Texten publicerades för första gången på bloggen i november 2012.
***
Om inte annat ska man kanske vara Event Horizon tacksam för att den uppehöll Paul S. Anderson i ett läge när han enligt uppgift skulle ha kunnat tacka ja till att göra första X-Men. Nog för att Anderson kan spotta ur sig hyfsat actionpackade filmer när det kniper, men någon Bryan Singer är han inte.
Fortsätt läsa ”Omtitten: Event Horizon (1997)”
Familjen Perron (pappa, mamma och inte mindre än fem döttrar) flyttar in i ett nytt hus som är ödsligt beläget (check). Trogna jycken Sadie vägrar dock att korsa tröskeln på kåken som tydligen inköptes osedd på auktion (check). Snart hittar man dörren till en förseglad källare (check). Fåglar tenderar till att hela tiden leka kamikaze mot huset (check). Yngsta dottern April skaffar sig snart låtsaskompisen Rory som ingen annan kan se (check) och på mamma Carolyn uppstår det hela tiden mystiska blåmärken som inte enbart kan vara uppkomna under föräldrarnas vildsinta sexliv (check).
Dr. Markway försöker göra sig ett namn som parapsykologisk forskare. Han tycker sig ha kommit på den ultimata kombinationen som ska åstadkomma just det: ett hemsökt hus + ett gäng personer med bevisade parapsykologiska förmågor + vetenskapliga undersökningsmetoder = vetenskaplig cred.
Dr. Montagues undersökning av Hill House kan till en början eventuellt ses som något av ett misslyckande. Han lyckas bara få med sig två av gästerna som han bjudit in utifrån deras förmodade parapsykologiska förmågor men får å andra sidan en släkting till husets ägare på halsen som ofrivillig bonus.
En liten flicka knäböjer vid TV:n. Man skulle kanske kunna tro att hon tillhör den TV-dyrkande sekt som i vardagligt tal kallas amerikaner (”Television! Teacher, mother…secret lover…”) men sanningen är bistrare än så. Lilla Carol Anne hör röster i myrornas krig och meddelar snart sin förbluffade familj att ”They’re here…”.
Vilka ”they” är, är inledningsvis mindre viktigt än vad de gör mot familjen Freeling. Det som från början upplevs som en kul grej av mamma Diane (medan pappa Steven förhåller sig något mer avvaktande) eskalerar snabbt till gummiträd som bryter sig in i sovrum och äter små barn samt garderober som visar sig vara portaler till andra dimensioner och som också äter små barn.
Idag är det midsommarafton och visst firar vi hellre med en rejäl sågning än gemensakpsfascism runt lövade pålar? Själv ska jag ha det utmärkt trevligt med min bror och eftersom det är han som varit min primära Fulci-distributör tyckte jag att The Beyond (icke att förväxla med fem år yngre Lovecraft-rullen From Beyond) kunde vara passande.
***
alt. titel: The Beyond, Seven Doors of Death
Liza Merril har ärvt ett gammalt hotell i det innersta av Louisiana. Eftersom hon är en tuff New York-böna är hon övertygad om att vad landsbygden än kan erbjuda är hon fullt rustad att ta itu med det. Men då har hon inte räknat med Seven Doors Hotel självt. Hotellet är nämligen byggt på en av helvetets sju portar och snart blir det uppenbart för alla inblandade att det är på egen risk man närmar sig huset.
Även utan halvt påklädda mannekängdockor och oljepannåer räcker det med den inledande kamerapanoreringen över hemgjorda glasburksljuslyktor för att signalera att det i Nate och Emilys läckra New York-lya bor Kreativa Människor.
Men hipsterlyckan får ett brutalt slut när de unga tu drabbas av ett hastigt och mycket blodigt missfall som dessutom innebär att Emily aldrig kommer att kunna bli gravid igen. Hon blir djupt deprimerad på kuppen och Nate bestämmer att det nog är bäst för dem att lämna New York-scenen. Och som av en händelse råkar han ha ett hus (i remarkabelt bra skick ska tilläggas) ståendes ett par timmars bilresa från den stora staden.
alt. titel: Huset vid kyrkogården, The House by the Cemetery
Nå, ingen ska anklaga Lucio Fulci för falsk marknadsföring. The House by the Cemetery börjar nämligen helt följdriktigt med ett stort och tjusigt hus som ligger vid…en kyrkogård – kan man tänka sig! I bakgrunden hörs för säkerhets skull lite vargyl också. Hur många vargar som finns i New England kan kanske diskuteras, men vad som är viktigare just nu är att det övergivna huset uppenbarligen används av de lokala ungdomarna som hångelställe.
Om inte annat ska man kanske vara Event Horizon tacksam för att den uppehöll Paul S. Anderson i ett läge när han enligt uppgift skulle ha kunnat tacka ja till att göra första X-Men. Nog för att Anderson kan spotta ur sig hyfsat actionpackade filmer när det kniper, men någon Bryan Singer är han inte.
En event horizon är en punkt när det bara är att luta sig tillbaka och gilla läget. Har man väl passerat en event horizon är nämligen dragningskraften runt ett objekt i tidsrymden så kraftig att man aldrig någonsin kan komma loss.
Samantha börjar så smått ångra att hon tog det här, i backspegeln misstänkt, välbetalda barnvaktsjobbet. Framförallt som uppdragsgivaren inte dyker upp till deras första träff, sedan visar sig bo mitt ute i ingenstans och dessutom har ljugit om jobbet. Det är nämligen inget barn som ska vaktas utan en åldrig moder, vilken dock försäkras (återigen, i backspegeln, misstänkt ivrigt) inte vara till något besvär alls.
Rörliga bilder och tryckta ord 