You are currently browsing the tag archive for the ‘Laurence Fishburne’ tag.
alt. titel: Terror på Elm Street 3, Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst, Morderisk mareridt 3, Mareridt på Elm Street: Dream Warriors
Uppföljarna fortsätter i stadig takt. Här har man dock lika abrupt som mellan originalet och Freddy’s Revenge bytt spår. Vi är förvisso fortfarande kvar på Elm Street men nu i form av ”the last of the Elm Street children”, det vill säga de olyckliga avkommorna till de blodtörstiga föräldrarna som futtade på Freddy Kreuger.
Vem är den undersköne mannen med blod på sina händer? Inte kan väl en så vacker man av sådan börd vara förmögen till sådana illdåd?
Det känns talande att Spike Lees egen Wikipedia-artikel nämner regissörens debut She’s Gotta Have It från 1986 och sedan raskt kastar sig över den hyllade Do the Right Thing från 1989. Den matematiskt begåvade kan snabbt räkna ut att man därmed helt enkelt hoppar över denna School Daze.
Den där killen som lät sig lockas med av Traci Lords tänker sig nog för både en och två gånger i fortsättningen innan han följer med in på en nattklubb vars entré går genom ett slakteri, oavsett hur cool den verkar. Lyckligtvis för honom dyker den fruktade vampyr(jägaren) Blade upp med silverpålar och sitt pålitliga svärd.
Av de Shakespeare-filmer jag har sett under de senaste åren är det två storskurkar som kämpat sig fram i förgrunden: Richard från huset York och fänrik Jago. Båda är svekfulla ränksmidare som bara låter oss i publiken se deras sanna natur, en natur som alltid utnyttjar andra för att nå sina egna mål.
Skillnaden mellan dem är att Richard drivs av längtan efter makt och Jago av längtan efter hämnd. Å andra sidan kan man se själva hämnden som ett klart maktutövande. Jago rycker i trådarna till sina lydiga marionetter och de reagerar förutsägbart på hans tal som är likt droppande malört i deras öron.
Så här mitt i den lyxigt stekheta sommaren finns det kanske de som med viss längtan tänker på kyligare tider och snöiga vidder. Ni kanske skulle försöka leta rätt på en tidsmaskin och ta er till år 2045. Här har nämligen människans försök att komma tillrätta med växthuseffekten genom att mixtra med klimatet inte gått så bra (förvånad, någon?). Mänskligheten, eller vad usla rester som är kvar av den, lever därför i ett konstant Day After Tomorrow-tillstånd (minus jättejättesnabba kallfronter).
Om inte annat ska man kanske vara Event Horizon tacksam för att den uppehöll Paul S. Anderson i ett läge när han enligt uppgift skulle ha kunnat tacka ja till att göra första X-Men. Nog för att Anderson kan spotta ur sig hyfsat actionpackade filmer när det kniper, men någon Bryan Singer är han inte.
En event horizon är en punkt när det bara är att luta sig tillbaka och gilla läget. Har man väl passerat en event horizon är nämligen dragningskraften runt ett objekt i tidsrymden så kraftig att man aldrig någonsin kan komma loss.
Åtta år har gått sedan sist och Paul Kersey har flyttat från Chicago, där vi såg honom sist, till Los Angeles. Där lever han numera i högönsklig välmåga med egen arkitektbyrå, dejtar snygga journalisten Geri och till och med dottern Carol har lämnat det värsta grönsaksstadiet. But it isn’t meant to be… Ett gäng snor Pauls plånbok och med adressen i högsta hugg ger de sig iväg. Medan de väntar på att Paul ska komma hem passar de på att å det brutalaste våldta hans hembiträde och Paul själv blir snabbt nedslagen. De skoningslösa sällarna tar med sig stackars Carol till sin håla och vi behöver väl inte gå in närmare på vad som händer där. Hon lyckas fly men kommer inte långt; när hon kastar sig ut genom ett fönster landar hon på ett staket och Paul har den föga uppmuntrande uppgiften att den här gången få identifiera sin dotters blodiga lik.
That’s what HE said!