witches of Eastwick är jättespännande men jag är inte säker på att jag fattar den där djävulsvinkeln eller exakt vad som händer den första gången jag ser den. Jag minns i alla fall att min mamma pratade mycket om vilken bra skådis Jack Nicholson var. Läs hela inlägget här »

Briljante vetenskapsmannen Sebastian Caine jobbar med att göra djur osynliga. Det har han inte längre några problem med, hela labbet är fullt av dem. Kruxet är att vända processen och göra dem synliga igen. Och vilken uppdragsgivare är vansinnigt intresserad av osynlighetens gåta? Militären förstås, varför Sebastians labb är lokaliserat långt ned i underjorden och designmässigt går i en chict minimalistisk stil – en dröm i betong och rostfritt stål.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser