X2: John Wick (2014 & 2019)

Det är inte särskilt vanligt att en hel filmserie kan sammanfattas med taglinen ”You stole my car and killed my dog!” Men, som de flesta sannolikt är bekanta med vid det här laget, är det precis det som utgör upptakten i John Wick-serien.

Första filmen, John Wick, blev en eventuellt oväntad braksuccé: en förhållandevis tajt historia som primärt utgår från premissen ovan. Den föredetta lönnmördaren John Wick tar hämnd på de som snodde hans vintage-Mustang och slog ihjäl beaglevalpen Daisy (men inte förrän Daisy i svårt skadat tillstånd kravlat flera meter för att vila vid sin husses huvud, vilket ett övertydligt blodspår ger vid handen). Hämnden medför dessutom en hårresande mängd dödsoffer eftersom den skyldige är son till en rysk maffia-boss.

Så här i efterhand var kanske braksuccén inte så oväntad ändå. En hel del kosing har sänkts i produktionen (mellan 20 och 30 mille) och John Wick återförenar Matrix-kompisarna Keanu Reeves, Chad Stahelski och David Leitch. Stahelski och Leitch var stuntkoordinatörer i den tidigare filmserien, vilket blev en garant för att John Wick i princip är en enda lång, stenhård och råcool fajt. Samtidigt tillåts den fokuserade hämndhistorien att öppna upp en smula med introduktionen av hotellet The Continental, en slags fristad för ett uppenbarligen världsomspännande lönnmördar-samfund. Här finns dessutom en strikt ”code” som signaleras medelst professionalism, otadliga kostymer och guldmynt. Old school, y’all!

Av anledningar kom jag inte åt uppföljaren John Wick: Chapter 2 utan fick läsa på lite och sedan kasta mig rakt in i uppföljare no. 3 (ingen idé att kalla det för en trilogi, kapitel fyra har planerad premiär nästa år och det finns planer på ett femte), John Wick: Chapter 3 – Parabellum. Och här har det hänt saker. Kanske inte så mycket tidsmässigt, en rollfigur får påpeka att det knappt gått en vecka sedan bilstölden och hundmordet. Men nu är John Wick bannlyst inom det här lönnmördar-samfundet och den mytologin, gränsande till mysticism, byggs på rejält. Utöver hotell-fristäderna Continental som är spridda över hela världen finns det ett styrande High Table samt en byråkratsurrealistisk Administration som bland annat håller ordning på alla bannlysta lönnmördare. High Table är intresserade av ordning och reda och regler och under loppet av uppföljare no. 2 hann John Wick bryta mot dem. Det går inte för sig.

Jag kan i viss mån förstå hajpen kring John Wick-serien, särskilt om man såg första filmen helt ospoilad när det begav sig. Det är alltid risken med den här typen av film, har väl ryktet som ”coolaste fajtingfilmen ever” börjat gå är det svårt att se den med fräscha ögon. Men visst, jag håller med om att fajterna är välkoreograferade, tuffa, grymma och blodiga. Samtidigt vill jag alltså påstå att det som räddar originalet från att gå på tomgång är Continental-konceptet.

I originalet måste man såklart släppa sargen lite när det kommer till hur pass mycket stryk en enda människa tål men är ändå fungerande i det avseendet. När vi väl kommer fram till Parabellum inser jag att vi nu sparkat oss in på mer eller mindre superhjälteterritorium, vilket i och för sig understöds ganska väl av den mystiska organisationen som tycks stå bakom snart sagt allt som händer i denna parallella lönnmördar-värld. Jag påminns om mer renodlade fantasyberättelser som Twilight eller Underworld och tycker till och med att världsbygget är mer underhållande än fajterna.

Men John Wick som superhjälte, alltså. Han klarar inte bara fullkomligt bisarra mängder stryk utan tycks dessutom ha en närmast övernaturlig hand med både hundar och hästar. Redan i John Wick reagerade jag på att Daisy verkar vara världens mest väluppfostrade och rumsrena valp och John Wicks nyförvärv (mer anonymt döpt till Dog) från slutet av originalet bondar med sin nye husse på telepatisk nivå inom loppet av några timmar. Med det sagt – Halle Berrys attack-malinois? Klart tuffaste krigarna i hela jäkla serien!!!

Där jag väl kanske inte riktigt är med resten av hyllningskören för John Wick gäller Keanu själv i huvudrollen. Jag hade förväntat mig en exceptionell rollprestation men får intryck av något som påminner plågsamt mycket om Johnny Mnemonic. Jag förstår att Reeves ska vara korthugget brutalcool men så fort han öppnar munnen låter han superstyltig. Möjligen hade jag kunna köpa det som lagomt teatraliskt överspel inom filmens ramar om det inte vore för att Reeves ställs mot skådisar som Michael Nyqvist och Laurence Fishburne, vilka faktiskt kan riva av ett teatraliskt överspel och få mig att någonstans ändå tro på det (påminner inte Fishburne lite om Oliver Reed i det avseendet?).

Men trots allt hade jag ett par ganska förnöjsamma timmar i John Wicks sällskap. Med Parabellums världsbygge i bakfickan ser jag nästan fram lite mot både kapitel fyra och fem. Tills dess har kanske manliga lönnmördare till och med lärt sig vad en susp är och vad den kan användas till (#såååååmångatasksparkar).

John Wick (2014)

John Wick: Chapter 3 – Parabellum (2019)

P.S. Jag blir lite förvirrad av att John Wick kallas för baba jaga i originalet. Är inte det en kycklingbent häxa?

Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

alt. titel: Terror på Elm Street 3, Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst, Morderisk mareridt 3, Mareridt på Elm Street: Dream Warriors

Uppföljarna fortsätter i stadig takt. Här har man dock lika abrupt som mellan originalet och Freddy’s Revenge bytt spår. Vi är förvisso fortfarande kvar på Elm Street men nu i form av ”the last of the Elm Street children”, det vill säga de olyckliga avkommorna till de blodtörstiga föräldrarna som futtade på Freddy Kreuger.

Dorian Gray (2009)

Vem är den undersköne mannen med blod på sina händer? Inte kan väl en så vacker man av sådan börd vara förmögen till sådana illdåd?

Musikalvecka: School Daze (1988)

Det känns talande att Spike Lees egen Wikipedia-artikel nämner regissörens debut She’s Gotta Have It från 1986 och sedan raskt kastar sig över den hyllade Do the Right Thing från 1989. Den matematiskt begåvade kan snabbt räkna ut att man därmed helt enkelt hoppar över denna School Daze.

Blade (1998)

Den där killen som lät sig lockas med av Traci Lords tänker sig nog för både en och två gånger i fortsättningen innan han följer med in på en nattklubb vars entré går genom ett slakteri, oavsett hur cool den verkar. Lyckligtvis för honom dyker den fruktade vampyr(jägaren) Blade upp med silverpålar och sitt pålitliga svärd.

ShakespeareSöndag: X3 Othello (1952, 1965 och 1995)

Av de Shakespeare-filmer jag har sett under de senaste åren är det två storskurkar som kämpat sig fram i förgrunden: Richard från huset York och fänrik Jago. Båda är svekfulla ränksmidare som bara låter oss i publiken se deras sanna natur, en natur som alltid utnyttjar andra för att nå sina egna mål.

Skillnaden mellan dem är att Richard drivs av längtan efter makt och Jago av längtan efter hämnd. Å andra sidan kan man se själva hämnden som ett klart maktutövande. Jago rycker i trådarna till sina lydiga marionetter och de reagerar förutsägbart på hans tal som är likt droppande malört i deras öron.

The Colony (2013)

Så här mitt i den lyxigt stekheta sommaren finns det kanske de som med viss längtan tänker på kyligare tider och snöiga vidder. Ni kanske skulle försöka leta rätt på en tidsmaskin och ta er till år 2045. Här har nämligen människans försök att komma tillrätta med växthuseffekten genom att mixtra med klimatet inte gått så bra (förvånad, någon?). Mänskligheten, eller vad usla rester som är kvar av den, lever därför i ett konstant Day After Tomorrow-tillstånd (minus jättejättesnabba kallfronter).

Event Horizon (1997)

Om inte annat ska man kanske vara Event Horizon tacksam för att den uppehöll Paul S. Anderson i ett läge när han enligt uppgift skulle ha kunnat tacka ja till att göra första X-Men. Nog för att Anderson kan spotta ur sig hyfsat actionpackade filmer när det kniper, men någon Bryan Singer är han inte.

En event horizon är en punkt när det bara är att luta sig tillbaka och gilla läget. Har man väl passerat en event horizon är nämligen dragningskraften runt ett objekt i tidsrymden så kraftig att man aldrig någonsin kan komma loss.

Death Wish II (1982)

Åtta år har gått sedan sist och Paul Kersey har flyttat från Chicago, där vi såg honom sist, till Los Angeles. Där lever han numera i högönsklig välmåga med egen arkitektbyrå, dejtar snygga journalisten Geri och till och med dottern Carol har lämnat det värsta grönsaksstadiet. But it isn’t meant to be… Ett gäng snor Pauls plånbok och med adressen i högsta hugg ger de sig iväg. Medan de väntar på att Paul ska komma hem passar de på att å det brutalaste våldta hans hembiträde och Paul själv blir snabbt nedslagen. De skoningslösa sällarna tar med sig stackars Carol till sin håla och vi behöver väl inte gå in närmare på vad som händer där. Hon lyckas fly men kommer inte långt; när hon kastar sig ut genom ett fönster landar hon på ett staket och Paul har den föga uppmuntrande uppgiften att den här gången få identifiera sin dotters blodiga lik.