You are currently browsing the tag archive for the ‘Anne Bancroft’ tag.
Tag Archive
Mel en masse: Dracula: Dead and Loving It (1995)
8 juni, 2019 in 90-tal, Övernaturligt, Betyg 1, Film, Historia, Humor, Meta, Vampyrer, Vanvett, VK | Tags: Anne Bancroft, Cary Elwes, Det våras för Dracula, Det våras för Frankenstein, Dracula, Dracula – Död men lycklig, Dracula – En levende dødbider, Emmy, Ett päron till farsa på semester i Europa, Gene Wilder, Grammy, High Anxiety, Leslie Nielsen, Life Stinks, Marty Feldman, Max Brooks, Mel Brooks, Mel en masse, Oscar, Parodi, Peter MacNicol, Renfield, Robin Hood: Men in Tights, Spaceballs, The Producers, To Be or Not To Be, Tony, Van Helsing, Woody Allen, Young Frankenstein | 4 kommentarer
alt. titel: Dracula – Död men lycklig, Det våras för Dracula, Dracula – En levende dødbider
Publicerad i Västerbottens Kuriren i augusti 1996
Bram Stokers lilla verk om den transylvanske greven fick större genomslagskraft än han någonsin kunnat ana. Stoker uppfann inte vampyrer eller den litterära genren, men han gav dem definitivt ett ansikte. Själva historien om den blodsugande aristokraten som kommer till England för att tömma unga möer torde vid det här laget vara så pass välkänd att det inte finns någon anledning att ta upp den igen.
Mel en masse: Spaceballs (1987)
3 juni, 2019 in 80-tal, Aliens, Betyg 3, Film, Genus-o-meter, Humor, Meta, Sci-Fi | Tags: Alan Johnson, Alien, Anne Bancroft, Bill Pullman, Blazing Saddles, Cloris Leachman, Daphne Zuniga, Det våras för rymden, Ernst Lubitsch, George Wyner, Giftermål, High Anxiety, History of the World, Industrial Light and Magic, John Candy, John Morris, Madeline Kahn, Mel Brooks, Mel en masse, Michael Winslow, Parodi, Planet of the Apes, Police Academy, Prinsessa, Rick Moranis, Robot, Star Trek, Star Wars, The Producers, To Be or Not To Be | 2 kommentarer
I mitt huvud följer 1983 års To Be or Not To Be på History of the World, pt. I. Men ska man vara petig är den remaken faktiskt inte regisserad av Brooks själv utan av koreografen Alan Johnson. Johnson hade å andra sidan hängt med Brooks sedan The Producers så man kan nog anta att de kände varandra(s stil) väl. Så dels faller filmen noga räknat inte inom ramen för temat, dels har jag redan skrivit om den samt Ernst Lubitsch original från 1942. Är du nyfiken på den jämförelsen kan du läsa texten här. För ordningens skull kan jag emellertid meddela att jag gav remaken full pott betygsmässigt.
Och därmed är det dags att ramla vidare till 1987.
***
alt. titel: Det våras för rymden
Mel Brooks hade ju redan snuddat vid rymdparodier, om än helt kort, med den lilla trailern för ”Jews in Space” i History… Då, 1981, hade det bland annat hunnit komma en Star Trek– och två Star Wars-filmer. Plus Alien och förstås hela den ursprungliga Planet of the Apes-serien. Så det var kanske inte så konstigt att Brooks till sin (nästan) nästa film vände blicken uppåt och utåt i rymden istället för bakåt i historien.
Dags för…Mel en masse!
24 maj, 2019 in Dumroligt, Film, Humor, Meta, Miscellaneous, Musikal | Tags: 2001, Anne Bancroft, Arthur C. Clarke, Carl Reiner, David Cronenberg, Emmy, Get Smart, Grammy, John Carpenter, Max Brooks, Mel Brooks, Mel en masse, Neil Simon, Oscar, Rob Reiner, Sid Caesar, Stanley Kubrick, The Admiral Broadway Revue, The Producers, The Zombie Survival Guide, Tony, TV-mediet, World War Z | 6 kommentarer
Jag tror minsann att bloggen fått tema-tokspel under första halvan av 2019. Knappt har vi avslutat måndagarna med Hasse Ekman, lördagarna med Batman och så en hel musikalvecka innan är det dags igen. I give you…Mel en masse!
Inspirerad av ett av musikalveckans inslag, filmatiseringen av scenmusikalen The Producers, vänder vi den här gången alltså blicken mot en viss Melvin Kaminsky, mer känd som Mel Brooks (ett namn som han juridiskt bytte till redan i tonåren). Detta är en regissör som alltid haft en stark position i mitt filmliv men där jag hittills aldrig systematiskt gått igenom alla hans filmer i kronologisk ordning. Nu var det dock dags.
Musikalvecka: The Producers (2005)
24 april, 2019 in 00-tal, Betyg 3, Dumroligt, Film, Genus-o-meter, Humor, Musikal, Romantik, Vanvett | Tags: Adolf Hitler, Anne Bancroft, Blazing Saddles, Broadway, Dracula: Dead and Loving It, Election, Filmitch, Gene Wilder, Hamlet, Homosexualitet, Life Stinks, Matthew Broderick, Mel Brooks, Musikalvecka, Nathan Lane, Nazister, Robin Hood: Men in Tights, Spotify, Teater, Uma Thurman, Will Ferrell | 3 kommentarer
Det är bara att bekänna färg – jag har en rejäl soft spot för Mel Brooks tidigare produktioner. Men efter tre rätt horribla 90-talsproduktioner (Life Stinks, Robin Hood: Men in Tights och Dracula: Dead and Loving It) undrade jag förstås om det fann så mycket mer att hämta i det hörnet.
1983 års tio bästa filmer
5 oktober, 2016 in Film, Miscellaneous | Tags: Absurd Cinema, Al Pacino, Ally Sheedy, Anne Bancroft, Anthony Perkins, Årsbästa, Charles Durning, Christopher Lloyd, Cujo, Danton, Desmond Bagley, Ernst Lubitsch, Fiffis Filmtajm, Filmfrommen, Filmitch, Filmmedia.se, Flmr, Fripps filmrevyer, George Cukor, Gloria Swanson, Gunn Wållgren, José Ferrer, Louis de Funès, Luis Buñuel, Matthew Broderick, Mel Brooks, Monty Python, Movies-Noir, Octopussy, Psycho 2, Return of the Jedi, Scarface, Stephen King, Steve Martin, The Dead Zone, The Man With Two Brains, The Meaning of Life, To Be or Not To Be, WarGames, Woody Allen, Zelig | 21 kommentarer
Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!
***
Den digitala industrin börjar flexa sina muskler: Arpanet har helt övergått till TCP/IP, datorn Apple Lisa introduceras och världens första 3D-printer ser dagens ljus.
Och så rullar förstås den matkulturella imperialismen på: i Sverige kan vi smaka Coca-Cola Light för första gången och McDonald introducerar sina Chicken McNuggets.
1987 års tio bästa filmer
14 juni, 2015 in Film, Miscellaneous | Tags: 84 Charing Cross Road, A Nightmare on Elm Street, A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors, Angel Heart, Anne Bancroft, Anthony Hopkins, Arnold Schwarzenegger, Assault on Precinct 13, Årsbästa, Ödets nyck, Bad Taste, Begärets lag, Blood Simple, Empire of the Sun, Ethan Coen, Evil Dead II, Fatal Attraction Dirty Dancing, Fiffis Filmtajm, Filmitch, Filmspanarna, Flmr, Fripps filmrevyer, Full Metal Jacket, Good Morning Vietnam, Halloween, Hellraiser, Joel Coen, John Carpenter, Jojjenito, La Ley del Deseo, Mel Brooks, Movies-Noir, Paul Verhoeven, Pedro Almodovar, Pinhead, Prince of Darkness, Radio Days, Raising Arizona, RoboCop, Spaceballs, Spel och film, Stanley Kubrick, Stockholmsnatt, The Princess Bride, The Thing, Vietnam, Wall Street, We could watch movies | 13 kommentarer
Året 1987 innehåller både minnesvärda filmer och händelser. Gorbatjov och Reagan undertecknar ett nedrustningsavtal och tar världen ett steg längre bort från tredje världskriget. På den svenska företagssidan dyker både Frementa och Bofors på nosen medan tysken Mattias Rust höll (flygplans)nosen högt tillräckligt länge för att kunna landa på Röda torget. Sighsten Herrgård träder fram och ger AIDS ett ansikte, komplett med rätt underhållande ”reklam”filmer som sänds på Anslagstavlan. Svensk TV gör rum för såpan Varuhuset och på årets sista dag börjar TV3 invadera TV-enigheten.
X2: To Be or Not To Be (1942 och 1983)
1 december, 2012 in 40-tal och tidigare, 80-tal, Allvar, Betyg 4, Betyg 5, Film, Historia, Humor, Romantik | Tags: Adolf Hitler, Anne Bancroft, Att vara eller icke vara, Carole Lombard, Charles Durning, Christopher Lloyd, Dubbelspel, Ernst Lubitsch, Gestapo, Homosexualitet, Identitetsbyte, Jack Benny, José Ferrer, Judendom, Mel Brooks, Mertyckande, Motståndsrörelse, Spion, William Shakespeare, WWII | 4 kommentarer
alt. titel: Att vara eller icke vara, Att vara eller inte vara eller Det våras för Hamlet
Av alla Mel Brooks filmer har To Be or Not To Be alltid varit min favorit. Eftersom man tidigast kom i kontakt med den under titeln Det våras för Hamlet är det kanske förståeligt att jag länge såg den som en i raden av filmer som komikern inte bara agerat i utan också regisserat och skrivit manus till. Men anledningen till att just denna är en favorit är att den ändå är lite annorlunda, står ut lite från Brooks övriga produktion. Den är mer avslappnad, storyn flyter på bättre utan absurda metainslag som Count Basie mitt i öknen och den är inte en mer eller mindre hysterisk räcka av otroligt roliga gags. Däremot är den späckad med oneliners av rent guld och en Anne Bancroft som förr eller senare aldrig varit bättre.
That’s what HE said!