You are currently browsing the tag archive for the ‘A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors’ tag.
Och så är vi tillbaka i avslöjandet att jag föredrar Black Christmas framför Halloween.
***
Men mina personliga preferenser till trots är det nu ändå Halloween, och inte Black Christmas, som ses som slashergenrens portalverk. Jag tror det kan bero på att Bob Clarks film inte riktigt hittade hem till en tydliga målgrupp på samma sätt som John Carpenter och Debra Hills Halloween. Tjejerna i Black Christmas sorority-hus är äldre och mer erfarna, de både dricker och har sex. Vår final girl, Jess, vill för tusan ha en abort och blir därmed inte en lika värdig final girl som den superordentliga Laurie Strode. Black Christmas innehåller mycket mer av bihistorier på ett sätt som gör att den kan uppfattas som lite spretig och humorn hos den lätt alkade Mrs. MacHenry faller nog inte lika väl ut för alla. Kanske är det också så att Black Christmas mördare blir lite för anonym där han gömmer sig på vinden, jämfört med Michael Myers? Och vi kan aldrig ta ifrån Halloween den fullkomligt briljanta upptakten som utan tvekan slår Black Christmas, förvisso obehagliga, killer-o-vision-introduktion.
Alltnog, det blev sent 70-tal och det blev 1980-tal och det är bara att låta slahser-tsunamin skölja över sig. Lite beroende på hur man räknar och definierar kan det vara så många som hundratalet olika filmer som producerades bara under ”guldåldern” 1978-1984. Själv kände jag att jag inte mäktade med riktigt så många filmer inom ett och samma tema och har därför bara betat av ett par av de mest lättillgängliga.
Jag älskar ANoES-serien, är Team Freddy thorugh and thorugh. Ändå kan originalfilmen ses som ett slags lackmustest på hur pass långt man hade lyckats driva slashergenren redan vid pass 1984. Här har vi en fullt utvecklad övernaturlig mördare som med en gång är förhållandevis pratglad, för att i höjd med Dream Warriors från 1987 ha utvecklats till den karakteristiska oneliner-kanonen han för alltid kommer att vara känd som. Jag älskade ANoES innan jag ens var medveten om att det fanns något som kallades för slashers och har därför aldrig sett filmerna som sådana exempel. Samtidigt följer en mer uttalad slasherikon – Michael Myers – nästan steg för steg samma nedåtgående kvalitetsmässiga spiral som Freddy.
Men i Halloween-sammanhanget får vi inte glömma bort H20 från 1998. Den kan också ses som ett slags lackmustest, men den här gången på i vilken riktning slasher-genren tagit sig efter ett gäng allt sämre, grisigare och/eller tröttare produkter under andra halvan av 80-talet och första halvan av 90-talet. Skräcknestorn Wes Craven hade doppat tårna i det självrefererande metavattnet med Wes Craven’s New Nightmare från 1994 men i likhet med original-Halloween skulle det visa sig vara tonåringar som blev den förlösande faktorn. Scream förändrade 1996 spelreglerna i grunden och jag har förstått att för många i yngre generationer (än jag, alltså) blev Scream en gateway drug in i slashermissbruket.
Möjligen får man se mitten av 90-talet som någon slags dödsryckning i det sammanhanget, för bland slasher-exempelen från 00-talet och början av 10-talet finns det få exempel att glädjas över. Mest pliktskyldiga remakes eller uppföljare till serier som för länge sedan gett upp alla tecken på livsandar. Sett till skräckgenren i stort är det en period som i hög grad präglas av filmer som mer eller mindre berättigat sägs tillhöra genren ”tortyrporr”, alternativt asiatisk skräck. Vill man koppla det hela till en amerikansk kontext är det alltså filmer som låter sin publik bearbeta skräckbilder från Abu Ghraib snarare än tidigare diton på utmärglade AIDS-patienter.
Skräckfilmen generellt har emellertid vuxit sig allt starkare under de senaste åren med produkter som Get Out, Hereditary, It Follows, Doctor Sleep plus en hel hög från James Wan/Blumhouse. Men frågan är om just slashern någonsin kommer att kunna återhämta sig till 100 procent efter 90-talets glimten-i-ögat-metafilmer och påföljande parodiska cash-ins som Scary Movie-serien eller Shriek if You Know What I Did Last Friday the Thirteenth? Det är kanske både välsignelsen och förbannelsen med dess tydliga och lätthärmade troper? Upp som en slasher-sol och ned som en parodi-pannkaka.
Själv vet jag inte hur mycket jag sörjer över detta faktum. Jag ska inte påstå att jag blev så pass förtjust i slashers att jag känner någon större lust att leta upp det där 90-ish guldåldersfilmer som jag fortfarande inte sett. Samtidigt finns ju här tillräckligt mycket bra film för att det verkligen inte finns anledning att avfärda hela genren rakt av som rent skräp. Och med exempel som senaste Halloween och Happy Death Day är det kanske ändå för tidigt att avkunna slasher-genrens död?
Det finns ju så mycket att säga om slashers, så… To be continued… Again…
Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.
Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.
alt. titel: Terror på Elm Street 7, Terror på Elm Street 7 – Wes Craven’s New Nightmare
Wes Craven tog inte sin hand helt från Elm Street-serien efter originalet, utan var också inblandad i manuset för Dream Warriors. Då var hans första förslag att låta Freddy invadera den verkliga världen, alltså en slags fortsättning på det som ju faktiskt händer i första filmen.
alt. titel: Terror på Elm Street 6, Sista mardrömmen på Elm Street – Freddys död
Freddy’s Dead är filmen där man slutgiltigt accepterat det faktum att det enda som numera driver Elm Street-serien är Robert Englund i rollen som Freddy Kreuger. Som synes är hänvisningarna till de berömda mardrömmarna på gatan bortsanerade ur titeln och sedan länge är Robert Englund det första namnet vi ser när filmen drar igång.
alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt
”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”
alt. titel: Terror på Elm Street 4, Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm, Søvnløse nætter
Jaaaa, 80-tal! Karatemontage! Enorma frillor! Spandex! Midjekorta skinnjackor! Freddy Kreuger!
Självklart gick det inte att ta kol på Freddy med vare sig knivhandske eller vigvatten! Särskilt inte som en av de överlevande från Dream Warriors har en hund som kan pinka Freddy-uppväckande eld… Nej, kära läsare ni sover inte och läser en galnings recension, detta händer verkligen. I filmen alltså.
En bit in i årets Halloween-tema insåg jag att det glappade rejält rent tidsmässigt: mellan The Company of Wolves (1984) till Dog Soldiers (2002) hade jag inte lyckats skrämma upp en endaste liten film. Efter idogt sökande på den världsvida webben var det bara att konstatera att det verkligen inte fanns särskilt många välsedda eller välkända brittiska skräckfilmer från slutet av 80- och större delen av 90-talet. En konsekvens av, såvitt jag kan förstå, allmänt konservativa vindar och en påföljande hårdhänt censur.
Ytterligare ett av de där amerikanska popkulturfenomenen som man känner sig märkligt välbekant med trots att man aldrig upplevt dem i realiteten: TV-visningar av mindre eller ännu mindre välgjorde skräckfilmer med en värd som både introducerar och kommenterar det som händer.
That’s what HE said!