You are currently browsing the tag archive for the ‘Roger Ebert’ tag.
Om Tony Philips bara fått lite mer tid på sig hade han kanske kunnat bli en brittisk Fox Mulder. Alltså någon som ägnar sitt liv åt att försöka återfinna en alien-bortförd nära anhörig. För tre år sedan försvann nämligen Tonys pappa Sam i ett starkt ljussken. Men så en dag står Sam plötsligt på tröskeln till Tonys skola, livs levande, för att hämta sin son. Kanske hade Tonys mamma Rachel rätt ändå när hon hävdade att Sam bara var ett vanligt kräk som utan en ord stack från hustru och barn?
Det känns talande att Spike Lees egen Wikipedia-artikel nämner regissörens debut She’s Gotta Have It från 1986 och sedan raskt kastar sig över den hyllade Do the Right Thing från 1989. Den matematiskt begåvade kan snabbt räkna ut att man därmed helt enkelt hoppar över denna School Daze.
Brian Sweeny Fitzgerald, irländaren som hyser en förbluffande likhet med Klaus Kinski och dessutom pratar felfri tyska, bor i en liten avsides bystad längs med den peruanska delen av Amazonfloden. Orten Iquitos håller på att arbeta sig upp här i världen tack var den extremt lönande gummiindustrin och Fitzcarraldo, som Brian kallas i vardagstal, anser att det är dags att utrusta byhåla med lite äkta kultur.
Två män möts på en restaurang. De känner varandra sedan tidigare men har inte setts på ett par år. En av dem har under den här perioden skapat sig ett visst rykte, varit ute och rest och berättar mer än gärna om sina upplevelser för den andre som snällt föder berättelsen med ständiga frågor. Det är ett upplägg som passar frågaren alldeles utmärkt eftersom han inledningsvis var lite orolig för det här mötet – vad skulle de egentligen prata om?
Det går naturligtvis inte att ta sig an Found footage-genren utan en dust med filmen som inte nödvändigtvis var först men som ändock kommande filmer i genren ska bli jämförda med under en lång tid.
…med ett alldeles färskt filmspanartema. Året 2014 ångar alltså igång för fulla muggar på temat tåg. Återigen finns förstås en mängd olika spår att följa för den hugade – komedi i Planes, Trains and Automobiles, action i Unstoppable eller varför inte en lista över de bästa tågfilmerna genom tiderna? En uppenbar krutladdning har jag redan bränt genom att publicera ett inlägg om David Lean’s melankoliska Brief Encounter i samband med Henkes decennie-publicering.
Malmö Filmdagar bjöd på ovanligt många biografifilmer (det känns som om jag har kommenterat det förut…). Den fjärde (och sist ut) i raden blev för min del Lovelace, filmen om kvinnan bakom en av tidernas mest kända porrfilm.
Premissen låter kanske kittlande (vilken porrbranschfilm gör inte det?): en tjej som vantrivs i föräldrahemmet får genom pojkvännen en chans att slå inom porrindustrin. Och som hon slår, filmen som kom att kallas för Deep Throat ska för en kort period ha gjort porren nästintill rumsren i det pryda USA. Linda Boreman, omdöpt till Linda Lovelace, blir bjuden på galavisningar av filmen med Hugh Hefner. Hon vinner inte bara priser utan publikens jubel. Slutet gott allting gott, n’est-ce pas?
Det enda som får vädret som möter oss i Buffalo ’66 att se ännu mer deprimerande ut är byggnaden i fokus. Det är gråmulet, snögloppigt och kylslaget och ut från fängelset släpps just nu Billy Brown. Han är knappast klädd för väderleken och tycks inte vara direkt själaglad över att befinna sig på rätt sida om stängslet.
Ingen möter Billy, han tar istället bussen in till centrala Buffalo där sökande efter en toalett tar vid. Billy fick nämligen inte återinträda i fängelset för att pinka och nu är läget kritiskt. Han liksom gnäller och stapplar nästan fram för att inte blöta ned sig. Alla toaletter visar sig dock vara stängda och när han till slut slinker in till en dansstudio är det ändå som förgjort. Billy blir nämligen övertygad om att killen som redan befinner sig där inne har kollat in honom – ”fuckin’ faggot” skriker den oförrättade.
Mot bakgrund av både Chimpanzee och Grizzly Man kom jag ju på att jag faktiskt hade ytterligare en björnnaturfilm liggande.
***
alt. titel: Björnen, The Bear
Kampen om elden (La Guerre du feu) med sin avsaknad av en begriplig dialog gav tydligen regissör Jean-Jacques Annaud blodad tand eftersom hans nästa planerade projekt skulle vara en film nästan helt utan dialog över huvud taget. Nu tog det dock så lång tid för honom att förbereda sig inför filmandet av Björnen att han hann sticka emellan med Rosens namn.
Ibland undrar man om vissa filmprojekt kommer till bara därför att det finns pengar. Något tyskt företag har ett par mille över som måste användas innan räkenskapsåret är till ända och tycker att det skulle ju kunna vara coolt att sponsra en rulle, gärna om man kan slänga in lite tyska skådisar (*host* Udo Kier) också. Samtidigt har en medelmåttigt framgångsrik skräckfilmsregissör en idé som han tänker att det nog skulle kunna gå att spinna en story runt.
That’s what HE said!