You are currently browsing the tag archive for the ‘Laurence Fishburne’ tag.
Vem är den undersköne mannen med blod på sina händer? Inte kan väl en så vacker man av sådan börd vara förmögen till sådana illdåd?
Nej, det skulle man kanske inte kunna tro när den unge och oförstörde Dorian Gray ett år tidigare anlände till London. Han är utrustad med ett ansikte som får stadens societet att stå stum av beundran och blir genast tillfrågad om han inte kan stå som modell för den populäre konstnären Basil Hallward.
Förutom Basil blir Dorians nye, bäste vän den cyniske hedonisten Lord Henry Wotton. Lord Henry menar att det enda som räknas här i världen är ungdom och skönhet. Enligt hans sätt att se på saken strävar alla människor efter ”godhet” och ”lycka”, när det enda livet handlar om är att inse att det handlar om antingen eller. Lycklig blir man bara av saker som verkligen inte är förenliga med ett gott, moralisk liv – gin, laudanum, opium, horor och all annan sedeslöshet som tänkas kan.
Dorian kan inte låta bli att fascineras av Lord Henrys världsvanhet, hans kvickheter och hans egyptiska cigaretter. Visst skulle det inte vara så dumt att ta för sig av allt det där som hans mentor säger att livet kan erbjuda. Men vilket är priset som måste betalas? Kan det vara så att Dorian hittat en genväg genom den paradoxen?
The Picture of Dorian Gray publicerades 1890 och torde nu för tiden vara Oscar Wildes mest kända verk, i alla fall för en icke-brittisk publik. Och det är kanske inte så konstigt eftersom den med den sedvanliga Wilde-ska elegansen knådar samma triggerpunkter som R.L. Stevensons Dr. Jekyll and Mr. Hyde.
Föreställningen om att en människas identitet, hennes ”själ” om man så vill, borde synas på utsidan är fortfarande stark. Kanske till och med starkare än någonsin i vårt utseendefixerade samhälle? En sund själ i en sund kropp och visst är det så att vackra människor inte bara ser bättre ut utan faktiskt också ÄR lite bättre? Till skillnad från läkaren Jekyll använder sig Dorian Gray inte av vetenskapen för sin personlighetsklyvning, utan konsten, en på det hela taget smart lösning av Wilde.
Som här blivit en fullt funktionsduglig adaption i händerna på britten Oliver Parker. En man som inte är helt obekant vid den sortens filmer, han har både regisserat Laurence Fishburne-versionen av Othello samt The Importance of Being Earnest anno 2002.
Dorian Gray återanvänder Colin Firth från The Importance… Här får han spela rollen av Lord Henry och gör det riktigt bra. Iförd skägg och mustasch är han till förvillelse lik Kelsey Grammer och utstrålar exakt rätt blandning av uttråkning, hänsynslöshet och nedlåtenhet. Dorian själv porträtteras av Ben Barnes, annars kanske mest känd som prins Caspian i Narnia-filmerna. Åtminstone fram till Westworld började sändas, där han tydligen ska ha en roll. Barnes är helt ok även om jag kan tycka att det är lite synd att manuset ger hans Dorian en slags upprättelse som boken (och Wilde) inte alls erbjuder.
Någon direkt skräckfilm ska man nog inte förvänta sig (särskilt inte eftersom det av och till blev lite 50 Shades-vibbar med de mångahanda hänvisningarna till “Mr Gray”), jag tycker däremot att Dorian Gray lyckas ganska bra med att förvalta sitt filosofiska arv. Parker skapar också en hyfsad övernaturlig stämning, däremot känns CGI-London lika fejkat som Guy Ritchies CGI-London i Sherlock-filmerna. Dorian Gray är som bäst i sina påkostade inomhusmiljöer eller när den kan använda sig av verkliga tunnelbanestationer (Farringdon).
Ett av Wildes mest kända citat är ungefär ”det bästa sättet att bli av med en frestelse är att ge efter för den”. Så vad väntar du på?
Det känns talande att Spike Lees egen Wikipedia-artikel nämner regissörens debut She’s Gotta Have It från 1986 och sedan raskt kastar sig över den hyllade Do the Right Thing från 1989. Den matematiskt begåvade kan snabbt räkna ut att man därmed helt enkelt hoppar över denna School Daze.
Den där killen som lät sig lockas med av Traci Lords tänker sig nog för både en och två gånger i fortsättningen innan han följer med in på en nattklubb vars entré går genom ett slakteri, oavsett hur cool den verkar. Lyckligtvis för honom dyker den fruktade vampyr(jägaren) Blade upp med silverpålar och sitt pålitliga svärd.
Av de Shakespeare-filmer jag har sett under de senaste åren är det två storskurkar som kämpat sig fram i förgrunden: Richard från huset York och fänrik Jago. Båda är svekfulla ränksmidare som bara låter oss i publiken se deras sanna natur, en natur som alltid utnyttjar andra för att nå sina egna mål.
Skillnaden mellan dem är att Richard drivs av längtan efter makt och Jago av längtan efter hämnd. Å andra sidan kan man se själva hämnden som ett klart maktutövande. Jago rycker i trådarna till sina lydiga marionetter och de reagerar förutsägbart på hans tal som är likt droppande malört i deras öron.
Så här mitt i den lyxigt stekheta sommaren finns det kanske de som med viss längtan tänker på kyligare tider och snöiga vidder. Ni kanske skulle försöka leta rätt på en tidsmaskin och ta er till år 2045. Här har nämligen människans försök att komma tillrätta med växthuseffekten genom att mixtra med klimatet inte gått så bra (förvånad, någon?). Mänskligheten, eller vad usla rester som är kvar av den, lever därför i ett konstant Day After Tomorrow-tillstånd (minus jättejättesnabba kallfronter).
Om inte annat ska man kanske vara Event Horizon tacksam för att den uppehöll Paul S. Anderson i ett läge när han enligt uppgift skulle ha kunnat tacka ja till att göra första X-Men. Nog för att Anderson kan spotta ur sig hyfsat actionpackade filmer när det kniper, men någon Bryan Singer är han inte.
En event horizon är en punkt när det bara är att luta sig tillbaka och gilla läget. Har man väl passerat en event horizon är nämligen dragningskraften runt ett objekt i tidsrymden så kraftig att man aldrig någonsin kan komma loss.
Åtta år har gått sedan sist och Paul Kersey har flyttat från Chicago, där vi såg honom sist, till Los Angeles. Där lever han numera i högönsklig välmåga med egen arkitektbyrå, dejtar snygga journalisten Geri och till och med dottern Carol har lämnat det värsta grönsaksstadiet. But it isn’t meant to be… Ett gäng snor Pauls plånbok och med adressen i högsta hugg ger de sig iväg. Medan de väntar på att Paul ska komma hem passar de på att å det brutalaste våldta hans hembiträde och Paul själv blir snabbt nedslagen. De skoningslösa sällarna tar med sig stackars Carol till sin håla och vi behöver väl inte gå in närmare på vad som händer där. Hon lyckas fly men kommer inte långt; när hon kastar sig ut genom ett fönster landar hon på ett staket och Paul har den föga uppmuntrande uppgiften att den här gången få identifiera sin dotters blodiga lik.
That’s what HE said!